Fernando Muthemba samarbetade nu med medlemmar av landskommittén i Malawi, och de letade upp de moçambikiska bröderna i dessa läger för att ge dem andlig tröst. Den styrande kretsen hade också godkänt att man skulle ge dem ekonomisk hjälp.

Kommittén i Malawi beslutade att Fernando Muthemba skulle resa till Tete för att ge hjälp åt bröderna där. När broder Muthemba kom fram till Moatize, bestämde sig myndigheterna för att undersöka hans bagage. Precis i rätt ögonblick kunde bröderna rädda den litteratur han hade med sig. Så vad fann polisen när de sökte igenom hans bagage? Han säger: ”Bara några klädtrasor.” De besvikna poliserna frågade: ”Är detta allt?” Ja, det var allt. Det var allt bagage den man hade som hade axlat så stort ansvar i lägret. Likt alla andra hade han kommit tillbaka berövad allt han hade. Just då var brödernas yttre allt annat än tilltalande — de var smutsiga, klädda i trasor, hungriga och hade uppenbarligen behandlats illa. De passade väl in på den inspirerade beskrivningen av många av Guds tjänare i det flydda: ”De gick omkring i fårskinn, i gethudar, medan de led brist, ... blev misshandlade; och världen var dem inte värdig. De irrade omkring i ödemarker ... och grottor och jordhålor.” — Hebr. 11:37, 38.

Märkbart rörd talar Fernando Muthemba om den 16 maj 1987: ”Klockan var halv åtta på morgonen. När jag tittade mot flygplatsen, såg jag två stora Boeingplan som skulle öppna ’luftbron’ till Maputo och börja evakuera alla Jehovas vittnen dit.” Så spännande! Att efter 12 år få återvända till sina städer!