TITTA på den lilla babyn som gråter och griper tag i kvinnans finger. Det är Mose. Vet du vem den vackra kvinnan är? Det är en egyptisk prinsessa, Faraos egen dotter.

Mose mor gömde sin son tills han var tre månader, eftersom hon inte ville att han skulle bli dödad av egyptierna. Men hon förstod att de kanske skulle hitta Mose. Vet du vad hon gjorde för att rädda honom?

Jo, Mose mor tog en korg och tätade den, så att inget vatten kunde komma in i den. Sedan lade hon Mose i korgen och satte den i det höga gräset vid stranden av Nilfloden. Mose syster Mirjam blev tillsagd att stå i närheten och se efter vad som skulle hända.

Snart kom Faraos dotter ner till Nilen för att bada. Plötsligt fick hon se korgen i det höga gräset. Hon ropade till en av sina tjänarinnor: ”Gå och hämta den där korgen åt mig.” När prinsessan öppnade korgen, fick hon se en söt baby i den! Den lille Mose grät, och prinsessan tyckte synd om honom. Hon ville inte att han skulle bli dödad.

Då kom Mirjam fram. Du kan se henne på bilden. Mirjam frågade Faraos dotter: ”Skall jag gå och hämta en israelitisk kvinna som kan amma barnet åt dig?”

”Ja, gör det, är du snäll”, sade prinsessan.

Mirjam sprang fort hem och berättade vad som hänt för sin mor. När Mose mor kom ner till floden, sade prinsessan: ”Ta den här pojken och amma honom åt mig. Jag skall betala dig för det.”

På så sätt fick Mose mor ta hand om sitt eget barn. När Mose blev gammal nog, lämnade hon honom till Faraos dotter, som adopterade honom som sin egen son. Så kom det sig att Mose växte upp i Faraos hus.

TITTA! Mose flyr från Egypten. Ser du männen som jagar honom? Vet du varför de vill döda Mose? Vi skall se om vi kan få reda på det.

Mose växte upp hos Farao, härskaren i Egypten. Han blev mycket vis och berömd. Mose visste att han inte var egyptier, utan att hans riktiga föräldrar var israelitiska slavar.

En dag, när Mose var 40 år, bestämde han sig för att gå och se efter hur hans folk hade det. Det var fruktansvärt så de blev behandlade. Han såg en egyptier slå en israelitisk slav. Mose tittade sig omkring, och när han märkte att ingen såg dem, slog han egyptiern, och egyptiern dog. Mose gömde kroppen i sanden.

Nästa dag gick Mose ut igen för att träffa sitt folk. Han tänkte att han skulle kunna hjälpa dem, så att de inte behövde vara slavar mer. Mose fick då se två israelitiska män som slogs. Han sade till den som var skyldig: ”Varför slår du din broder?”

Mannen svarade: ”Vem har gjort dig till härskare och domare över oss? Skall du döda mig precis som du dödade egyptiern?”

Nu blev Mose rädd. Han förstod att man hade fått reda på vad han hade gjort med egyptiern. Farao fick också höra talas om det, och han skickade ut män för att döda Mose. Det var därför Mose var tvungen att fly från Egypten.

När Mose lämnade Egypten, gav han sig i väg långt bort till landet Midjan. Där träffade han Jetro och hans familj och gifte sig med Sippoʹra, en av döttrarna. Mose blev herde och tog hand om Jetros får. I 40 år bodde han i Midjan. Han var nu 80 år. Så en dag, medan Mose vaktade Jetros får, hände något märkligt som ändrade hela Mose liv. Vänd på bladet, så får du se vad som hände.

MOSE hade gått ända till berget Horeb för att hitta gräs till fåren. Här fick han se en buske som brann, men den brann inte upp!

”Det var underligt”, tänkte Mose. ”Jag måste gå närmare, så jag ser bättre.” När han gjorde det, kom en röst från busken som sade: ”Kom inte närmare. Ta av dig sandalerna, för marken som du står på är helig.” Det var Gud som talade genom en ängel. Därför gömde Mose sitt ansikte.

