JUDAR, kristna och muslimer har ofta varit oense i många frågor. Men trots meningsskiljaktigheterna har de åtminstone en sak gemensamt: djup respekt för den man som är känd som Mose. Judar erkänner honom som ”den störste av alla judiska lärare”, grundaren av den judiska nationen. Kristna betraktar honom som en förelöpare till Jesus Kristus, och muslimer ser Mose som en av sina största och främsta profeter.

Mose är därför en av de mest inflytelserika personerna i människans historia. Trots det har han under mer än ett århundrade varit föremål för mycket kritik från både forskare och präster. Många ifrågasätter inte bara att han utförde underverk och ledde israeliterna ut ur Egypten, utan också själva hans existens. Boken Moses—A Life av Jonathan Kirsch drar slutsatsen: ”Allt vi kan säga om den historiska personen Mose är att någon som liknar den man som beskrivs i Bibeln kan ha levt någonstans, någon gång, för länge sedan. Hans bedrifter kan ha varit det sandkorn som sedan, under århundradenas lopp, byggdes på med legender och sägner, som när en pärla formas, för att till slut bli den imponerande och utmanande gestalt vi finner i Bibeln.”

När man först hör sådan kritik kan den tyckas vara befogad. Kritiker påpekar till exempel att det finns arkeologiska bevis för att sådana bibliska personer som kung Jehu har levt. Men inga arkeologiska bevis bekräftar att Mose har levt. Det här bevisar emellertid inte att Mose är en myt. En gång i tiden hävdade kritiker att andra personer i Bibeln, till exempel den babyloniske kungen Belsassar och den assyriske kungen Sargon, också var myter – tills arkeologin slutligen bekräftade deras existens.

Författaren Jonathan Kirsch påminner oss: ”Lämningarna och spåren av det bibliska Israel är så få att den fullständiga avsaknaden av Mose i alla källor utom Bibeln varken är förvånande eller avgörande.” Enligt Kirsch anser därför vissa att det är orimligt att Mose bara skulle vara ett fantasifoster, för ”en levnadsskildring som är så komplex, så full av detaljer och samtal, skulle inte kunna vara påhittad”.

Vare sig du är troende eller inte, har du säkert hört talas om de viktigaste händelserna i Moses liv: hans möte med Gud vid den brinnande busken, israeliternas befrielse från slaveriet och deras uttåg ur Egypten och delningen av Röda havet. Men finns det skäl att tro att någon av de här händelserna verkligen inträffade? Eller är Mose bara en uppdiktad, mytisk person? Följande artikel behandlar de här intressanta frågorna.

MOSE föddes med ett dödshot hängande över sig. Han tillhörde en grupp nomadfamiljer som hade bosatt sig i Egypten med sin stamfader Jakob, eller Israel, för att undkomma svält. I årtionden hade de levt i fred med sina egyptiska grannar. Men så inträffade en olycksbådande förändring. I en respekterad historisk redogörelse sägs det: ”Med tiden uppstod det en ny kung över Egypten. ... Och han sade till sitt folk: ’Se! Israels söners folk är talrikare och mäktigare än vi. Kom! Låt oss handla klokt med dem, så att de inte förökar sig.’” Vad var avsikten? Att få kontroll över den israelitiska befolkningen genom att låta den ”utföra slavarbete under tyranni” och också genom att befalla de hebreiska barnmorskorna att döda varje pojke som de hjälpte till världen. (2 Moseboken 1:8–10, 13, 14) Tack vare israeliternas modiga barnmorskor, som vägrade att lyda befallningen, fortsatte folket ändå att öka i antal. Därför påbjöd Egyptens kung: ”Varje nyfödd son skall ni kasta i Nilen.” (2 Moseboken 1:22)

Ett israelitiskt par, Amram och Jokebed, ”fruktade [inte] kungens order”. (Hebréerna 11:23) Jokebed födde en son som senare beskrevs som ”ovanligt vacker”.a (Apostlagärningarna 7:20) Kanske märkte de på något sätt att han var speciellt gynnad av Gud. Hur som helst vägrade de att utlämna sitt barn åt döden. Med risk för sitt liv beslöt de sig för att gömma honom.

Efter tre månader kunde Moses föräldrar inte längre gömma honom. Som en sista utväg tog Jokebed sitt barn och lade det i en ark av papyrus som hon satte i floden Nilen. Utan att inse det förde hon därmed Mose rakt in i historien! (2 Moseboken 2:3, 4)

Är de här händelserna trovärdiga?

