Predikandet i Maputo — Moçambiques fascinerande huvudstad

Under 1991 fick Jehovas vittnen lagligt erkännande i Moçambique. Sedan dess har predikandet av de goda nyheterna om Guds rike på ett uppseendeväckande sätt gått framåt i detta tropiska land på Afrikas sydöstra kust. Här följer en redogörelse för hur Jehovas vittnen utför sitt bibliska undervisningsarbete i Moçambique och speciellt i och omkring Maputo, huvudstaden.

VÄDRET i Moçambique påverkas av den varma Indiska oceanen som ger landet ett behagligt klimat. Det finns gott om underbara palmkantade stränder och korallrev längs kusten. En stor bukt med skyddat vatten i södra delen av landet utgör en idealisk plats för landets huvudstad, Maputo.

Den skönhet och ro som präglar landet står i kontrast till dess våldspräglade historia. I århundraden kämpade det under utländskt herravälde, först araberna och sedan portugiserna. De senare kom med katolska kyrkans fulla välsignelse för att plundra landet på dess skatter — elfenben, guld och slavar. Till slut, efter många hundra års kolonialt förtryck, bröt en bitter inre strid ut som ledde till självständighet år 1975. Sorgligt nog ledde inte förändringen till att livet blev tryggare, utan landet drogs in i ett inbördeskrig som ledde till mycket lidande för folket och i all synnerhet för den oskyldiga landsbygdsbefolkningen.

Maputo, huvudstaden

Under det senaste årtiondet har tusentals moçambikier flytt till den relativa tryggheten i tätorterna och städerna. Detta kan man särskilt lägga märke till i Maputo, där en blandning av pittoresk portugisisk arkitektur och det färgstarka Afrika sätter en livfull prägel på staden. När man promenerar utmed Maputos breda, trefiliga avenyer i dag, är det första man lägger märke till det vimmel av människor som är fullt upptagna med sina dagliga bestyr. Men det finns en skillnad. ”Trots överbefolkningen och vardagslivets vedermödor har människor aldrig långt till ett leende”, påpekar Rodrigo, som är missionär i Maputo. ”Man stöter nästan aldrig på ohyfsade människor!” Ja, moçambikierna är kända för att vara ett spontant och vänligt folk.

Liksom på de flesta andra håll i Afrika är förstås torget den naturliga platsen där man träffar människor. För att komma dit kan du åka med en Chapa 100, det inhemska namnet på de många pickupbilar som används som allmänt färdmedel. Som alltid verkar det hänga fler människor utanpå lastbilen än det finns inuti. Det kanske är bättre att gå.

Moçambikierna är oförbätterliga entreprenörer. En besökare i Maputo kan inte undgå att lägga märke till hur många som ägnar sig åt att sätta upp små stånd på trottoarer och i gathörn. Skulle du vilja köpa färsk frukt, grönsaker, örter eller kryddor? Det finns så det räcker åt alla och blir över. Vad sägs om en levande höna, acajounötter eller vassrör som du kan använda för att bygga ett hus? Inga besvär är för stora, och allting görs i en vänskaplig anda. Olika tjänster erbjuds också. Du kan få dina skor putsade eller bilen tvättad. En ung pojke som använder en upphettad järnstång och ett plastark erbjuder sig till och med att plasta in dina värdefulla dokument.

Fast all gatuhandel är inte helt laglig. Men man gör det ändå. De illegala gatuförsäljarna kallas dumba nenge, som betyder ”lita till dina fötter”. Detta beror utan tvivel på att när myndigheterna kommer för att inspektera, så behöver de vara snabbfotade för att deras osäkra rörelse skall överleva.

Att döma av lukten måste vi närma oss fiskmarknaden! Längs Costa do Sols stränder omges fiskebåtarna av febril aktivitet sent på eftermiddagen varje dag, när de kommer in med dagens fångst. Förutom fisk i alla former och storlekar finns det krabbor, hummer och naturligtvis de berömda moçambikiska räkorna. Men du kanske är intresserad av ett annat slag av fiske som pågår i och omkring Maputo.

”Människofiskare”

Sedan Jehovas vittnen blev lagligt erkända i Moçambique har de funnit fint gensvar hos allmänheten. En man uttryckte sin uppskattning genom att säga: ”I London har jag sett många av er på gatorna. Ja, var jag än har varit, så har jag sett Jehovas vittnen. Det känns bra att få se er här också.”