Gud sade sedan: ”Jag har sett hur mitt folk plågas i Egypten. Därför skall jag befria dem, och du är den som jag tänker sända för att leda mitt folk ut ur Egypten.” Jehova skulle föra sitt folk till det vackra landet Kanaan.

Mose sade: ”Hur skulle jag kunna göra det? Jag är ju ingenting. Men om jag nu ändå går och israeliterna frågar mig: ’Vem har sänt dig?’ — vad skall jag då säga?”

”Så här skall du säga”, svarade Gud. ”’JEHOVA, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud, har sänt mig till er.’” Och Jehova sade också: ”Det är mitt namn för evigt.”

”Men tänk om de inte tror på mig, när jag säger att du har sänt mig”, sade Mose.

”Vad har du i handen?” frågade Gud.

Mose svarade: ”En stav.”

”Kasta den på marken”, sade Gud. När Mose gjorde det, blev staven en orm. Jehova visade sedan Mose ett annat underverk. Han sade: ”Stick in handen innanför kläderna.” Mose gjorde det, och när han tog ut handen igen, var den vit som snö! Handen såg ut som om den hade fått den hemska sjukdom som kallas spetälska. Sedan gav Jehova Mose kraft att göra ett tredje underverk. Slutligen sade han: ”När du gör de här underverken, kommer israeliterna att tro att jag har sänt dig.”

Efter det som hänt gick Mose hem och sade till Jetro: ”Låt mig få fara tillbaka till min släkt i Egypten och se hur de har det.” Jetro sade då farväl till Mose, och Mose gav sig av till Egypten.

NÄR Mose kom tillbaka till Egypten, berättade han allt om underverken för sin bror Aron. Och då Mose och Aron visade israeliterna underverken, trodde allt folket att Jehova var med dem.

Mose och Aron gick sedan för att tala med Farao. De sade till honom: ”Jehova, Israels Gud, säger: ’Låt mitt folk gå ut i öknen tre dagar, så att de kan tillbe mig där.’” Men Farao svarade: ”Jag tror inte på Jehova. Och jag tänker inte låta Israel gå.”

Farao var arg, därför att folket ville ha ledigt från arbetet för att tillbe Jehova. Därför tvingade han dem att arbeta ännu hårdare. Israeliterna sade att det var Mose fel att de blev så illa behandlade. Det gjorde Mose ledsen. Men Jehova lugnade honom och sade: ”Jag skall tvinga Farao att låta mitt folk gå.”

Mose och Aron gick för att tala med Farao igen. Den här gången gjorde de ett underverk. Aron kastade sin stav, och den blev en stor orm. Då kastade också Faraos visa män sina stavar, och deras stavar blev också ormar. Men titta! Arons orm äter upp de visa männens ormar. Ändå ville Farao inte låta israeliterna gå.

Det var därför dags för Jehova att lära Farao en läxa. Vet du hur han gjorde det? Jo, han sände 10 plågor eller svåra olyckor över Egypten.

Efter flera plågor kallade Farao till sig Mose och sade: ”Stoppa plågan, så skall jag låta Israel gå.” Men när plågan var över, ändrade Farao sig. Han lät inte folket gå. Men slutligen, efter den tionde plågan, skickade Farao i väg israeliterna.

Vet du vilka de 10 plågorna var? Vänd på bladet, så får du se.

TITTA på bilderna. Varje bild visar en plåga som Jehova sände över Egypten. På den första bilden ser du Aron slå på Nilen med sin stav. När han gjorde det, förvandlades vattnet i floden till blod. Fiskarna dog, och floden började lukta illa.

Sedan lät Jehova grodor komma upp ur Nilen. De fanns överallt — i ugnarna, i baktrågen, i människornas sängar — överallt. När grodorna dog, kastade egyptierna upp dem i väldiga högar, och landet stank av dem.

Därefter slog Aron med sin stav på marken, och stoftet förvandlades till mygg. Det var den tredje plågan som kom över Egypten.

