Galápagosriften var en lovande plats, därför att den är en del av en undervattensrift med intensiv vulkanisk verksamhet som gränsar till en invecklad, världsomfattande kedja av bergsryggar som kallas det mittoceaniska ryggsystemet. Detta enorma system slingrar sig mer än 65.000 kilometer runt hela planeten som sömmen i en tennisboll. Om inte haven fanns, skulle det ”utan vidare [vara] jordytans mest framträdande drag, eftersom det sträcker sig över ett område som är större än det som täcks av alla stora bergskedjor på land tillsammans”, skriver Jon Erickson i sin bok Marine Geology.

Ett särskilt viktigt kännetecken på det mittoceaniska ryggsystemet är att det till stor del är ett tvillingsystem — två bergskedjor som löper parallellt med varandra och reser sig 3.000 meter över havsbottnen. Mellan kedjorna finns de största klyftorna på jorden — kanjoner som är uppemot 20 kilometer breda och 6 kilometer djupa — fyra gånger djupare än Grand Canyon i Nordamerika! Längst ner i dessa klyftor ligger starkt vulkaniska riftzoner. När forskarna först studerade den del av bergssystemet som ligger i Atlanten, Atlantiska centralryggen, visade deras instrument en vulkanisk aktivitet så hög ”att det verkade som om jordens inälvor var på väg ut”, skriver Erickson.

Plattorna rör sig i förhållande till varandra. Där de rör sig ifrån varandra, tunnas de ut och bildar rifterna i de mittoceaniska ryggarna. Plattorna rör sig med en genomsnittshastighet på omkring 3 centimeter om året.

Enligt den plattektoniska teorin kan het massa från manteln, området under skorpan, stiga, när plattorna driver isär utmed ryggsystemet. Det heta materialet bildar en ny oceanisk jordskorpa längs riftzonen, men detta gör inte att plattorna fogas samman. I stället fortsätter de att driva isär, vilket gör att riftsystemet liknar ett kolossalt sår som aldrig läker.