Många av dagens forskare avfärdar de här händelserna som fantasier. ”Faktum är att det inte finns tillstymmelse till något direkt arkeologiskt bevis för de år då israeliterna vistades i Egypten”, säger Christianity Today. Även om direkta fysiska bevis kanske saknas, finns det gott om indirekta bevis för att Bibelns skildring är trovärdig. Egyptologen James K. Hoffmeier säger i sin bok Israel in Egypt: ”Arkeologiska data visar tydligt att folk från Främre Orienten [länderna vid Medelhavets östra kust] sökte sig till Egypten, speciellt på grund av klimatproblem som ledde till torka. ... Därför var Egypten, från omkring 1800 till 1540 f.v.t., ett populärt ställe att flytta till för de semitiska folken i västra Asien.”

Dessutom är det ett sedan länge erkänt faktum att Bibelns beskrivning av egyptiskt slaveri är korrekt. Boken Moses—A Life berättar: ”Den bibliska skildringen av de förtryckta israeliterna verkar bekräftas av en ofta återgiven gravmålning från det forntida Egypten, som detaljerat beskriver hur en grupp slavar tillverkar tegelstenar.”

Bibelns beskrivning av den lilla ark som Jokebed använde överensstämmer också med fakta. Bibeln säger att den var gjord av papyrus, och Cook’s Commentary säger att papyrus ”ofta användes av egyptierna för att tillverka lätta och snabba båtar”.

Men är det ändå inte svårt att tro att en nationell ledare skulle ge order om att hänsynslöst mörda små barn? Forskaren George Rawlinson påminner oss: ”Barnamord ... har ofta förekommit under olika tider och på skilda platser och har betraktats som något mindre allvarligt.” Ja, man behöver inte leta särskilt länge för att hitta lika grymma exempel på massmord i vår tid. Bibelns skildring är kanske upprörande, men den är alltigenom trovärdig.

Adopterad in i faraos familj

Jokebed lämnade inte sin sons öde åt slumpen. Hon ”satte [arken] i vassen vid Nilens strand”. Det var troligtvis ett ställe där hon hoppades att den skulle bli upptäckt. Det var dit faraos dotter gick för att bada, kanske rentav regelbundet.b (2 Moseboken 2:2–4)

Den lilla arken upptäcktes snabbt. ”När [faraos dotter] ... öppnade den fick hon se barnet, och se, pojken grät. Då kände hon medömkan med honom, fast hon sade: ’Det här är ett av hebréernas barn.’” Så den egyptiska prinsessan bestämde sig för att adoptera honom. Det namn hans föräldrar ursprungligen gav honom är sedan länge glömt. I dag är han känd världen över som Mose, det namn hans adoptivmor gav honom.c (2 Moseboken 2:5–10)

Är det ändå inte långsökt att tro att en egyptisk prinsessa skulle ta hand om ett sådant barn? Nej, för egyptisk religion lärde att goda gärningar var ett krav för att komma till himlen. När det gäller adoption säger arkeologen Joyce Tyldesley: ”Egyptiska kvinnor uppnådde jämlikhet med egyptiska män. De hade samma juridiska och ekonomiska rättigheter, åtminstone i teorin, och ... kvinnor kunde adoptera barn.” I ett gammalt papyrusdokument som handlar om adoption berättas det om en egyptisk kvinna som adopterade sina slavar. När det gäller anställningen av Moses mor som amma säger The Anchor Bible Dictionary följande: ”Betalningen som gavs till Moses biologiska mor för att hon skulle amma honom ... påminner mycket om det tillvägagångssätt som beskrivs i mesopotamiska adoptionskontrakt.”

När nu Mose blivit adopterad, skulle då hans hebreiska ursprung förbli en hemlighet för honom? En del Hollywoodfilmer har fått det att se ut så. Men Bibelns skildring antyder något annat. Hans syster, Mirjam, ordnade skickligt så att han kunde bli ammad av sin egen mor, Jokebed. Denna gudfruktiga kvinna skulle naturligtvis inte dölja sanningen för sin son! Och eftersom man i forna tider ammade barn under flera år, hade Jokebed goda möjligheter att undervisa Mose om ”Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud”. (2 Moseboken 3:6) En sådan andlig grund blev till stor hjälp för honom, för när han lämnades tillbaka till faraos dotter ”blev Mose undervisad i all egyptiernas vishet”. Historikern Josephus hävdar att Mose avancerade till en generals ställning i ett krig mot Etiopien, men det finns inga bevis för det. Bibeln säger emellertid att Mose ”var kraftfull i sina ord och handlingar”.d (Apostlagärningarna 7:22)

Vid 40 års ålder var Mose säkert redo att bli en framträdande ledare i Egypten. Han kunde ha uppnått makt och rikedom om han hade stannat i faraos hushåll. Men något hände som förändrade hans liv.

