Ett mycket speciellt bröllop

I NORDVÄSTRA Moçambique ligger en grönskande dal omgiven av vackra berg — några med kala klippor, andra med överflödande växtlighet. Här ligger ett samhälle som heter Fíngoè. Klara vinternätter gnistrar himlen av stjärnor, och det starka månskenet lyser upp halmtaken på bybornas hus. Det var i denna storslagna inramning som ett unikt bröllop hölls.

Hundratals människor gick i timmar, till och med dagar, för att vara med om denna speciella händelse. En del tog sig igenom ogästvänliga och farliga områden där det fanns hyenor, lejon och elefanter. Utöver sitt personliga bagage hade många tagit med sig höns, getter och grönsaker. När de kommit fram till byn begav de sig till en öppen plats som brukar användas till kristna sammankomster. De var glada trots att de var trötta efter vandringen, och i deras leende ansikten syntes en ivrig förväntan över det som väntade.

Vilka var det som skulle gifta sig? Det var många! Ja, mängder av par! Men de var inte där för att delta i någon sensationell massvigsel. Nej, de var tvärtom uppriktiga och välmotiverade par som bodde avlägset, långt bort från myndigheternas registreringskontor, och därför inte haft möjlighet att registrera sina äktenskap tidigare. Alla dessa par lärde känna Guds normer för äktenskap när de studerade Bibeln tillsammans med Jehovas vittnen. De fick veta att de för att behaga sin Skapare, äktenskapets instiftare, måste gifta sig i enlighet med landets lagar, alldeles som Josef och Maria uppfyllde kraven för registrering vid tiden för Jesu födelse. — Lukas 2:1–5.

Förberedelser för bröllopet

Jehovas vittnens avdelningskontor i Moçambique bestämde sig för att hjälpa till. Först kontaktade man justitiedepartementet och inrikesdepartementet i landets huvudstad, Maputo, för att ta reda på vilket förfaringssätt lagen föreskriver. Sedan tog missionärerna i huvudstaden i provinsen Tete kontakt med de lokala myndigheterna för att samordna arrangemangen. Man bestämde ett datum då missionärerna, notarius publicus och tjänstemännen från departementet för personregistrering skulle resa till Fíngoè. Under tiden skickade avdelningskontoret ut ett brev med förklaringar och riktlinjer till de berörda församlingarna. Både vittnena och de lokala myndigheterna såg fram emot den unika tilldragelsen.

Söndagen den 18 maj 1997 kom tre missionärer tillsammans med statstjänstemän till Fíngoè. De lokala myndigheterna hade ställt i ordning bekväma logier för statstjänstemännen i en byggnad intill kommunförvaltningens hus. Men de besökande tjänstemännen blev så imponerade av Jehovas vittnens gästfrihet att de föredrog att bo tillsammans med missionärerna i provisoriska hyddor. De blev förvånade när de fick veta att en av kockarna var äldste i församlingen och att en resande tillsyningsman var bland de frivilliga som utförde de enklare sysslorna i förberedelserna för bröllopet. De lade också märke till missionärernas goda humör, när de utan klagomål bodde i en enkel hydda och använde en liten vattendunk när de skulle tvätta sig. Aldrig förr hade de sett så starka band mellan människor med så skiftande bakgrund. Men det som imponerade mest på dem var ändå den tro som visades i de stora uppoffringar man gjorde för att rätta sig efter landets lagar och Guds anordningar.

En glädjefylld tilldragelse

När paren anlände började de med en gång med förberedelserna för det första steget i att registrera sina äktenskap: att skaffa en födelseattest. Alla väntade tålmodigt i kö till folkbokföringens tjänstemän för att lämna sina personuppgifter. Sedan gick de till nästa kö för att bli fotograferade, varefter de gick till dem som skötte personregistreringen för att få ut sina legitimationshandlingar. Därefter tillbaka till folkbokföringsenheten för utfärdandet av det så ivrigt önskade vigselbeviset. Sedan stod de tålmodigt och väntade tills deras namn ropades ut i megafonen. Överlämnandet av vigselbevisen var ett känsloladdat ögonblick. Det var stor glädje när varje par höll upp sitt vigselbevis som en dyrbar trofé.

Allt detta försiggick under en brännande sol. Men damm och hetta kunde inte störa glädjen över det hela.

Männen var snyggt klädda, många i kavaj och slips. Kvinnorna bar sina traditionella dräkter, med ett långt färgglatt tygstycke, som kallas capulana, runt midjan. Några bar på barn, insvepta i liknande tyg.

Allting förlöpte väl, men det var för många för att man skulle kunna hinna med alla på en enda dag. När mörkret föll bestämde sig statstjänstemännen välvilligt för att fortsätta att betjäna paren. De förklarade att de inte kunde låta ”våra bröder” vänta när dessa hade gjort så stora uppoffringar för att komma dit. Denna anda av samarbete och självuppoffring kommer alltid att bli ihågkommen.

Med mörkret kom en bister kyla. Några hade logi i hyddor, men de flesta paren övernattade utomhus, hopkurade runt eldar. Men det minskade inte deras glädje över tillfället. Ljudet av skratt och fyrstämd sång hördes över knastrandet från eldarna. Många berättade om sin resa, medan de höll sina vigselbevis i ett fast grepp.

På morgonen begav sig några in till byn för att sälja sina höns, getter och grönsaker för att kunna betala för registreringen. Många ”offrade” verkligen sina djur, när de sålde dem för ett pris långt under deras verkliga värde. För de fattiga är en get något mycket värdefullt och dyrbart, men ändå var de villiga att göra detta offer för att bli gifta och för att glädja sin Skapare.

Strapatser på resan

Några av paren hade gått långa sträckor för att komma dit. Så var fallet med Chamboko och hans fru, Nhakulira. De berättade sin historia på kvällen den andra dagen medan de värmde sina fötter vid elden. Trots att Chamboko är 77 år, är blind på ena ögat och ser dåligt med det andra, gick han barfota i tre dagar, åtföljd av de andra i hans församling, för han var fast besluten att legalisera sitt 52 år långa äktenskap.

Anselmo Kembo, 72 år, hade redan levt tillsammans med Neri i omkring 50 år. Några dagar före resan, när han arbetade på sin odling, stack han sig på en törnbuske och skadade sig illa i benet. Man skyndade sig till närmaste sjukhus med honom för behandling. Ändå bestämde han sig för att göra resan till Fíngoè till fots, och han linkade dit under stora smärtor. Det tog tre dagar. Anselmo kunde inte hålla tillbaka sin glädje när han hade vigselbeviset i sin hand.

En annan anmärkningsvärd nygift man var Evans Sinóia, som hade levt i polygami. När han lärde känna sanningen från Guds ord, bestämde han sig för att legalisera sitt äktenskap med sin första hustru, men hon vägrade och lämnade honom för en annan man. Hans andra hustru, som också hade studerat Bibeln, gick med på att gifta sig med honom. De båda tog sig igenom ett farligt område med lejon och andra vilda djur. Efter tre dagars vandring lyckades de också bli lagligt gifta.

På fredagen, fem dagar efter det att missionärerna och myndighetspersonerna hade kommit dit, var arbetet avslutat. Resultatet var att 468 identitetskort och 374 födelseattester utfärdats. Antalet vigselbevis var 233! Det var en upprymd stämning. Trots tröttheten var alla överens om att det var väl värt ansträngningarna. Händelsen kommer utan tvivel att leva kvar som ett outplånligt intryck i deras hjärtan och sinnen som var med om detta. Det var verkligen ett mycket speciellt bröllop!