De var övertygade om Jehovas kärlek

HÖGA vågor slog mot fartyget som kämpade i den fruktansvärda stormen. Fjorton dagars kamp mot de rasande vågorna hade fått både besättningen och passagerarna att förlora hoppet — alla utom en. Han var övertygad om att Jehova skulle beskydda honom, och de tröstande orden: ”Hys ingen fruktan, Paulus”, genljöd i hans sinne. Under de följande ödesdigra timmarna stötte fartyget på grund, och alla kunde välbehållna ta sig i land. Ännu en gång hade aposteln Paulus anledning att vara övertygad om Jehovas kärlek. — Apostlagärningarna 27:20—44.

Är du lika övertygad om Guds kärlek? Att ständigt studera Guds ord och använda det vi får lära för att styrka andra är mycket viktigt. Men för att verkligen bli övertygade om Jehovas kärlek måste vi i bokstavlig bemärkelse leva av Jehovas uttalanden genom att själva få pröva på vad han gör för oss. En som är fast övertygad om detta är en resande tillsyningsman som arbetar högt uppe i Bolivias bergstrakter och som, i likhet med så många andra, har fått erfara Jehovas omsorg.

”Med Oruro som startpunkt”, berättar han, ”skulle jag besöka en församling i Kami, ett gruvsamhälle cirka 100 kilometer längre bort. Den branta, vindlande vägen når ibland 4.600 meters höjd och kan vara mycket förrädisk, i synnerhet när det regnar. Temperaturen kan ofta sjunka till −10°C eller ännu lägre.

En annan broder, Aníbal, skulle skjutsa mig på sin motorcykel, och vi startade klockan sex på morgonen, redo för en tur på cirka fem timmar. Det regnade redan när vi startade, och stora klumpar av lera fastnade mellan hjulet och stänkskärmen, så att vi var tvungna att stanna. Först sedan vi mödosamt skrapat bort leran kunde vi fortsätta. Där jag satt bakom Aníbal på motorcykeln försökte jag skydda mina skor och byxor men gav upp när de var alldeles genomblöta.

Bevis på Jehovas kärlek

Sex timmar hade gått då motorn stannade mitt i en brant backe och vi började rulla bakåt. Vi hoppade av och försökte så gott vi kunde att hålla den tunga maskinen i den slippriga leran. Detta visade sig emellertid vara omöjligt, och vårt mod sjönk när motorcykeln kanade över kanten till en nära 100 meter djup ravin! Vi tittade ängsligt ner. Hur otroligt det än kan låta hade maskinen hejdats i fallet ett kort stycke längre ner. Men vi skulle ändå aldrig få upp den utan hjälp.

Timmarna kröp fram, och vi hade inte mycket hopp om att någon skulle komma på denna ödsliga väg. Men plötsligt fick vi syn på en man med en åsna och några lamadjur. När han såg vår belägenhet, sade han på quechua-språket: ’Ja, jag har några tjuder.’ Han band fast den ena änden av läderremmen i åsnan och den andra i motorcykeln. Sedan sköt vi på underifrån, medan han med lock och pock försökte få åsnan att dra. Till sist, efter många försök, var vi uppe på vägen igen, med svetten pärlande i pannan. Hur skulle vi kunna tacka honom? Vi gav honom ett exemplar av Min bok med bibliska berättelser, och han blev så imponerad av boken att han ville tacka oss genom att ge oss potatis i gengäld!

Motorn startade, och vi var innerligt tacksamma mot Jehova. När vi hade kommit ett stycke på väg, började vi se oss om efter en plats där vi kunde stanna, eftersom motorn började hacka. Vi kom till en ödsligt belägen bar. ’Vart är ni på väg?’ frågade barägaren. Vi talade om vart vi skulle och förklarade vårt problem. ’Jag har ett tändstift och några verktyg som jag kan låna er’, sade han. Vi trodde knappt våra öron — i dessa trakter misstror man ofta sina vänner, hur mycket mer då vilt främmande människor! När vi hade satt i det nya tändstiftet, gick motorn bra.

Det var nu mörkt och jag började bli orolig, eftersom mina ben var alldeles stelfrusna i den bitande kylan. Plötsligt, i en brant uppförsbacke, stannade motorn igen. Vi försökte gång på gång starta motorn och sköt motorcykeln i mer än tre kilometer, men ingenting hjälpte. Fullständigt utmattade satte vi oss ner vid vägkanten. Nu var mina ben åtminstone inte stelfrusna längre! Men vi var oroliga och villrådiga om vad vi skulle göra. Vi vilade oss en kort stund och försökte sedan starta motorn igen. Skulle den gå i gång?

