Efter några år blev det möjligt för människor att själva äga sina bostäder genom att de kunde köpa dem av staten, och den förste i hela landet som gjorde det var ett Jehovas vittne som hade varit i Carico. Maputos litteraturdepå finns för närvarande i denna byggnad.

Särskilda kommittéer — lagligt erkännande

För att kunna tillgodose brödernas materiella och andliga behov, när de ordnade sina levnadsförhållanden, förordnade den styrande kretsen särskilda kommittéer i Tete, Beira och Maputo. Dessa kommittéer stod under tillsyn av avdelningskontoren i Zimbabwe och Sydafrika. Denna anordning gjorde att församlingarna fick större uppmärksamhet. För att kunna tillhandahålla biblisk litteratur, som det var stort behov av, upprättade man litteraturdepåer i dessa städer. Dessa tjänade också som distributionscentraler för hjälpsändningar med mat och kläder. Krets- och områdessammankomster organiserades, även om man fortfarande behövde övervinna en del hinder innan dessa sammankomster kunde hållas fritt.

Den 11 februari 1991 genljöd så en spännande nyhet över hela landet, något som gladde Jehovas folk världen över. Regeringen i Moçambique gav lagligt erkännande åt Associação das Testemunhas de Jeová de Moçambique (Sammanslutningen Jehovas vittnen i Moçambique). Fernando Muthemba, som lojalt hade hjälpt till att sörja för bröderna i Carico, skulle tjäna som dess förste ordförande. Jehovas folk i Moçambique gladde sig också över de första Gileadutbildade missionärerna i landet. De bodde i missionärshem i Maputo

[Bild på sidan 175]

Vittnen församlade till områdessammankomsten ”Gudaktig hängivenhet” i närheten av Maputo år 1989, strax efter det att de hade återvänt från lägren