Landsflykt i Midjan

En dag fick Mose se ”en egyptier som slog en hebré, en av hans bröder”. Under många år hade Mose kunnat njuta av fördelarna med att vara både hebré och egyptier. Men att se sin israelitiske landsman bli slagen, kanske på ett livshotande sätt, drev honom till att göra ett dramatiskt val. (2 Moseboken 2:11) Han vägrade att ”låta kalla sig son till faraos dotter och valde att hellre bli illa behandlad tillsammans med Guds folk”. (Hebréerna 11:24, 25)

Mose handlade snabbt och oåterkalleligt: ”Han [slog] ihjäl egyptiern och gömde honom i sanden.” (2 Moseboken 2:12) Det här var inte en handling av någon som ”hade lätt för att få vredesutbrott”, som en kritiker har påstått. Det var med all sannolikhet en handling av tro, om än missriktad, på Guds löfte att Israel skulle bli befriat från Egypten. (1 Moseboken 15:13, 14) Mose kanske i sin brist på erfarenhet trodde att hans sätt att handla skulle mana folket att göra uppror. (Apostlagärningarna 7:25) Men till hans stora besvikelse vägrade hans landsmän att erkänna hans ledarskap. När farao fick höra vad som hade hänt tvingades Mose gå i landsflykt. Han bosatte sig i Midjan och gifte sig med Sippora, dottern till en nomadhövding vid namn Jetro.

Under 40 långa år levde Mose som en enkel herde, och hans förhoppningar om att få bli en befriare tycktes gå om intet. Men en dag vallade han Jetros hjordar vid en plats nära berget Horeb, och där visade sig Jehovas ängel för honom i en brinnande buske. Föreställ dig scenariot när Gud ger befallningen: ”Du skall föra mitt folk, Israels söner, ut ur Egypten.” Men Mose är tveksam, försagd och osäker på sig själv när han svarar. ”Vem är jag, att jag skulle gå till farao och att jag skulle föra Israels söner ut ur Egypten?” Han avslöjar till och med en brist hos sig själv som filmproducenter har dolt: han har tydligen ett talfel. Så annorlunda Mose är jämfört med de hjältar som beskrivs i forntida myter och legender! De 40 åren som fåraherde har gjort honom ödmjuk och mild. Trots att Mose är osäker på sig själv, är Gud säker på att han är redo att axla ansvaret som ledare! (2 Moseboken 3:1–4:20)

Befrielse ur Egypten

Mose lämnar Midjan och träder fram inför farao och kräver att Guds folk skall befrias. Då den hårdnackade regenten vägrar, drabbas Egypten av tio förödande plågor. Den tionde plågan leder till att Egyptens förstfödda dör, och den besegrade farao ger upp och släpper israeliterna fria. (2 Moseboken, kapitel 5–13)

Många läsare känner nog till de här händelserna. Men har de verkligen inträffat? Vissa menar att eftersom denne farao inte är namngiven, måste berättelsen vara påhittad.e Men Hoffmeier, som citerades tidigare, konstaterar att egyptiska skribenter ofta avsiktligt utelämnade namnen på faraonernas fiender. Han säger: ”Historiker skulle helt säkert inte avfärda redogörelsen om kampanjen som Thutmosis III förde i Megiddo som ohistorisk bara för att kungarna i Kadesh och Megiddo inte är namngivna.” Hoffmeier menar att det finns ”goda teologiska skäl” till att farao inte är namngiven. Ett skäl är att uppmärksamheten därigenom riktas mot Gud i stället för mot farao.

Men kritiker ryggar ändå inför tanken på en massutvandring av judar från Egypten. Forskaren Homer W. Smith menar att en sådan massförflyttning ”helt säkert skulle ha genljudit kraftigt i egyptisk eller syrisk historia. ... Det är troligare att legenden om ett uttåg är en förvanskad och fantasifull redogörelse av en relativt liten grupps flykt från Egypten till Palestina.”

Det är sant att man inte har hittat något egyptiskt dokument om den här händelsen. Men egyptierna hade inget emot att ändra historiska redogörelser när sanningen var genant eller gick emot deras politiska intressen. När Thutmosis III fick makten försökte han utplåna minnet av sin föregångare, Hatschepsut. Egyptologen John Ray säger: ”Hennes inskriptioner avlägsnades, hennes obelisker kringgärdades av en mur, och hennes monument föll i glömska. Hennes namn återfinns inte alls i senare krönikor.” Även i modern tid har man gjort liknande försök att ändra eller dölja besvärande fakta.