Resten av plågorna skadade bara egyptierna, inte israeliterna. Den fjärde plågan var stora flugor som kom i väldiga svärmar in i alla egyptiernas hus. Den femte plågan kom över djuren. Många av egyptiernas hästar, åsnor, får och andra husdjur dog.

Sedan tog Mose och Aron lite aska och kastade upp den i luften. Av den slog det upp svåra bölder på människorna och djuren. Det här var den sjätte plågan.

Därefter sträckte Mose upp sin hand mot himlen, och Jehova sände åska och hagel. Det var den värsta hagelstorm Egypten någonsin hade haft.

Den åttonde plågan var en stor gräshoppssvärm. Aldrig har det funnits så många gräshoppor, vare sig förr eller senare. De åt upp allt som haglet inte förstört.

Den nionde plågan var mörker. I tre dagar var landet täckt av ett tjockt mörker, men israeliterna hade ljust där de bodde.

Slutligen sade Gud till sitt folk att stryka blodet av en ung get eller ett ungt får på sina dörrposter. Sedan gick Guds ängel genom Egypten. När ängeln såg blodet, dödade han ingen i det huset. Men i alla hus, där det inte fanns något blod på dörrposterna, dödade Guds ängel de förstfödda av både människor och djur. Det här var den tionde plågan.

Efter den sista plågan sade Farao till israeliterna att lämna landet. De var alla klara att gå. Redan samma natt började de sin vandring ut ur Egypten.

TITTA vad som händer här! Det är Mose som håller ut sin stav över Röda havet. De som står tillsammans med honom i säkerhet på andra sidan är israeliterna. Men Farao och hela hans här drunknar i havet. Varför det?

Som vi fått veta sade Farao till israeliterna att lämna Egypten, sedan Gud hade sänt den tionde plågan över egyptierna. Omkring 600.000 israelitiska män lämnade landet tillsammans med kvinnor och barn. Många andra människor, som hade börjat tro på Jehova, lämnade också landet tillsammans med israeliterna. Alla tog med sig sina husdjur.

Innan israeliterna lämnade landet, bad de egyptierna om kläder och föremål gjorda av guld och silver. Egyptierna var mycket rädda efter den sista plågan som hade kommit över dem, så de gav israeliterna allt de bad om.

Efter några dagar kom israeliterna till Röda havet. Där stannade de. Under tiden började Farao och hans män tycka att det var synd att de hade skickat i väg israeliterna. ”Vi har låtit våra slavar gå!” sade de.

Farao ändrade sig därför igen. Han fick snabbt i ordning sin stridsvagn och sin här. Med 600 specialvagnar och alla andra vagnar som fanns i Egypten började han förfölja israeliterna.

När israeliterna såg att Farao och hans här kom efter dem, blev de mycket rädda. De hade ingenstans att fly. På ena sidan om dem låg Röda havet, och från andra hållet kom nu egyptierna. Då satte Jehova ett moln mellan sitt folk och egyptierna, så att egyptierna inte kunde se israeliterna och anfalla dem.

Jehova sade sedan till Mose att han skulle räcka ut sin stav över Röda havet. När han gjorde det, lät Jehova en stark vind blåsa från öster. Havets vatten delade sig och hölls tillbaka som en vägg på båda sidor.

Sedan började israeliterna gå genom havet på torr mark. Det tog många timmar för dem — flera millioner människor med alla sina djur — att tryggt gå genom havet till andra sidan. Till sist kunde egyptierna se israeliterna igen. Deras slavar höll på att komma undan! De rusade därför ut i havet efter dem.

Då gjorde Gud så att hjulen på vagnarna lossnade och föll av. Egyptierna blev mycket rädda och började ropa: ”Jehova strider för israeliterna mot oss! Vi måste komma härifrån!” Men det var för sent.

Det var nu Jehova sade till Mose att räcka ut staven över Röda havet, som du såg på bilden. När Mose gjorde det, forsade vattenmassorna tillbaka och dränkte egyptierna och deras vagnar. Hela hären hade följt efter israeliterna ut i havet. Inte en enda egyptier kom därifrån levande!

