Förhållandena i de till trängsel fyllda fängelserna var olidliga och förvärrades ytterligare av smuts och brist på mat. Som en följd därav dog mer än 60 barn i fängelserna i Maputo (tidigare Lourenço Marques) inom en period av fyra månader. De bröder som fortfarande var fria gjorde sitt bästa för att hjälpa bröderna som satt i fängelse. Under de sista månaderna av år 1975 sålde en del vittnen sina tillhörigheter för att de skulle kunna fortsätta att förse de fängslade bröderna med mat. Men genom att solidarisera sig med de fängslade riskerade de sin egen frihet, och många blev arresterade när de försåg sina bröder med mat och andra förnödenheter. Det var det slag av kärlek Jesus sade att hans sanna efterföljare skulle visa mot varandra. — Joh. 13:34, 35; 15:12, 13.

En av de mest imponerande karavanerna lämnade Maputo den 13 november 1975. Den bestod av 14 bussar, eller machibombos som de kallas här. Brödernas till synes oförklarliga glädje fick de tjänstgörande soldaterna att fråga dem: ”Hur kan ni vara så glada när ni inte ens vet vart ni skall åka? Det är inte en bra plats ni kommer till.” Men brödernas glädje dämpades inte. Medan de icke troende släktingarna grät på grund av fruktan för sina anhörigas framtid, sjöng vittnena Rikets sånger, till exempel sången: ”Fatta mod, träng framåt!”

I varje stad längs vägen ringde chaufförerna sina överordnade för att få reda på destinationen, och de fick order om att köra vidare till nästa stopp. Några av chaufförerna körde vilse. Slutligen kom de fram till Milange, huvudorten i ett distrikt i provinsen Zambézia, 180 mil från Maputo.