Ungefär två månader efter att israeliterna hade lämnat Egypten slog de läger vid berget Sinai. Jehova bad Mose att komma upp på berget, och när han kom fram sa Jehova: ”Det var jag som räddade israeliterna. Och de kan bli mitt folk om de lyssnar på mig och håller mina lagar.” Mose gick ner till israeliterna och berättade vad Jehova hade sagt. Hur reagerade de? De svarade: ”Vi ska göra allt som Jehova säger till oss.”

Mose gick upp på berget igen. Då sa Jehova: ”Om tre dagar ska jag prata med hela folket. Men säg att de inte får komma upp på berget.” Sedan gick Mose ner och berättade för israeliterna att de skulle förbereda sig för att lyssna till Jehova.

Tre dagar senare fick israeliterna vara med om något som fick dem att darra av skräck – på berget syntes blixtar och tjocka mörka moln. Det åskade och small, och ett öronbedövande ljud, som om någon blåste i horn, dånade i deras öron. Då kom Jehova ner på berget genom eld. Berget skakade kraftigt och täcktes av rök. Dånet blev bara starkare och starkare. Sedan hördes en mäktig röst: ”Jag är Jehova. Tillbe inga andra gudar än mig.”

Mose gick upp på berget igen. Den här gången fick han lagar som förklarade hur folket skulle tillbe Jehova och uppföra sig. Mose skrev ner lagarna och läste upp dem för israeliterna. Och de lovade: ”Vi ska göra allt som Jehova säger till oss.” De gav Gud ett löfte. Men skulle de hålla det?

Jehova sa till Mose: ”Kom upp till mig på berget. Jag ska skriva mina bud på stentavlor och ge dem till dig.” Mose gick då upp på berget och stannade där i 40 dagar och 40 nätter. Medan han var där skrev Jehova tio grundläggande bud eller regler på två stentavlor, som han sedan gav till Mose.

Mose var borta så länge att israeliterna började tro att han hade övergett dem. De sa till Aron: ”Vi vill ha någon som kan leda oss. Gör en gud åt oss!” Då sa Aron: ”Okej, ge mig ert guld.” Sedan smälte han ner guldet och gjorde en kalvstaty av det. När folket fick se den utbrast de: ”Den här kalven är vår gud, som förde oss ut ur Egypten!” De började tillbe guldkalven och festade och hade roligt. Var det här fel? Ja, det var det. De hade ju lovat Jehova att de bara skulle tillbe honom. Men nu bröt de det löftet.

Jehova såg vad som hände och sa till Mose: ”Gå ner till folket. De är olydiga och tillber en falsk gud.” Då gick Mose ner med de två stentavlorna.

När Mose närmade sig lägret hörde han att folket sjöng. Sedan såg han hur de dansade och böjde sig ner och tillbad en kalv. Mose blev så arg att han slängde stentavlorna i marken så att de gick i tusen bitar. Han smulade omedelbart sönder kalvstatyn och frågade sedan Aron: ”Hur kunde de få dig att göra något så hemskt?” Aron svarade: ”Var inte så arg. Du vet ju hur det här folket är. De ville ha en gud. Så jag kastade deras guld i elden, och ut kom den här kalven.” Aron skulle inte ha gjort så. Mose gick upp på berget igen och bad att Jehova skulle förlåta folket.

Jehova förlät dem som ville lyda honom. Det var viktigt för israeliterna att göra som Mose sa, eller hur?

På berget Sinai sa Jehova till Mose att bygga ett speciellt tält, som kallades tälthelgedomen. Där skulle israeliterna tillbe Jehova, och den skulle vara lätt att flytta när de bytte lägerplats.

Jehova sa: ”Säg till folket att komma med gåvor till byggandet av tälthelgedomen.” Då gav israeliterna guld, silver, koppar, ädelstenar och smycken. De gav också ull, lin, djurskinn och mycket annat. Israeliterna var så generösa att Mose fick säga: ”Vi har fått allt som behövs! Ni behöver inte komma med något mer nu.”

Många duktiga män och kvinnor var med och byggde, och Jehova hjälpte dem att göra ett bra jobb. Några fick spinna, väva och brodera. Andra fick slipa ädelstenar, arbeta med guld och snida i trä.

Folket byggde tälthelgedomen exakt på det sätt som Jehova hade sagt. De gjorde ett vackert draperi som delade av tältet i två delar – ”det heliga” och ”det allra heligaste”. I det allra heligaste fanns ”förbundsarken”. Den var gjord av akacieträ och guld. I det heliga fanns ett lampställ av guld, ett bord och ett litet altare för att bränna rökelse. Ute på gården stod ett kar av koppar och ett stort altare. Förbundsarken påminde israeliterna om deras löfte att lyda Jehova. Vet du vad ett förbund är? Det är ett speciellt slags löfte.

