Jehovas folk i Moçambique gladde sig också över de första Gileadutbildade missionärerna i landet. De bodde i missionärshem i Maputo och i Beira. Ytterligare ett hem gjordes i ordning i Tete för att man skulle kunna ta emot de missionärer som inom kort skulle komma.

Missionärer sprider glädje bland sina bröder

Ett verkligt missionärsfält öppnades i Moçambique. Självuppoffrande Gileadutbildade missionärer och erfarna pionjärer med särskilt uppdrag som redan hade tjänat på andra fält ville gärna ta del i det andliga återuppbyggnadsverket och skördearbetet i Moçambique och tog ivrigt emot inbjudan att få tjäna här. De kom från fem kontinenter, och många av dem kom från portugisisktalande länder, exempelvis Brasilien och Portugal. Deras nya förordnande var en verklig utmaning, eftersom landet åren 1990 och 1991 just hade börjat ta sig upp ur fattigdomens gungfly som det hade hamnat i på grund av krig och torka. Hans Jespersen, en dansk missionär som tidigare hade tjänat i Brasilien och som nu är områdestillsyningsman, säger: ”Det fanns praktiskt taget ingenting i affärerna, och man kunde se tydliga spår av krigets härjningar.” En stadig ekonomisk återhämtning är emellertid redan märkbar. Trots det är levnadsförhållandena fortfarande ytterst svåra för många av våra bröder som bor i norra delen av landet eller på landsbygden.

Missionärerna stötte på mycket som var nytt för dem. Innan fredsfördraget mellan Frelimoregeringen och Renamo undertecknades, var missionärerna på grund av de uppdrag de fick ibland tvungna att färdas i colunas (långa konvojer som eskorterades av beväpnade regeringsstyrkor), och då och då utsattes dessa för angrepp. Men missionärerna var mycket glada över att få lära känna sina bröder. För många av bröderna i Moçambique var det en dröm som gick i uppfyllelse när de fick träffa ett Jehovas vittne av annan ras eller nationalitet.

I ett avlägset område i landets norra del gick ett barn tillsammans med sin far en hel dag för att få träffa en missionärsbroder från Australien. När fadern lade märke till barnets förundrade ansiktsuttryck sade han: ”Talade jag inte om för dig att vi har vita bröder?” Många visade sin förtjusning när de hälsade på missionärerna och sade: ”Vi kände till er bara genom erfarenheterna i Årsboken.” Moçambikiska vittnen som fortfarande var kvar i flyktingläger i Zambia år 1993 sade: ”När vi i Zambia hörde att det fanns ett missionärshem i Tete, gjorde vi allt vi kunde för att återvända och få se det med egna ögon och få fortsätta vår tjänst här, 18 år efter det att vi fördes till Carico.”

Det främsta målet för missionärerna i Moçambique är att predika de goda nyheterna om Guds kungarike, något som skänker dem stor tillfredsställelse. De första missionärerna i Maputo och i Beira säger: ”Människornas andliga hunger var så stor att vi lämnade väldiga mängder litteratur varje dag.” Sällskapets publikationer i fyrfärg är unika här i landet och väcker stor uppmärksamhet bland allmänheten. Missionärshemmen används ofta som bibelstudiecentraler, eftersom många av dem som vi studerar med tycks föredra det.

Det finns för närvarande sex missionärshem och 50 missionärer runt om i landet. Missionärerna har olika uppgifter. Somliga av dem reser varje månad till församlingar enligt rutter som avdelningskontoret har fastställt. De samlar in rapporter och lämnar ut brev, tidskrifter och annan litteratur. I en av dessa rutter ingår det tidigare Caricoområdet i Milange.

[Bilder på sidan 177]

Övre bilden: Äldste och kretstillsyningsmän vid en plats där missionärer lämnar ut litteratur och brev varje månad

Nedre bilden: Missionärer i Tete får undervisning i chichewa