I Egypten började man kalla Jakobs familj för israeliter. Efter att Jakob och Josef hade dött började en ny farao att styra över landet. Han blev rädd när han såg hur många och hur starka israeliterna höll på att bli. Därför tvingade han dem att arbeta som slavar. De skulle tillverka tegelstenar och slita hårt ute på fälten. Egyptierna gjorde det svårare och svårare för israeliterna, men israeliterna blev bara fler och fler. Farao tyckte inte alls om det och befallde att alla nyfödda israelitiska pojkar skulle dödas. Så hemskt det måste ha varit, eller hur?

En israelitisk mamma som hette Jokebed försökte skydda sin söta lilla pojke genom att lägga honom i en korg och gömma den i vassen vid Nilens strand. Hans storasyster Mirjam höll sig sedan i närheten för att se vad som skulle hända.

Faraos dotter kom ner till floden för att bada, och hon hittade korgen. När hon såg på den gråtande lilla bebisen tyckte hon synd om honom. Mirjam gick då fram och frågade: ”Vill du att jag hämtar någon som kan amma honom åt dig?” När faraos dotter sa ja gick Mirjam och hämtade sin mamma, Jokebed. ”Ta hand om barnet och amma honom åt mig. Jag betalar dig för det”, sa faraos dotter.

När pojken blivit större tog Jokebed med honom till faraos dotter, som adopterade honom och gav honom namnet Mose. Mose växte upp som en prins och kunde ha fått allt han pekade på. Men han glömde aldrig Jehova. Han visste att han egentligen inte var egyptier, utan israelit. Och han valde att tjäna Jehova.

Mose var 40 år när han bestämde sig för att hjälpa sitt folk. En dag såg han hur en egyptisk man slog en israelitisk slav. Då slog Mose egyptiern så hårt att han dog. Sedan gömde han kroppen i sanden. Men farao fick reda på det och försökte döda honom. Då flydde han till landet Midjan, och där fortsatte Jehova att ta hand om honom.

Mose bodde i Midjan i 40 år. Där gifte han sig och fick två söner. En dag när han var ute och vallade sina får nära berget Sinai såg han något väldigt märkligt. Han såg en törnbuske som brann utan att brinna upp! När Mose nyfiket gick närmare hördes en röst inifrån busken: ”Mose! Kom inte närmare! Ta av dig sandalerna, för du står på helig mark.” Det var Jehova som pratade genom en av sina änglar.

Mose blev rädd och höll för ansiktet. Rösten fortsatte: ”Jag har sett hur mitt folk lider, och jag tänker rädda dem från egyptierna och leda dem till ett gott land. Jag vill att du ska rädda dem ut ur Egypten.” Det här måste säkert ha chockat Mose, eller hur?

Mose frågade: ”Vad ska jag säga om de frågar vem som har sänt mig?” Gud svarade: ”Säg att det är Jehova, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud, som har sänt dig.” ”Men tänk om de inte lyssnar på mig”, sa Mose. Då gav Jehova ett bevis på att han skulle hjälpa honom. Han sa till honom att kasta sin stav på marken. Och då blev den en orm! När Mose sedan tog ormen i stjärten blev den en stav igen. Jehova sa: ”Det här underverket kommer att bevisa att jag har sänt dig.”

”Men jag är ingen duktig talare”, sa Mose. Då lovade Jehova: ”Jag ska berätta vad du ska säga, och din bror Aron kommer att hjälpa dig.” Mose kände att Jehova var med honom, så han tog med sig sin familj och återvände till Egypten.