Så lyckliga alla israeliterna var över att de blivit räddade! Männen sjöng en sång och tackade Jehova. De sjöng: ”Jehova har vunnit en härlig seger. Han har störtat hästarna och deras ryttare i havet.” Mose syster Mirjam tog sin tamburin, och alla kvinnorna följde efter henne med sina tamburiner. Medan de dansade av glädje, sjöng de samma sång som männen: ”Jehova har vunnit en härlig seger. Han har störtat hästarna och deras ryttare i havet.”

KAN du säga vad det är människorna här plockar upp från marken? Det ser ut som rimfrost. Det är vitt och fint och liknar flingor. Men det är inte rimfrost, utan något man kan äta.

Det har inte gått mer än omkring en månad sedan israeliterna lämnade Egypten. De är i öknen. Här växer det inte så mycket, och därför klagar folket och säger: ”Vi önskar att Jehova hade dödat oss i Egypten. Där hade vi åtminstone gott om mat att äta.”

Då säger Jehova: ”Jag skall låta mat regna ner från himlen.” Och det är vad Jehova gör. När israeliterna nästa morgon ser det här vita som har fallit, frågar de varandra: ”Vad är det?”

Mose säger: ”Det är den mat som Jehova har gett er att äta.” Folket kallar det MANNA. Det smakar som tunna honungskakor.

”Ni skall plocka så mycket som var och en kan äta”, säger Mose till folket. Varje morgon gör de därför det. När solen sedan blir hetare, smälter det manna som finns kvar på marken.

Mose säger också: ”Ingen får spara något manna till nästa dag.” Men några lyder inte. Vet du vad som händer? Nästa morgon är det manna som de har sparat fullt med maskar, och det börjar lukta illa!

Men en dag i veckan skall folket samla in dubbelt så mycket manna, säger Jehova. Det är den sjätte dagen. Jehova säger till dem att de skall spara en del av mannat till nästa dag, för han skall inte låta det falla något på den sjunde dagen. När de nu sparar mannat till den sjunde dagen, blir det inte fullt med maskar och luktar inte illa! Det är ett annat underverk!

Alla år israeliterna är i öknen ger Jehova dem manna att äta.

OMKRING två månader efter det att israeliterna lämnat Egypten kommer de till berget Sinai, som också kallas Horeb. Det var här Jehova hade talat till Mose ur den brinnande busken. Folket slår läger här och stannar en tid.

Medan folket väntar nedanför, går Mose upp på berget. Där uppe på toppen av berget säger Jehova till Mose att han vill att israeliterna skall lyda honom och bli hans särskilda folk. Då Mose kommer ner, berättar han för israeliterna vad Jehova har sagt. De säger att de vill lyda Jehova, eftersom de vill vara hans folk.

Jehova gör nu något märkligt. Han låter det komma rök från bergets topp, och det börjar åska och dundra. Han talar också till folket och säger: ”Jag är Jehova, er Gud, som förde er ut ur Egypten.” Sedan befaller han: ”Ni får inte tillbe några andra gudar än mig.”

Gud ger folket nio andra bud eller lagar. Israeliterna är mycket rädda. De säger till Mose: ”Tala du till oss, för vi är rädda att vi kan dö om Gud talar till oss.”

Senare säger Jehova till Mose: ”Kom upp till mig på berget. Jag skall ge dig två stentavlor. På dem har jag skrivit de lagar som jag vill att folket skall hålla.” Mose går därför upp på berget igen. Han stannar där i 40 dagar och 40 nätter.

Gud har många, många lagar åt sitt folk. Mose skriver ner lagarna. Gud ger också Mose de två stentavlorna. På dem har Gud själv skrivit de 10 lagar som han gav israeliterna, när han talade till dem. De lagarna kallas de tio budorden.

De tio budorden är viktiga lagar, men det är också de många andra lagarna som Gud ger israeliterna. En lag lyder: ”Du skall älska Jehova, din Gud, med hela ditt hjärta, hela ditt sinne, hela din själ och hela din kraft.” En annan lag säger: ”Du skall älska din nästa som dig själv.” Guds Son, Jesus Kristus, sade att det här är de två största lagarna som Jehova gav sitt folk Israel. Längre fram kommer vi att få veta mycket mer om Jehovas Son och vad han lärde.