Om man betraktar människors villighet att skaffa sig biblar och biblisk litteratur på portugisiska och tsonga, landets båda språk, som en värdemätare, då är det här verkligen ett andligt inriktat folk. Paula, en annan missionär, berättar att det är fullt möjligt att en genomsnittlig lördagsförmiddag få sprida gott och väl 50 lösnummer på stadens bazaar, det centrala torget. Boken Ungdomar frågar — svar som fungerar har visat sig vara oerhört populär. Många ungdomar har fått fly eller blivit föräldralösa under kriget, och de verkar uppskatta de värderingar och den vägledning som boken erbjuder.

På typiskt ogenerat afrikanskt manér samlar sig stora grupper av intresserade runt missionären för att få höra vad som blir sagt. Sådana trottoarsamlingar utvecklar sig ofta till livliga bibliska diskussioner. En syster minns en spännande erfarenhet som hon hade.

”Jag blev riktigt rädd medan jag gjorde gatuvittnande vid ett tillfälle, när en militärjeep med skrikande bromsar stannade i närheten av mig. En ung soldat ropade till några av de kringstående: ’Hallå, ni där, säg åt den där damen att komma hit.’ När jag gick bort till soldaten, sken han upp i ett stort leende och sade: ’Ni är bra människor. Vi är glada att få se er här. Jag antar att du har en bok om ungdomar. Jag skulle också vilja ha en.’ Jag svarade att jag inte hade någon men försäkrade honom att så fort de fanns i lager igen så skulle jag komma hem till honom med en.”

Litteraturdepå

För att tillgodose den ökande efterfrågan på litteratur levererar Sällskapet Vakttornets avdelningskontor i Sydafrika litteratursändningar till en depå i Maputo varannan vecka. Manuel, en av missionärerna, ser till depån och ansvarar för att organisera distributionen av litteraturen.

En förmiddag kom en medelålders man insläntrande och frågade vad det här stället användes till. Manuel svarade att det var en depå för biblisk litteratur. Mannen gick ut, men inom en minut var han tillbaka.

”Du sade att det här var bibliska böcker, eller hur?” frågade han.

”Ja, det stämmer”, svarade Manuel.

”Vilken organisation är det för?” frågade mannen.

”Jehovas vittnen”, svarade Manuel och tillade: ”Vi levererar den här litteraturen till alla våra församlingar.”

”Aha, Jehovas vittnen!” Mannens ansikte lyste upp. ”Det är så mycket jag tycker om hos er. Men samtidigt är det en sak jag inte gillar.”

”Vad är det då du tycker om hos oss?” frågade Manuel taktfullt.

”Jag älskar de intressanta och lärorika böcker som ni ger ut”, förklarade mannen. ”Men vad jag inte gillar är att jag aldrig kan få nog av dem. Du kan inte ana hur hungriga vi är i Maputo efter sådan litteratur som er.” Sedan drog han fram en lista där han hade skrivit upp publikationer av Sällskapet Vakttornet och även många gamla nummer av tidskrifterna Vakttornet och Vakna! som han hade missat.

”Jag bär alltid den här listan på mig”, berättade han för Manuel. ”Varje gång jag träffar på Jehovas vittnen försöker jag få tag i vilka publikationer de än kan ha. Om du kan hjälpa mig att få det jag har på listan, är jag villig att betala nästan vad som helst.”

Ett samtal följde. Manuel fick veta att mannen första gången hade kommit i kontakt med Jehovas vittnen på 1950-talet, när han läste boken Skapelsen. Men eftersom Jehovas vittnens arbete var förbjudet under det portugisiska styret, gjordes nästan inga framsteg.

När Manuel lite senare besökte mannen på hans kontor, lade han märke till att alla Vakttornets publikationer som han hade var inplastade och prydligt uppställda. Manuel kunde skaffa mannen de publikationer han behövde för att komplettera sin samling, och han ordnade så att ett bibelstudium leddes med mannen och hans familj.

Allt detta andliga planterande och vattnande börjar bära mycket frukt, allteftersom Gud fortsätter att få det att växa. Det finns mycket som tyder på att insamlandet av rättsinniga människor i Moçambique kommer att leda till en rekordskörd. — 1 Korintierna 3:6; Johannes 4:36.

Teokratiskt framåtskridande trots hinder

I dag finns det mer än 50 församlingar i och omkring Maputo. Men Jehovas vittnen har inte en enda Rikets sal i området. Hur kommer det sig? På grund av den svåra ekonomiska situationen har församlingarna inte haft möjligheter att bygga, även om en del av dem har ägt mark i ett antal år.a

Men sådana problem hindrar inte framgången. För närvarande leds gott och väl 5.000 bibelstudier i hem i södra delen av Moçambique. Efterfrågan på studier är så stor att man måste ställa upp vissa villkor. Om någon begär att få ett studium, förutsätter man i allmänhet att han kommer på alla församlingens möten.