Israeliterna fick slita hårt som slavar. Jehova skickade Mose och Aron till farao för att säga: ”Släpp mitt folk, så att de kan hålla en högtid åt mig i öknen.” Men farao svarade stolt: ”Jag bryr mig väl inte om vad Jehova säger, och jag tänker verkligen inte släppa i väg israeliterna.” Sedan tvingade farao israeliterna att arbeta ännu hårdare. Jehova tyckte att det var dags att lära farao en läxa. Vet du hur? Jehova skickade tio plågor över Egypten. Han sa till Mose: ”Farao lyssnar inte på mig. I morgon bitti kommer han till Nilfloden. Gå dit och säg att jag kommer att förvandla Nilens vatten till blod om han inte släpper mitt folk.” Mose och Aron gick till farao, men han ville inte lyssna. Så när Aron lyfte sin stav och slog på Nilens vatten, fick farao se hur hela floden förvandlades till blod! Floden började stinka och all fisk dog. Det gick inte längre att dricka vatten från Nilen. Trots det vägrade farao att låta israeliterna gå.

Sju dagar senare gick Mose tillbaka till farao och sa: ”Så här säger Jehova: ’Jag kommer att fylla hela Egypten med grodor om du inte släpper mitt folk.’” Aron sträckte ut sin stav, och plötsligt dök massor av grodor upp. Man hittade grodor överallt – i husen, i sängarna och i varje liten skål. Det kryllade av grodor! Farao bad Mose att bönfalla Jehova om att ta bort plågan och lovade att låta israeliterna gå. Jehova lyssnade och stoppade plågan. Efter det samlade egyptierna ihop alla döda grodor i högar, och landet började lukta väldigt illa. Men farao ångrade sig igen och vägrade att släppa folket.

Då sa Jehova till Mose: ”Aron ska slå på marken med sin stav, och då kommer dammet att förvandlas till myggor.” Plötsligt svärmade det av mygg överallt. Egyptierna sa till farao: ”Den här plågan måste komma från Gud!” Men farao vägrade än en gång att släppa israeliterna.

Mose och Aron gick in till farao med Jehovas budskap. De sa: ”Om du inte släpper Jehovas folk kommer han att skicka bromsar över landet.” Bromsar dök upp i svärmar och invaderade hela Egypten. De tog sig in överallt, in i minsta vrå. Ingen kom undan – fattig som rik blev biten. Men där israeliterna bodde, i området Gosen, kom det inga bromsar. Från och med den här fjärde plågan drabbades bara egyptierna. Farao sa: ”Ni kan gå. Be bara Jehova att ta bort de här eländiga flugorna!” Men när Jehova tog bort dem ändrade farao sig igen. Skulle han någonsin bättra sig?

Jehova sa: ”Om farao inte låter mitt folk gå kommer alla egyptiernas djur att bli sjuka och dö.” Redan nästa dag dog många av djuren, men israeliternas djur klarade sig. Trots det fortsatte farao att hålla kvar israeliterna.

Jehova sa att Mose skulle gå tillbaka till farao och kasta upp aska i luften. Askan blev till damm som fyllde luften och föll ner på alla egyptier. Både de och deras djur fick stora svidande sår av det. Men precis som tidigare vägrade farao att släppa israeliterna.

Jehova skickade återigen Mose till farao med ett nytt budskap. Han sa: ”Vägrar du fortfarande att släppa i väg Jehovas folk? I morgon ska det hagla över landet.” Nästa dag skickade Jehova hagel, regn, åska och eld från himlen. Det var den värsta storm egyptierna någonsin hade upplevt. Den förstörde alla träd och växter där egyptierna bodde. Farao sa: ”Be Jehova att få det att sluta! Sedan kan ni gå.” Men så snart det slutade att hagla och regna ändrade farao sig.

Då sa Mose: ”Nu kommer gräshoppor att äta upp de växter som är kvar efter stormen.” Miljontals gräshoppor kom och åt upp det lilla som fanns kvar på fälten och på träden. Farao sa: ”Snälla, be Jehova att ta bort gräshopporna.” Jehova stoppade plågan, men farao var väldigt envis. Han ville inte släppa israeliterna.

Jehova sa till Mose: ”Sträck upp handen mot himlen.” Då blev himlen alldeles mörk. Under tre långa dagar kunde egyptierna inte se någonting alls – inte ens varandra. Det var bara hos israeliterna det var ljust.

