Uppmärksamheten riktas mot det europeiska fältet

År 1929 anlände de första europeiska vittnena, Henry och Edith Myrdal, till Lourenço Marques från Sydafrika och började förkunna för den portugisiska befolkningen. Fyra år senare följdes de av paret de Jager. Tack vare att dessa vänner flyttade in såddes Bibelns sanningar ut rikligt.

År 1935 kom så Fred Ludick och David Norman, två pionjärer, på besök till Lourenço Marques. De stannade hos familjen Myrdal. Men under den femte dagen av deras förkunnartjänst hämtade hemliga polisen dem abrupt i Myrdals bostad, föste in dem i Svarta Maja (en piketbil som användes för att transportera brottslingar) och tog dem till en högt uppsatt tjänsteman, en viss herr Teixeira. När David modigt förklarade att han visste att biskopen låg bakom hela konspirationen, hoppade Teixeira upp och röt: ”Om ni hade varit moçambikiska medborgare, skulle jag omedelbart ha förvisat er till ön Madeira, men eftersom ni är sydafrikanska medborgare, skall jag genast låta utvisa er!” Samma dag eskorterades de till gränsen av två bilpatruller med tungt beväpnade poliser. När de nådde gränsen vittnade bröderna emellertid för polismännen, lämnade litteratur till dem och skakade hand med var och en av dem innan de fortsatte resan.

Efter det förflyttades han till centralfängelset i Beira, varifrån han sändes till Lourenço Marques på ett egendomligt och omänskligt sätt. Han skeppades med båt i en låda fylld med saltvatten, med bara huvudet ovanför vattenytan. Vid ankomsten till Lourenço Marques klev han upp naken; hans kläder hade lösts upp. Han fick en säck att skyla sig med. Under rättegången beordrades han att överge sin religion och sin Gud, men i likhet med Jesu Kristi apostlar svarade han: ”Det viktiga är att ’lyda Gud ... mer än människor’.” — Apg. 5:29.

Efter rättegången sattes Janeiro i en isoleringscell, där han placerades i en liten trälåda som endast hade en mycket liten öppning genom vilken man dagligen slängde in lite frukt. När han släpptes ut en vecka senare kunde han knappt stå.

Hur hade då vittnena det i södra Moçambique? Även de visade sig vara lojala under svår förföljelse. Albino Mhelembe, som var till åren kommen, var en av dem. År 1957 deporterades även han och andra från Lourenço Marques till São Tomé, men de fortsatte att predika.

Nya grupper bildades, däribland en i Lourenço Marques, nu Maputo.

Det var så Calvino Machiana svarade sin lärare, när denne frågade eleverna vad de tänkte bli när de blev stora. Längre fram vittnade en tidigare klasskamrat för honom i Johannesburg. Det var emellertid först år 1950, när han återvände till Lourenço Marques, som han slutligen bröt banden med den schweiziska missionens kyrka. När hemliga polisen, PIDE, arresterade och förvisade de mer erfarna i gruppen, lämnades återstoden utan tillsyn.

Broder Zunguza lydde det här rådet, och utan att tveka reste han tillbaka till Lourenço Marques och förenade sig med den lilla gruppen som fanns där. Med tiden gifte han sig och blev av Jehovas organisation i stor utsträckning använd i resetjänsten. Tillsammans med sin hustru, Paulina, tog han del i den verksamheten i hela Moçambique.