VAD nu då! Vad gör folket här? De ber till en kalv! Varför gör de det?

När Mose är kvar uppe på berget så länge, säger folket: ”Vi vet inte vad som har hänt Mose. Låt oss därför göra en gud som kan leda oss ut ur det här landet.”

”Som ni vill”, säger Mose bror Aron. ”Ta av er era örringar av guld och ge mig dem.” Folket gör det, och Aron smälter ner ringarna och gör en guldkalv. Folket säger: ”Det här är vår Gud, som förde oss ut ur Egypten!” Sedan ställer israeliterna till med en stor fest och dyrkar guldkalven.

Då Jehova ser det, blir han mycket arg. Han säger därför till Mose: ”Skynda dig ner. Folket gör något mycket ont. De har glömt mina lagar och faller ner för en guldkalv.”

Mose skyndar sig ner från berget. Och vad ser han, när han kommer närmare? Folket sjunger och dansar runt guldkalven! Mose blir så arg att han kastar de två stentavlorna med lagarna i marken, och de går i tusen bitar. Sedan tar han guldkalven och smälter ner den och krossar den till stoft.

Folket har gjort något mycket ont. Mose säger därför till några män att ta sina svärd. ”De onda människorna som dyrkade guldkalven måste dö”, säger Mose. Då dödar männen 3.000 människor! Visar inte detta att vi måste vara noga med att tillbe bara Jehova och inte några falska gudar?

VET du vad det här är för byggnad? Det är tabernaklet, ett speciellt tält för tillbedjan av Jehova. Det byggdes av israeliterna och blev färdigt ett år efter det att de lämnat Egypten. Vet du vem som kom med den tanken att tältet skulle byggas?

Det var Jehova. När Mose var uppe på berget Sinai, talade Jehova om för honom hur tältet skulle göras. Han sade att det skulle byggas så att man lätt kunde plocka isär det. På så sätt kunde delarna bäras till en annan plats och sättas ihop igen. När israeliterna flyttade från plats till plats i öknen, bar de alltså tältet med sig.

Om du tittar in i det lilla rummet längst in i tältet, ser du en låda eller kista. Den kallas förbundsarken. På den finns två änglar eller keruber av guld, en i vardera änden. Gud skrev de tio budorden på två stentavlor en gång till, eftersom Mose hade slagit sönder de första. De här stentavlorna ligger i förbundsarken. En skål med manna finns också i den. Kommer du ihåg vad manna är?

Mose bror Aron blir utvald av Jehova till att vara överstepräst. Han leder folket i tillbedjan av Jehova. Hans söner är också präster.

Titta nu på det större rummet i tältet. Det är dubbelt så stort som det lilla rummet. Ser du lådan eller den lilla kistan som det kommer rök från? Det är altaret, där prästerna bränner ett pulver som luktar gott och som kallas rökelse. Här står också en ljusstake som har sju lampor. Det tredje föremålet i rummet är ett bord. På det ligger 12 bröd.

På tabernaklets gård finns det ett stort kar eller en bassäng med vatten, som prästerna tvättar sig i. Där finns också det stora altaret. På det bränner man döda djur som offer åt Jehova. Tältet står precis mitt i lägret, och israeliterna bor i sina tält runt omkring det.

TITTA på frukten som de här männen bär. Se så stor den där druvklasen är! Två män måste bära den på en stång. Och titta på fikonen och granatäpplena! Var kommer den här härliga frukten ifrån? Från Kanaan. Du kommer nog ihåg att Kanaan var det land där Abraham, Isak och Jakob en gång bodde. Men eftersom det blev hungersnöd där, flyttade Jakob med sin familj till Egypten. Nu, omkring 216 år senare, leder Mose israeliterna tillbaka till Kanaan. De har kommit till en plats i öknen som heter Kades.

I Kanaan bor onda människor. Mose skickar därför ut 12 spejare och säger till dem: ”Ta reda på hur många människor som bor där i landet och hur starka de är. Se efter om marken är bra att odla; och glöm inte att ta med er några frukter tillbaka.”

