Eftersom Mirjam kanske var rädd för att hamna i skuggan av Moses hustru, började hon och Aron svartsjukt och respektlöst tala emot Mose och hans myndighet. Hur nedsättande deras tal i själva verket var framgår av den kommentar som ges i skildringen: ”Mose var en mycket ödmjuk man, den ödmjukaste av alla människor på jordens yta.” Mose tvekade tydligtvis att framhålla sin ställning och utstod ödmjukt det verbala angreppet. Men Jehovas vrede upptändes på grund av detta angrepp, som i själva verket var en skymf mot Jehova själv. Han tog upp saken och tuktade Mirjam strängt. Moses kärlek till sin syster fick honom att be för henne. Han ropade till Jehova och sade: ”Gud, jag ber dig! Gör henne frisk, det ber jag dig!” (4Mo 12:1–15)

Även om Mose var utsedd av Jehova till att leda den stora nationen Israel var han villig att ta emot råd av andra, särskilt när det var till nytta för folket. Strax efter det att israeliterna hade lämnat Egypten fick Mose besök av Jetro, som hade med sig Moses hustru och söner. Jetro lade märke till hur hårt Mose arbetade och hur han tröttade ut sig när han tog hand om alla de problem som man kom med. Jetro gav honom det goda rådet att delegera ett visst mått av ansvar till andra så att hans egen börda blev lättare. Mose lyssnade till Jetros råd, följde det och organiserade folket i skaror på tusen, hundra, femtio och tio, med en föreståndare för varje grupp som domare över den. I fortsättningen skulle bara de svåra rättssakerna läggas fram för Mose. Det är också värt att lägga märke till något som Mose sade i samband med att han förklarade för Jetro vad han gjorde: ”När det uppstår en rättssak hos dem [folket], skall den komma inför mig, och jag skall döma mellan parterna, och jag skall kungöra den sanne Gudens beslut och hans lagar.” Mose visade här att han erkände att han var förpliktad att döma, inte enligt sina egna uppfattningar, utan enligt Jehovas beslut, och dessutom att han hade ansvaret att hjälpa folket att lära känna och respektera Guds lagar. (2Mo 18:5–7, 13–27)

Mose underströk gång på gång att det var Jehova, inte han själv, som var folkets verklige ledare. När folket började klaga över maten sade Mose: ”Era knotanden är inte riktade mot oss [Mose och Aron], utan mot Jehova.” (2Mo 16:3, 6–8)