Se vad Jehova har gjort för oss!

”VI BRUKADE be om ett sådant här tillfälle”, sade en man. En annan vaknade varje morgon klockan fyra för att be. Om vad? ”För att be om att vi en dag skulle ha frihet att öppet dyrka Jehova”, sade han. I januari 1992, när Jehovas vittnen i Etiopien kom tillsammans i Addis Abeba till områdessammankomsten ”Ett frihetsälskande folk”, stod det klart att dessa ödmjuka, uppriktiga böner hade blivit besvarade.

Denna etiopiska sammankomst var en antydan om hur saker och ting förändras i Afrika. På senare år har Jehovas folk i 13 länder där glatt sig åt att få laglig frihet där de tidigare varit förbjudna eller varit föremål för inskränkningar. I Etiopien upphörde ett 34-årigt officiellt förbud den 11 november 1991, när statliga myndigheter beviljade erkännande och förnyad inregistrering ägde rum. Vittnena gjorde genast anordningar för att hålla en internationell sammankomst. Men att se en skara på 7.573 församlad på Addis Abebas stadion var något som gick utöver vars och ens innerligaste föreställning. För de flesta av de närvarande var det som om de drömde. Gång på gång sade de till varandra: ”Bröder, se vad Jehova, vår Gud, har gjort för oss!” — Jämför Psalm 66:1—5; 126:1.

Att de stått under förbud i 34 år skapade en del oväntade problem. De flesta var inte förtrogna med de vackra rikessångerna. Hur skulle de kunna lära sig sjunga dem före sammankomsten? Fyrtio sånger, bland dem de 17 som användes på sammankomstprogrammet, översattes till amhariska. Sedan satte man upp en särskild kör som skulle sjunga in sångerna på en ljudkassett. Varje församling i huvudstaden fick ett exemplar av inspelningen, och hela församlingen använde 30 minuter före och efter mötena för att öva sångerna. Vad blev resultatet? Stadion fylldes av helhjärtat och glädjefullt sjungande under sammankomsten.

På grund av oroligheter i östra delen av landet blev vägen till huvudstaden från Diredawa och Harar avskuren. Enda medlet att färdas från dessa platser var med flygplan. Åtta bröder i Harar, som inte hade råd att betala flygbiljetten men som var beslutna att vara med vid sammankomsten, begav sig till en militärbas och anhöll om att få följa med ett militärflyg. Till deras förvåning beviljades deras anhållan. De fick åka gratis till sammankomsten!

Att dessa etiopiska bröder fick se sina böner uppfyllas framkallade glädjetårar hos dem, eftersom de under de tre gångna årtiondena hade fått utstå svårigheter och förföljelse och till och med hade sett sina vänner bli avrättade för sin tro. En deltagare sade: ”Jag har gråtit sedan sammankomstens början.” En annan: ”Om ni hade förmågan att läsa hjärtan, skulle ni se hur lycklig jag är.” Ja, vilken underbar sak Jehova gjorde för dessa trogna vittnen! — Psalm 66:16, 19.

Större frihet i Väst- och Centralafrika

Benin är ett annat land där Jehovas folks verksamhet nyligen har blivit lagligt erkänd. Vad anser vittnena om det? En talare vid en kristen sammankomst där erkände: ”Fri religionsutövning här i landet är sannerligen en gåva från Jehova.” Ja, Jehovas tjänare där är djupt tacksamma att de nu kan åtnjuta oinskränkt frihet att komma tillsammans till tillbedjan och att tala med sina medmänniskor om Jehovas kungarike — friheter som så många av oss tar som något självklart.

Hur kommer de att visa sin glädje? Den ovan citerade talaren pekade på ett sätt, när han sade: ”Att vi tar del i predikoverket, särskilt att vi går från hus till hus med de goda nyheterna, återspeglar vår uppskattning av denna frihet.” I Benin har detta sannerligen varit fallet. För att få bevis kan man helt enkelt ta en titt på siffrorna för pionjärer. Under januari 1990, den månad då det 14-åriga förbudet upphävdes, var 77 förkunnare upptagna med reguljär heltidstjänst. Två år senare hade antalet mer än tredubblats, till 244!

Därmed inte sagt att vittnena i Benin inte var verksamma innan förbudet upphävdes. Deras uthärdande hade i själva verket en djup verkan på en officer, som tjänstgjorde i ett läger dit de fördes när de blivit anhållna. Eftersom deras beslutsamhet att tjäna Jehova ledde till att de ofta blev anhållna, kom han nästan alltid i kontakt med dem. Men detta tjänade bara till att påminna honom om de trevliga bibliska samtal han hade haft med dem tidigare, när de hade åtnjutit legal frihet.

