Ett belysande exempel är Mose. Han växte upp i det forntida Egypten som son till Faraos dotter och hade alla möjligheter att leva ett liv präglat av nöjen och njutningar. Han kunde ha fått makt, inflytande, rikedom, och utan tvivel också gott om tillfällen till sexuell tillfredsställelse, om han hade stannat kvar vid Faraos hov. I stället valde han att förena sitt öde med Israels föraktade och förslavade folk. Varför det?

Hebréerna 11:25 svarar att han ”valde att hellre bli illa behandlad tillsammans med Guds folk än att ha den tillfälliga njutningen av synd”. Mose genomskådade den lockelse som stundens njutning utgjorde och insåg att den var tillfällig, snabbt övergående. I stället för att låta tankarna kretsa kring sådant som skulle skänka honom omedelbar tillfredsställelse inriktade han sig på att få en lycklig framtid. Som det sägs i Hebréerna 11:26: ”Han hade nämligen blicken stadigt riktad mot utbetalningen av lönen.” Denna belöning var verklig för honom, och det var också Gud, den som skulle skänka honom denna belöning. Som det sägs i vers 27: ”Han stod fast som om han såg den osynlige.”

Somliga kanske skulle förlöjliga det val som Mose gjorde. De kanske menar att han borde ha valt att få rikedom, makt och berömmelse. Men tänk efter: Om Mose hade valt ett liv präglat av nöjen och njutningar, skulle vi då ens ha hört talas om honom i våra dagar? Skulle hans egyptiska namn ha överlevt som en hieroglyf på någon gammal sprucken sten på ett museum, en obetydlig detalj som var känd bara av en handfull arkeologer? Eller skulle det, vilket är mer troligt, ligga bortglömt och begravt under 34 seklers damm och sand? Och hur skulle det ha gått med hans belöning? Kunde Mose ha varit säker på att få en plats i Jehovas minne om han hade följt minsta motståndets lag och valt att behaga sig själv?

Mose namn utgör en inspirationskälla för miljontals människor i våra dagar. Hans framtid är säker. Du kan få ett lika säkert hopp för framtiden.

Hebréerna 11:25 svarar att han ”valde att hellre bli illa behandlad tillsammans med Guds folk än att ha den tillfälliga njutningen av synd”. Mose genomskådade den lockelse som stundens njutning utgjorde och insåg att den var tillfällig, snabbt övergående. I stället för att låta tankarna kretsa kring sådant som skulle skänka honom omedelbar tillfredsställelse inriktade han sig på att få en lycklig framtid.