”Var har ni er kyrka?”

JEHOVAS VITTNEN i Moçambique får ofta den frågan. Tills helt nyligen har det faktiskt inte varit lätt att besvara den. Det beror på att Jehovas vittnen inte fick lagligt erkännande i det här landet förrän år 1991. Därför var det inte möjligt för dem att ha möteslokaler som människor lätt kunde känna igen.

Situationen förändrades emellertid den 19 februari 1994. Denna varma, soliga dag överlämnades de två första Rikets salar som någonsin byggts i Moçambique. Sammanlagt 602 personer kom till överlämnandet av dessa fina möteslokaler i hamnstaden Beira, som ligger ungefär halvvägs upp längs den moçambikiska kusten. Dessa Rikets salar används av de tre församlingarna i staden.

Hela projektet, från det att grunden lades tills byggnaderna var färdiga, tog ett år och två månader. Från grannlandet Zimbabwe kom det ofta frivilliga arbetare, 30 eller fler, och de arbetade skuldra vid skuldra med bröderna på orten. Eftersom man inte kunde inhysa alla i missionärshemmet i Beira, som tjänade som centrum för byggverksamheten, campade en del av dessa bröder under veckosluten och ibland i flera veckor runt missionärshemmet.

Massamba- och Munhavaförsamlingarnas Rikets sal ligger vid huvudgatan i Beira. En missionär sade: ”En hektisk dag, när arbetet gick framåt i rask takt och man tydligt kunde se byggnaden ta form, såg vi att det höll på att hända olyckor på grund av att förbipasserande bilister stirrade på Riketssalsbygget, så att de nästan glömde bort att styra.” Många stannade för att titta på arbetet. De blev särskilt imponerade, när de såg människor av olika raser arbeta tillsammans i endräkt.

Det krävdes en hel del planering och organisation. Till skillnad från många andra byggprojekt i den här delen av världen, där det är ont om material och andra tillgångar, behövde arbetet med dessa Rikets salar aldrig stå still därför att man saknade byggmaterial. Vid ett tillfälle behövdes 800 säckar cement, och på det enda stället där man kunde få tag i det fanns det inga säckar att leverera cementen i. Bröderna tog kontakt med Sällskapet Vakttornets avdelningskontor i huvudstaden Maputo; säckar skickades med flyg, och man tog dem till cementfabriken och fyllde dem med cement. Arbetet kunde fortsätta utan avbrott.

Vid ett annat tillfälle, när takstolarna skulle sättas på plats, tog stålbalkarna slut. Eftersom det var mycket ont om stål, hade man importerat det till bygget från ett ställe som låg 60 mil därifrån. En broder i byggstyrkan gick fram till en man som hade stannat för att titta på bygget. Brodern frågade mannen om han visste var de skulle kunna få tag i stål, så att de kunde göra klart arbetet. Mannen svarade: ”Jag har stått här nu i över en timme, och det är nog inte bara av en slump. Jag kan inte annat än beundra ert arbete och andan på byggplatsen. Jag har just det stål som ni behöver, och det skulle vara ett nöje för mig att få ge det åt er som gåva.” Det var verkligen en gåva i rätt tid.

Många utomstående undrade vad det var för stor byggnadsfirma som låg bakom projektet. Bröderna var glada att kunna berätta att byggstyrkan bestod av Jehovas vittnen som frivilligt hade erbjudit sig att hjälpa till. Vad var det som gjorde speciellt intryck på dessa utomstående? En av dem sade: ”Ni är ett enat folk. Trots att ni tillhör olika raser, arbetar ni tillsammans som bröder.” Resultatet blev att många bad att få ett bibelstudium. Bygget har också påverkat församlingsmötena. I Mangaförsamlingen, till exempel, är medeltalet närvarande vid mötena dubbelt så stort som antalet vittnen.

Dessa nya Rikets salar har verkligen visat sig vara en stor välsignelse för vittnena på orten. Tidigare hade de flesta samlats i enkla lokaler med tak bestående av gräs eller några plåtar, på en bakgård eller i ett litet rum i ett privat hem. När det regnade blev vittnena ofta blöta, men de var ändå troget med vid mötena. I årtionden var dessa ställen de enda ”Rikets salar” som vittnena i Moçambique kände till. Broder Caetano Gabriel, som tjänar som äldste i Massambaförsamlingen, förklarade: ”Vi är tacksamma mot våra bröder världen över som har bidragit till att det här projektet har kunnat genomföras.” Ett ungt vittne erinrar sig: ”När vi var i Carico (”omskolningslägret” där Jehovas vittnen var inspärrade i omkring 12 år), brukade vi säga: ’Vi skall förbli trogna, och Jehova kommer att välsigna oss.’ Vår nya Rikets sal är en välsignelse från Jehova.” Deras ord vittnar om deras djupa tacksamhet och beslutsamhet att lovprisa Jehova. 

Många ungdomar som tog del i byggnadsarbetet blev entusiastiska för pionjärtjänsten och började senare som reguljära pionjärer. Isabel, en ung pionjärsyster i Mangaförsamlingen, tittade på den skinande rena Rikets salen dagen före överlämnandet och sade: ”Jag tycker att det här är den vackraste platsen i Beira. Det är verkligen roligt att få vara här.” En missionärsbroder som heter Adão Costa förklarade att de lokala myndigheterna hade varit mycket samarbetsvilliga. De medgav Jehovas vittnen speciella rutiner för import, eftersom de visste att vittnena är ärliga. Sedan tillade han: ”Vi var mycket trötta, men det var en glädje att se frukten av allt det här arbetet och att det var till ära för Jehova.”

Närhelst någon vänlig invånare i Beira nu frågar: ”Var har ni er kyrka?” hänvisar vittnena honom till en av dessa två nya Rikets salar genom att svara: ”Den ligger på International Road, Avenida Acordo de Lusaka, mitt emot polisstationen.” Sedan tillägger de: ”Men det är inte en kyrka. Det är en Rikets sal!”

[Karta/Bild på sidan 20]

(För formaterad text, se publikationen)

AFRIKA

Moçambique

Beira

Maputo

[Bildkälla]

Kartan: Mountain High Maps ® Copyright © 1995 Digital Wisdom, Inc.