Jehova valde ut Aron och hans söner till att vara präster i tälthelgedomen. De skulle hålla den i fint skick och offra åt Jehova där. Aron var överstepräst, och det var bara han som fick gå in i det allra heligaste. En gång om året gick han in dit och offrade för att Jehova skulle förlåta honom, hans familj och resten av folket.

Israeliterna blev klara med tälthelgedomen ett år efter att de hade blivit befriade från Egypten. Nu hade de en fin plats där de kunde tillbe Jehova.

Jehova visade att han var nöjd med tälthelgedomen och lät ett moln synas över den. Så länge molnet var kvar, var israeliterna kvar. Men så fort molnet flyttade sig visste de att det var dags att packa ihop och dra i väg. Då fick de plocka isär tälthelgedomen och följa efter molnet.

Israeliterna lämnade berget Sinai och gick genom Parans vildmark till en plats som hette Kades. Där sa Jehova till Mose: ”Sänd i väg 12 män, en från varje stam, för att utforska Kanaans land, som jag ska ge till israeliterna.” Mose valde ut 12 män och sa till dem: ”Gå till Kanaan och se om landet har bra odlingsmark. Ta reda på om de som bor där är starka eller svaga och om de bor i tält eller städer.” De 12 spionerna gav sig i väg mot Kanaan. Två av dem hette Josua och Kaleb.

Efter 40 dagar kom spionerna tillbaka, och de hade med sig fikon, granatäpplen och vindruvor. De berättade: ”Det är ett fint land. Men de som bor där är starka, och städerna har höga murar.” Då sa Kaleb: ”Vi kan vinna över dem. Vi går med en gång!” Vet du varför han sa så? Han litade på Jehova, och det gjorde Josua också. Men de andra spionerna sa: ”Nej, det kan vi väl inte! Människorna där är som gigantiska jättar. Vi ser ut som pyttesmå gräshoppor i jämförelse med dem.”

Israeliterna tappade modet och började klaga och säga till varandra: ”Vi väljer någon annan som kan leda oss, och så går vi tillbaka till Egypten. Vi kommer ju att bli dödade om vi går till Kanaan.” Josua och Kaleb svarade: ”Var inte olydiga mot Jehova. Ni behöver inte vara rädda, han kommer att beskydda oss.” Men israeliterna lyssnade inte, utan ville i stället döda Josua och Kaleb.

Vad gjorde Jehova? Han sa till Mose: ”Jag har gjort så mycket för det här folket, och ändå vill de inte lyssna på mig! De ska stanna här i vildmarken i 40 år, och här kommer de att dö. Det är bara deras barn och Josua och Kaleb som kommer att få bo i landet som jag har lovat dem.”

Under tiden israeliterna var i vildmarken gjorde Kora, Datan och Abiram och 250 andra uppror. De sa till Mose: ”Vi är less på er! Varför ska du vara ledare, och varför ska just Aron vara överstepräst? Jehova tycker väl om oss alla, inte bara dig och Aron.” Jehova blev inte glad. Han såg det som att de vände sig emot honom.

Mose sa till Kora och dem på hans sida: ”Kom till tälthelgedomen i morgon, och ta med er skålar med rökelse. Jehova ska visa oss vem han har valt.”

Nästa dag gick Kora och de 250 männen och mötte Mose vid tälthelgedomen. Där började de bränna rökelse, något som bara prästerna fick göra. Jehova uppmanade Mose och Aron: ”Gå bort från Kora och hans män.”

Kora hade kommit till Mose vid tälthelgedomen, men Datan, Abiram och deras familjer hade vägrat att komma. Jehova sa till israeliterna att gå bort från Koras, Datans och Abirams tält. Israeliterna skyndade sig åt sidan, men Datan, Abiram och deras familjer stod kvar. Plötsligt öppnade sig marken och slukade dem levande! Och vid tälthelgedomen kom eld från himlen och brände upp Kora och hans 250 män.

Sedan sa Jehova till Mose: ”Hämta en stav för varje stam, och på varje stav ska du skriva namnet på stammens ledare. På staven från Levis stam ska du skriva ’Aron’. Lägg dem sedan i tälthelgedomen. En av stavarna kommer att blomma, och namnet på den staven visar vem jag har valt.”

Dagen därpå tog Mose med sig stavarna tillbaka till stammarnas ledare. Då såg alla att Arons stav hade fått blommor och mogna mandlar. På det här sättet visade Jehova tydligt att han hade valt Aron till överstepräst.