När spejarna kommer tillbaka till Kades, säger de till Mose: ”Det är verkligen ett fint land.” För att bevisa det visar de Mose några av frukterna. Men 10 av spejarna säger: ”Människorna som bor där är stora och starka. Vi kommer att bli dödade, om vi försöker inta landet.”

Israeliterna blir rädda, när de hör det. ”Det hade varit bättre att dö i Egypten eller till och med här i öknen”, säger de. ”Vi kommer att bli dödade i strid, och våra hustrur och barn kommer att tas till fånga. Vi väljer en ny ledare i stället för Mose och går tillbaka till Egypten!”

Men två av spejarna litar på Jehova och försöker lugna folket. De heter Josua och Kaleb. De säger: ”Var inte rädda. Jehova är med oss. Det kommer att bli lätt att inta landet.” Men folket lyssnar inte. De vill till och med döda Josua och Kaleb.

Det här gör Jehova mycket arg, och han säger till Mose: ”Ingen som är 20 år eller mer skall komma in i Kanaans land. De har sett de underverk som jag gjorde i Egypten och i öknen, men ändå litar de inte på mig. Därför skall de få vandra i öknen i 40 år tills den sista dör. Bara Josua och Kaleb skall komma in i Kanaan.”

DU SER blommorna och de mogna mandlarna, som växer på staven eller käppen där. Det är Arons stav. Blommorna och frukten växte ut från Arons stav på en enda natt! Varför det?

Israeliterna har nu vandrat i öknen en tid. En del tycker inte att Mose skall vara ledare och inte heller att Aron skall vara överstepräst. Kora är en av dem som tycker så. Andra är Datan, Aʹbiram och 250 ledande män bland folket. De går alla till Mose och säger: ”Hur kommer det sig att ni alltid skall bestämma över oss andra?”

Mose säger till Kora och hans följeslagare: ”Ta i morgon bitti fyrfat med eld och lägg rökelse i dem. Kom sedan till Jehovas tabernakel, så skall vi se vem Jehova väljer ut.”

Nästa dag kommer Kora och hans 250 följeslagare till tabernaklet. Många andra kommer också med för att understödja dem. Jehova är mycket arg. ”Gå bort från Koras, Datans och Abirams tält”, säger Mose. ”Rör ingenting som tillhör dem.” Folket lyder och drar sig bort från de här onda männens tält.

Då säger Mose: ”Det som händer nu skall visa er vem Jehova har valt. Marken skall öppna sig och uppsluka de onda männen.”

Så snart Mose slutar tala öppnar sig marken. Koras tält och tillhörigheter, Datan och Abiram och de som är tillsammans med dem försvinner ner. Sedan sluter sig marken över dem. När folket hör skriken från dem som försvinner ner i jorden, ropar de: ”Spring! Jorden kanske uppslukar oss också!”

Kora och hans 250 följeslagare är fortfarande i närheten av tabernaklet. Då sänder Jehova en eld som dödar dem. Sedan säger Jehova till Arons son Eleaʹsar att ta de döda männens fyrfat och hamra ut dem till tunna plåtar och klä över altaret med dem. Den altarbeklädnaden skall påminna israeliterna om att inga andra än Aron och hans söner skall tjäna som präster åt Jehova.

Jehova vill riktigt tydligt visa att det är Aron och hans söner som han har valt ut till att vara präster. Han säger därför till Mose: ”En ledare för varje stam i Israel skall ge dig sin stav. För Levi stam skall Aron lämna sin stav. Lägg sedan alla stavarna i tabernaklet framför förbundsarken. Staven som tillhör den man som jag har valt ut till präst skall blomma.”

När Mose tittar efter nästa morgon, ja, då har de här blommorna och mogna mandlarna växt ut från Arons stav! Vet du nu varför Jehova gjorde så att Arons stav blommade?

ÅREN går — 10 år, 20 år, 30 år, 39 år! Israeliterna är fortfarande i öknen. Under alla de här åren tar Jehova hand om sitt folk. Han ger dem manna att äta. På dagen leder han dem med en molnstod och på natten med en eldstod. Och under alla de här åren blir deras kläder inte utslitna, och de får inga sår på fötterna.