När det gäller bristen på arkeologiska bevis för ökenvandringen måste vi komma ihåg att judarna var nomader. De byggde inga städer och odlade inga grödor. De lämnade knappast något mer än fotavtryck efter sig. Men ändå kan man i Bibeln finna övertygande bevis för den vandringen. Den omnämns på många ställen i Den heliga skrift. (1 Samuelsboken 4:8; Psalm 78; Psalm 95; Psalm 106; 1 Korinthierna 10:1–5) Även Jesus Kristus vittnade om att händelserna i öknen hade inträffat. (Johannes 3:14)

Bibelns redogörelse om Mose är alltså utan tvivel trovärdig och sann. Men det är trots allt länge sedan Mose levde. Hur påverkar hans liv oss i dag?

MÅNGA forskare och kritiker betraktar Mose som blott och bart en uppdiktad figur. De förkastar Bibelns skildring och kräver sådana bevis som skulle göra att även män som Platon och Sokrates borde avfärdas som myter.

Men som vi har sett finns det inga välgrundade skäl att förkasta det som Bibeln säger om Mose. För människor som har tro finns det tvärtom överväldigande bevis för att hela Bibeln är ”Guds ord”.a (1 Thessalonikerna 2:13; Hebréerna 11:1) Sådana människor studerar inte Moses liv av akademiska skäl, bara för att få kunskap, utan för att det hjälper dem att bygga upp sin tro.

Den verklige Mose

Filmproducenter framställer ofta Mose som orädd och modig, egenskaper som tilltalar publiken. Det är sant att han var modig. (2 Moseboken 2:16–19) Men först och främst var han en man med tro. Gud var en verklig person för Mose – så verklig att aposteln Paulus längre fram sade att Mose ”stod fast som om han såg den Osynlige”. (Hebréerna 11:24–28)

Moses exempel lär oss därför att vi behöver utveckla ett förhållande till Gud. I vårt dagliga liv kan vi också uppföra oss som om vi såg Gud! Om vi gör det, kommer vi aldrig att handla på ett sätt som misshagar honom. Lägg också märke till att den tro Mose hade inskärptes hos honom redan när han var ett litet barn. Hans tro var så djupt rotad att den förblev stark trots att den utsattes för ”all egyptiernas vishet”. (Apostlagärningarna 7:22) Det uppmuntrar verkligen föräldrar att börja undervisa sina barn om Gud redan från deras tidiga barndom! (Ordspråksboken 22:6; 2 Timoteus 3:15)

Den ödmjukhet Mose visade är också anmärkningsvärd. Han var ”den ödmjukaste av alla människor på jordens yta”. (4 Moseboken 12:3) Mose erkände därför villigt sina misstag. Han skriver om hur han försummade att omskära sin egen son. (2 Moseboken 4:24–26) Han berättar öppet om hur han vid ett tillfälle underlät att ge Gud ära och om det förkrossande straff Gud gav honom. (4 Moseboken 20:2–12; 5 Moseboken 1:37) Mose var också villig att ta emot råd från andra. (2 Moseboken 18:13–24) Skulle det inte vara vist av äkta män, fäder och andra män i ansvarsställningar att följa hans exempel?

Det är sant att vissa kritiker uttrycker tvivel om att Mose var så ödmjuk, med tanke på de våldsamma händelser han tog del i. (2 Moseboken 32:26–28) Författaren Jonathan Kirsch säger: ”Bibelns Mose är sällan ödmjuk och aldrig mild, och hans uppförande kan inte alltid betraktas som rättfärdigt. Vid vissa skrämmande tillfällen ... framstår han som arrogant, blodtörstig och grym.” Sådan kritik är påtagligt trångsynt. Den förbiser det faktum att Moses handlingar motiverades, inte av grymhet, utan av en intensiv kärlek till rättvisa och avsmak för det som var ont. Nu för tiden, när det anses vara helt i sin ordning att acceptera omoraliska livsstilar, är Mose en påminnelse för oss om att vi måste ha moralnormer som vi inte kompromissar med. (Psalm 97:10)

Det arv Mose lämnade efter sig i skriftlig form

Mose lämnade efter sig en häpnadsväckande mängd skrifter. De inbegriper poesi (Job; Psalm 90), historisk prosa (1 Moseboken; 2 Moseboken; 4 Moseboken), släktregister (1 Moseboken, kapitel 5, 11, 19, 22, 25) och en utomordentlig lagsamling, kallad Moses lag (2 Moseboken, kapitel 20–40; 3 Moseboken; 4 Moseboken; 5 Moseboken). Denna lag var inspirerad av Gud och innehöll tankar, lagar och principer i fråga om styre som var hundratals år före sin tid.