Till vår förvåning startade motorn. Men nu började det regna, och i nästa uppförsbacke blev det stopp igen. Återigen satt vi där vid vägkanten, denna gång i hällande regn. Vi väntade en stund. En smula misstrogna försökte vi få i gång motorn igen — och den startade! Snart hade vi passerat den högsta punkten på vår resa. Jag kände mig lättad och tänkte att även om motorn stannade, kunde vi nästan rulla ner till Kami. Men i en brant nerförsbacke gick bromshandtaget av i Aníbals hand! Jag hoppade snabbt av, samtidigt som jag höll ett stadigt tag i bakre pakethållaren, körde båda fötterna ner i marken och kanade nerför backen. På detta sätt lyckades jag stanna ekipaget. Samma sak inträffade i ytterligare två nerförsbackar.

Äntligen framme i Kami

Klockan var tre på morgonen när vi äntligen kom fram till Kami. Vi hade varit på väg i 21 timmar. Det skulle inte bli lätt att hitta vännerna, eftersom detta var mitt första besök. Vi knackade på några dörrar men fick svaret: ’Ge er i väg, vi sover!’ När vi hade knackat på i flera hus, tyckte jag att det bästa vi kunde göra var att vila oss under ett utskjutande tak och leta efter vännerna när det blev morgon. Jag kurade ihop mig och föll i djup sömn. När jag vaknade var jag omgiven av människor. Jag reste mig upp, och en lång och kraftig man kom fram och gav mig en stor kram. Ja, det var våra bröder! Aníbal hade hittat dem. Jag blev så rörd att jag inte fick fram ett ord.

Utan att förspilla någon tid plockade de upp våra tillhörigheter, inbegripet den leriga motorcykeln, som en broder bokstavligt talat bar i väg till sin gård. De som tillhörde min värdfamilj var enkla och ödmjuka människor — hustrun iförd en typisk pollera, en hellång kjol i flera lager. ’Du får ta vår säng’, sade de. Jag ville inte att de skulle sova på golvet, i synnerhet som hustrun väntade barn. Men de insisterade.

Innan jag visste ordet av var klockan åtta på morgonen. Någon knackade på dörren. ’Vännerna är redo att gå ut i tjänsten’, förklarade man. När jag såg deras förväntansfulla ansikten som lyste av uppskattning, hade jag inget annat val än att släpa min värkande kropp ur sängen och börja besöket i församlingen. Och hur hjärtevärmande blev inte detta besök! När jag samarbetade med vännerna i tjänsten, flödade de formligen över av glädje och entusiasm. Jag tänkte på hur viktiga dessa besök är trots allt vi hade fått gå igenom — som ’vattenbäckar i en ödemark’. — Jesaja 32:2.

Följande dag besökte vi en by där en frikyrkopastor hade hotat att sabotera vårt möte när jag kom. Efter föredraget kom en robust man fram och gav mig en boliviansk krama och sade: ’Broder, du har sanningen!’ Efteråt frågade jag vem det var. ’Pastorn’, sade de.

Besöket i Kami var över alltför snart, och vi var tvungna att ge oss i väg. Vännerna hade reparerat motorcykeln och tvättat alla våra leriga kläder. När vi berättade om mannen som hade lånat oss verktygen, blev de mycket förvånade, eftersom han är känd för att nästan aldrig hjälpa någon. Efter många kramar och handskakningar gav vi oss i väg och kom snart tillbaka till den vänlige barägaren. När vi hade lämnat tillbaka allting, frågade vi honom: ’Hur mycket blir vi skyldiga?’ ’Ingenting’, svarade han. ’Jag är glad att jag kunde hjälpa er!’

När vi hade kommit tillbaka till Oruro fem timmar senare, tänkte vi på hur viktigt det är att inte ge upp och på det underbara sätt varpå Jehova hade hjälpt oss. Aníbal var så rörd över denna erfarenhet att han utropade: ’Jag skulle ge vad som helst för att få åka dit igen!’ Och det är just vad han har gjort. Sedan dess har han skjutsat andra resande tillsyningsmän på sin motorcykel, både till Kami och till andra platser. Ja, vi hade nu goda skäl att vara ännu mer övertygade om Jehovas kärlek.” — Berättat av kretstillsyningsmannen Ricardo Hernández.

[Fotnot]

[Bilder på sidan 23]

Den slingrande bergsväg som leder till gruvsamhället Kami

Bergsvägen till Kami

Åsnor kan vara mycket användbara i en nödsituation!