Det är nu den första månaden i det 40:e året sedan israeliterna lämnade Egypten. De slår läger vid Kades igen. Det var här de var, när de 12 spejarna skickades ut för att bespeja Kanaans land nära 40 år tidigare. Mose syster Mirjam dör i Kades. Och precis som förra gången blir det svårigheter här.

Folket kan inte hitta vatten. De beklagar sig därför för Mose: ”Det skulle ha varit bättre om vi hade fått dö. Varför förde du oss ut ur Egypten till den här hemska platsen där ingenting växer? Här finns ingen säd, inga fikon, inga druvor och inga granatäpplen. Här finns inte ens vatten att dricka.”

Då Mose och Aron går till tabernaklet för att be, säger Jehova till Mose: ”Samla folket. Inför allas ögon skall du sedan tala till klippan där borta. Det skall komma så mycket vatten ur den att det räcker åt både människorna och alla deras djur.”

Mose samlar därför folket och säger: ”Lyssna, ni som inte litar på Gud! Skall Aron och jag behöva skaffa fram vatten åt er ur den här klippan?” Sedan slår Mose två gånger på klippan med sin stav, och en ström av vatten forsar fram ur klippan. Vattnet räcker åt alla människorna och djuren.

Men Jehova är arg på Mose och Aron. Vet du varför? Därför att Mose och Aron sade att de skulle skaffa fram vatten ur klippan. Men i verkligheten var det Jehova som gjorde det. Eftersom Mose och Aron inte talade sanning, säger Jehova att han skall straffa dem. ”Ni skall inte få föra mitt folk in i Kanaan”, säger han.

Snart lämnar israeliterna Kades. Efter ett litet tag kommer de till berget Hor. Här, på bergets topp, dör Aron. Han är 123 år vid sin död. Israeliterna är mycket ledsna, och hela folket gråter över Aron i 30 dagar. Hans son Eleaʹsar blir israeliternas näste överstepräst.

SER ormen på stången ut att vara en riktig orm? Det är den inte. Ormen är gjord av koppar. Jehova sade till Mose att sätta upp den på stången, så att folket kunde se på den och få fortsätta att leva. Men ormarna på marken är riktiga. De har bitit människorna och gjort dem sjuka. Vet du varför?

Israeliterna har talat mot Gud och Mose. De klagar: ”Varför förde du oss ut ur Egypten för att dö här i öknen? Det finns varken mat eller vatten här, och vi står inte ut med att äta det här mannat längre.”

Men mannat är god mat. Jehova har gett israeliterna det genom ett underverk, och genom ett underverk har han också gett dem vatten. Men de är inte tacksamma för vad Jehova har gjort för dem. Därför sänder Jehova de här giftiga ormarna för att straffa israeliterna. Ormarna biter dem, och många dör.

Slutligen kommer folket till Mose och säger: ”Vi har syndat, eftersom vi har talat mot Jehova och dig. Be nu till Jehova att han tar bort ormarna.”

Mose ber därför för folket. Jehova uppmanar då Mose att göra den här kopparormen. Han säger att Mose skall sätta den på en stång och att den som blir biten skall se på ormen. Mose gör precis som Gud säger, och de människor som blir bitna ser på kopparormen och blir bra igen.

Det här lär oss något. Vi liknar alla på sätt och vis israeliterna, som blev bitna av ormarna. Vi är alla i den situationen att vi måste dö. Du ser själv att människor blir gamla och sjuka och dör. Det är så därför att de första människorna, Adam och Eva, vände sig bort från Jehova, och vi är alla deras barn. Men Jehova har gjort något som gör att vi kan få leva för evigt.

Jehova sände sin Son, Jesus Kristus, till jorden. Jesus hängdes på en påle, eftersom många människor menade att han var en ond man. Men Jehova sände Jesus för att rädda oss. Om vi ser på honom, följer honom, då kan vi få evigt liv. Men vi skall lära oss mer om det längre fram.