I länder där statsöverhuvudet också är kyrkans överhuvud blir resultatet ofta intolerans, religiöst förtryck och maktmissbruk. I Moses lag var kyrka och stat åtskilda. En kung fick inte utföra prästernas uppgifter. (2 Krönikeboken 26:16–18)

Moses lag innehöll också anvisningar om hygien och sjukdomskontroll som är helt i linje med nutida läkarvetenskap, till exempel att sätta sjuka i karantän och att hantera avföring på rätt sätt. (3 Moseboken 13:1–59; 14:38, 46; 5 Moseboken 23:13) Det här är anmärkningsvärt med tanke på att mycket av den egyptiska läkekonsten på Moses tid var en farlig blandning av kvacksalveri och vidskepelse. I våra dagar skulle miljontals människor i utvecklingsländer kunna förskonas från sjukdom och död, om de principer för hygien som Mose lärde ut tillämpades.

De kristna är inte förpliktade att följa Moses lag. (Kolosserna 2:13, 14) Men att studera den är fortfarande av stort värde. Lagen förmanade israeliterna att ge Gud odelad hängivenhet och att sky avgudadyrkan. (2 Moseboken 20:4; 5 Moseboken 5:9) Den befallde barn att ära sina föräldrar. (2 Moseboken 20:12) Den fördömde också mord, äktenskapsbrott, stöld, lögn och girighet. (2 Moseboken 20:13–17) Samma principer värderas högt av kristna i dag.

En profet lik Mose

Vi lever i svåra tider. Mänskligheten behöver sannerligen en ledare lik Mose, någon som inte bara har makt och auktoritet, utan även har höga principer, mod, medkänsla och en innerlig kärlek till rättvisa. När Mose dog måste israeliterna ha undrat om världen någonsin skulle få se en man som han igen. Mose gav själv svaret.

Det Mose skrev ner förklarar hur sjukdom och död började och varför Gud tillåter ondskan att fortsätta. (1 Moseboken 3:1–19; Job, kapitel 1, 2) I Första Moseboken 3:15 är den första inspirerade profetian nedtecknad – ett löfte om att ondskan en dag kommer att krossas! Hur då? Profetian visade att räddning skulle komma genom någon som skulle födas som människa. Det här löftet gav upphov till hoppet om en Messias som skulle framträda och befria mänskligheten. Men vem skulle denne Messias vara? Mose hjälper oss att fastställa hans identitet.

Mot slutet av sitt liv uttalade Mose följande profetiska ord: ”En profet lik mig skall Jehova, din Gud, resa upp åt dig ur din mitt, ur dina bröders led – honom skall ni lyssna till.” (5 Moseboken 18:15) Längre fram tillämpade aposteln Petrus de här orden direkt på Jesus. (Apostlagärningarna 3:20–26)

De flesta judiska kommentatorer avvisar bestämt alla jämförelser mellan Mose och Jesus. De menar att de här orden kan tillämpas på vilken som helst sann profet efter Mose. Men, enligt Tanakh—The Holy Scriptures, av Jewish Publication Society, säger 5 Moseboken 34:10 följande: ”Aldrig mer uppstod det i Israel en profet lik Mose – som HERREN valde ut, ansikte mot ansikte.”

Många trogna profeter, sådana som Jesaja och Jeremia, framträdde efter Mose. Men ingen av dem hade det unika förhållande till Jehova som Mose kunde glädja sig åt – att få tala med honom ”ansikte mot ansikte”. Löftet som Mose nedtecknade om en profet lik honom kan därför gälla bara en enda individ – Messias! Det är värt att lägga märke till att före kristendomen – och den religiösa förföljelsen från falska kristna – såg judiska lärde saken på samma sätt. Spår av det kan man finna i sådana judiska skrifter som Midrash Rabbah, där Mose beskrivs som förelöparen till den ”senare Återlösaren”, eller Messias.

Det går inte att förneka att Jesus liknade Mose på många sätt. (Se rutan ”Jesus – en profet lik Mose”.) Jesus har makt och myndighet. (Matteus 28:19) Han är ”mild till sinnes och ödmjuk i hjärtat”. (Matteus 11:29) Han hatar laglöshet och orättvisor. (Hebréerna 1:9) Därför kan Jesus ge oss det ledarskap vi så väl behöver! Det är han som kommer att utplåna ondskan och göra jorden till det paradis som Bibeln beskriver.b