Farao sa till Mose: ”Du och ditt folk kan gå, men lämna kvar djuren.” Då svarade Mose: ”Vi måste ha med oss djuren för att kunna offra åt Jehova.” Farao blev ursinnig och skrek: ”Försvinn härifrån! Kommer du hit igen dödar jag dig!”

Mose sa till farao att han inte skulle försöka träffa honom igen. Men innan han gick sa han: ”Vid midnatt kommer alla förstfödda i Egypten att dö. Inte ens din son kommer att slippa undan.”

Jehova förklarade för israeliterna att de skulle förbereda en särskild måltid. Han sa: ”Slakta ett lamm eller en killing som är ett år, och stryk blodet runt er dörröppning. Stek köttet och ät det med ojäst bröd. Ha på er era kläder, och ta inte av sandalerna. Var redo att ge er i väg, för i natt ska jag befria er.” Tänk vad spännande!

Vid midnatt kom Jehovas ängel till alla hus i Egypten. I de hus som inte hade märkts med blod runt dörren dog den äldste sonen. Men ängeln gick förbi husen där familjerna hade gjort som Jehova hade sagt. Alla egyptiska familjer, oavsett om de var fattiga eller rika, förlorade ett barn. Men inga israelitiska barn dog.

Även faraos son dog. Nu räckte det! Farao ropade till Mose och Aron: ”Ge er i väg! Gå och tillbe er Gud, Jehova! Ta djuren, försvinn bara!”

Fullmånen lyste klart när israeliterna marscherade ut ur Egypten. De var uppdelade i familjer och stammar. Tillsammans var de 600 000 män och många kvinnor och barn. Många av egyptierna ville också tillbe Jehova, så de följde med. Äntligen var israeliterna fria!

Den särskilda måltiden skulle de äta varje år som en påminnelse om hur Jehova hade räddat dem. Det här blev en högtid som de kallade påsk.

Så fort farao hörde att israeliterna hade dragit i väg ångrade han att han hade skickat bort dem. Han befallde sina krigare: ”Gör i ordning alla stridsvagnar och spring efter dem! Vi borde aldrig ha släppt dem!” Då började jakten på israeliterna.

Jehova ledde sitt folk med hjälp av ett stort moln om dagen och en stor eld om natten. När de kom fram till Röda havet sa Jehova att de skulle slå läger.

Plötsligt såg israeliterna farao och hans armé komma. De var fångade! Med Röda havet på ena sidan och armén på andra sidan var de fast. Vad skulle de göra? De ropade till Mose: ”Vi kommer att dö! Du skulle ha lämnat oss i Egypten!” Men Mose svarade: ”Var inte oroliga. Vänta bara, Jehova kommer att rädda oss.” Mose litade verkligen på Jehova, eller hur?

Jehova sa till israeliterna att packa ihop sina saker. På natten flyttade han molnet och ställde det mellan egyptierna och israeliterna. På egyptiernas sida var det becksvart, men på israeliternas sida var det ljust.

Jehova sa till Mose att sträcka ut sin hand över havet och gjorde då så att en jättestark vind blåste under hela natten. Vinden delade havet och skapade en väg igenom det, och vattnet stod som murar på båda sidor. Miljoner israeliter kunde nu marschera rakt över till andra sidan på bar mark.

Men faraos armé var hack i häl och jagade efter dem på den torra havsbottnen. Då gjorde Jehova så att faraos krigare blev förvirrade. Hjulen på deras vagnar lossnade, och krigarna ropade desperat: ”Fly! Det är Jehova som strider för dem!”

Jehova sa till Mose: ”Sträck ut handen över havet igen.” Då kollapsade vattenmurarna över den egyptiska armén så att farao och alla hans män drunknade – inte en enda överlevde.

På andra sidan havet började alla tacka Jehova med sång: ”Sjung till Jehovas ära, för han är bäst! Häst och ryttare har han kastat i havet.” Folket sjöng, och kvinnorna dansade och spelade på sina tamburiner. Alla var lyckliga – nu var de äntligen fria!