En församling i ett slumområde hade för en tid sedan 189 närvarande på söndagsmötena, trots att det finns bara 71 förkunnare av de goda nyheterna. Den här stora gruppen samlas utomhus på gårdsplanen till ett hem. Mötesplatsen skyddas mot insyn av ett stängsel av korrugerad plåt och vassrör. Före varje möte sopar man hela gårdsplanen, och en stor del av åhörarna, däribland många vuxna, sitter på vassmattor på marken. Alla lyssnar mycket uppmärksamt till programmet. Eftersom många nya inte har något exemplar av Vakttornet att följa med i under studiet, lär de sig att lyssna mycket uppmärksamt när paragraferna blir lästa, och de flesta räcker upp handen för att få svara på de frågor som studieledaren ställer.

En annan församling på 59 förkunnare har regelbundet mer än 140 närvarande. Normalt samlas de på en öppen terrass. Men när det regnar tränger församlingen ihop sig i en liten lägenhet som består av två rum. De som inte ryms sprider ut sig i hallen och köket och på balkongen. Än en gång kan man inte låta bli att lägga märke till hur uppskattande och uppmärksamma alla är, också många ungdomar, när de är helt koncentrerade på att följa med i programmet.

Ingenstans är potentialen för framtida tillväxt i Moçambique mer uppenbar än vid sammankomsterna. För någon tid sedan hölls en kretssammankomst på den gamla tjurfäktningsarenan i stadens centrum. Kan du föreställa dig hur överraskade de omkring 3.000 förkunnarna blev, när över 10.000 var närvarande under sessionerna?

”Skörden är stor”

Sådana erfarenheter visar tydligt att det fortfarande finns mycket arbete att utföra i Moçambique. En del församlingar har först helt nyligen fått sitt första besök av den resande tillsyningsmannen som skickas ut från avdelningskontoret. De får välbehövligt bistånd för att kunna införa rätta organisatoriska tillvägagångssätt i församlingarna.

Församlingarna uppskattar också väldigt mycket de Gileadmissionärer som på senaste tiden börjat komma. Francisco, som är äldste i Maputo, säger: ”Det är ett stort steg framåt för oss. Vi hade entusiasmen. Vi hade kärleken. Men vi visste ingenting om många organisatoriska angelägenheter. Det vi verkligen behöver är någon som har praktisk erfarenhet och kan lära oss hur saker och ting skall skötas. Nu är vi så lyckliga för att vi har missionärerna hos oss.”

Missionärerna å sin sida är glada över att de kan stå till sina bröders tjänst. Hans, som ganska nyligen blivit förordnad till Moçambique efter att ha tjänat i 20 år i Brasilien, sammanfattar det så här: ”Att få arbeta på det moçambikiska fältet är ett stort privilegium! Vi känner att vi står på gränsen till en stor tillväxt här. Det finns så mycket arbete att utföra. Vi skulle kunna ha användning för ytterligare 10 eller 20 missionärer enbart i själva Maputo.”

Den ökade teokratiska verksamheten i Moçambique påminner oss om Jesu manande ord: ”Skörden är stor, men arbetarna är få. Be därför ivrigt skördens Herre att han sänder ut arbetare till sin skörd.” (Matteus 9:37, 38) Det finns all orsak att tro att Jehova kommer att besvara denna enträgna vädjan från hans tjänare i Moçambique.

Tusentals Jehovas vittnen bodde 12 år eller längre i fångläger i nordvästra Moçambique. När några av dem för inte så länge sedan återvände till Maputo, var det enda de ägde i materiella tillgångar ett tygstycke att vira om höfterna. Det de hade i överflöd var tro! Frikostiga bidrag bestående av mat och kläder från medvittnen i grannländerna hjälpte dem att få en ny start i livet.

[Fotnot]

[Bild på sidan 23]

Församlingarna har fin uppslutning kring kristet vittnande på lördagsförmiddagar

[Bilder på sidan 24]

Möt femårige Jaimito. Han föddes i ett fångläger. I dag är Jaimitos föräldrar lyckligt och väl tillbaka i Maputo. Varje vecka samlar Francisco, Jaimitos pappa, hela familjen till ett bibelstudium. Båda föräldrarna ägnar mycket tid åt att öva sina barn, så att de kan undervisa effektivt i tjänsten på fältet. Jaimito tycker om att erbjuda litteratur på det centrala torget

[Bild på sidan 25]

Att församlingarna inte har några Rikets salar att tillgå hindrar inte framgången. I de flesta fall är antalet närvarande vid mötena mer än dubbelt så stort som antalet förkunnare