De kom trots besvärligheter och faror
MAN skrev den 2 januari 1992. Platsen var Maxixe i Inhambaneprovinsen i Moçambique. De afrikanska nattljuden avbröts tvärt när en radio slogs på. ”Jehovas vittnen håller sin sammankomst ’Ett frihetsälskande folk’ i vår provins”, meddelade hallåmannen. ”Deras syfte är att undervisa människor om hur man kan finna sann frihet i världen i våra dagar. Alla är välkomna att vara med.”
Där, i detta avlägsna hörn av Afrika, skrevs historia! För första gången höll Jehovas vittnen en områdessammankomst, och 1.024 personer var med där och gladde sig. För några år sedan skulle en sådan händelse aldrig ha kunnat inträffa så öppet i Moçambique, eftersom Jehovas vittnens verksamhet då var förbjuden. Skulle du vilja höra om de modiga uppoffringar man gjorde för att få vara med vid den här sammankomsten?
Inhambaneprovinsen är, liksom många andra delar av Afrika, utomordentligt vacker. Fiskebåtar med trekantiga segel kryssar utefter kusten. Det finns många kokospalmer. Men ett frånstötande spöke smyger genom landet: inbördeskrig!
För dem som ligger och sover i en palmbladshydda under de tidiga morgontimmarna är det inte ovanligt att bli väckt av det dova boom-boom-boom från tungt artilleri i de närbelägna bergstrakterna, medan bushkriget rasar natten igenom. Alltför ofta är det de oskyldiga medborgarna som får lida. Ibland ser man barn halta omkring med saknade eller stympade lemmar. Även en del av Jehovas vittnen bär sår i ansiktet eller på kroppen efter den brutala behandling de fått utstå.
Under dessa omständigheter blev sammankomsten ”Ett frihetsälskande folk” mycket uppskattad av alla som var med. Trots risken för bakhåll på vägen till sammankomsten var många familjer från landsbygden fast beslutna att komma. Att komma dit var inte heller bekvämt, eftersom det allmänna transportsättet för det mesta innebar att sitta på flaket på stora lastbilar. Ibland tränger 400 passagerare ihop sig på en enda lastbil! Ett antal av dessa lastbilar radar upp sig och bildar konvojer som åtföljs av väpnad militär.
Nora och hennes tre döttrar, ett, tre och sex år gamla, var en familj som med fara för livet färdades den här vägen. Hon hade sparat i månader för att få råd att göra resan. Att det inte fanns några fastställda logier tillgängliga vid sammankomsten avhöll henne inte. Tillsammans med många andra gjorde Nora och hennes familj helt enkelt så att de lagade mat, åt och sov ute under bar himmel på sammankomstplatsen.
Inte ens den brännande tropiska hettan följd av skyfall kunde dämpa vännernas ohämmade glädje, där de njöt av en andlig högtid tillsammans. De kände att ingenting var viktigare för dem än att vara med vid den sammankomsten. Sammanlagt 17 personer symboliserade sitt överlämnande i Indiska oceanens varma vatten. Medan dopet ägde rum, kände sig en stor skara glada åskådare spontant föranlåtna att sjunga lovsånger till Jehova.
Denna grupp av tillbedjare hade i sanning upptäckt vad det betyder att bli ett folk som älskar gudomlig frihet. Hans, en representant från huvudstaden, Maputo, uttryckte saken så här: ”Vi har just sett början på ett nytt kapitel i Jehovas vittnens verk i den här delen av Afrika.”