Till sist väckte deras starka tro en känsla av andlig hunger inom honom. Han besökte olika kyrkor och sekter men kunde inte tillfredsställa denna hunger. Först efter det att förbudet hade upphävts i januari 1990 kunde han fritt dryfta Bibeln med vittnena och finna lösningen på sitt andliga behov. Han är nu döpt och tjänar som pionjär. I viss bemärkelse påminner hans helomvändning bröderna i Benin om vad som hände Saulus från Tarsos: ”Den man som förut förföljde oss förkunnar nu de goda nyheterna” om tron. — Galaterna 1:23.

I december 1991 blev Jehovas vittnen i ett annat västafrikanskt land, Niger, registrerade som ett legalt samfund, och restriktionerna beträffande deras verksamhet upphörde. Här blev det också en glädjerik reaktion. Avdelningskontoret i Nigeria, under vilket Niger sorterade, rapporterar gensvaret vid en sammankomst: ”Efter talet över sammankomstens tema på fredagen vid sammankomsten i Maradi tillkännagavs det för bröderna att vi nu hade legalt erkännande i Niger. De blev mycket entusiasmerade och applåderade i flera minuter. Vid sessionens avslutning var bröderna mycket uttrycksfulla, kramade varandra och gladde sig åt sådana goda nyheter.” Vi kan föreställa oss scenen, och vi gläds tillsammans med dem.

Hur kommer vännerna där att göra bruk av sin nyvunna frihet? En pionjärsyster i Niger hyser ingen osäkerhet om vad svaret på den frågan kommer att bli. Hon skriver: ”Fakta visar att på vårt distrikt i Niger är det ett stort antal som önskar komma ut ur det stora Babylon innan slutet kommer. Som bevis för detta har jag kunnat rapportera från 80 till 85 återbesök varje månad och leda 13 eller 14 bibelstudier trots att jag har lämnat över många av mina besök till andra förkunnare.” Den här trogna systern fortsätter: ”På grund av mina hälsoproblem kan jag inte göra så mycket som jag skulle önska i tjänsten på fältet, men alla gör vad de kan.”

I Rwanda i Centralafrika har Jehovas vittnens situation också ändrats dramatiskt. I april 1992 utfärdades ett dokument i vilket det meddelades att de äntligen var en legal organisation. Dokumentet mottogs samma vecka som Åminnelsen hölls, och de 1.526 förkunnarna i Rwanda blev hänförda över att se att 6.228 var med vid den tilldragelsen. Kommer dessa kära vänner att visa sin glädje och uppskattning genom mer verksamhet i att förkunna de goda nyheterna? Uppenbarligen! Under samma månad, april, hade församlingsförkunnarna i medeltal 27,7 timmar i predikoverket och 17 återbesök, under det att de ledde i medeltal 2,4 bibelstudier. Och omkring 40 procent av dem befann sig i någon form av heltidstjänst.

Lagligt erkännande i södra Afrika

Nere i södra Afrika blåste frihetens vindar friskt över två vackra länder, Moçambique och Angola. I Moçambique gavs lagligt erkännande i februari 1991. När situationen lättade där, sände Sällskapet Vakttornet fler missionärer till landet, som hade blivit tragiskt förött genom inbördeskrig. Missionärerna fann fruktbar mark. Det rådde stor efterfrågan på biblisk litteratur, särskilt boken Ungdomar frågar — svar som fungerar. En missionär rapporterar att hon placerade 50 böcker på mindre än två och en halv timme.

Intresserade människor ger snabbt gensvar. En missionär besökte en adress som hade lämnats till Sällskapet, och det visade sig vara en man i det militära. Ett gott samtal hölls med mannen och två av hans släktingar. Vid ett återbesök hölls ännu ett fruktbart samtal med mannen och fem andra. De samtyckte till en inbjudan att vara med vid det offentliga föredraget och Vakttornsstudiet — allt inom fyra dagar.

I Angola har vittnena kunnat glädja sig åt ökad frihet, som kulminerade i att deras verk fick lagligt erkännande i april 1992. Hur använder de sin större frihet? De tar del i tjänsten på fältet! Det finns omkring 17.000 förkunnare i Angola, och dessa förkunnare leder åtminstone 60.000 bibelstudier. Vilken utsikt till framtida tillväxt!

De unga tar del i vittnandet

I dessa länder, där predikoverket nyligen har blivit lagligt erkänt, visar också de unga och de ännu inte döpta sin uppskattning genom verksamhet i tjänsten. I republiken Kap Verde, där Jehovas vittnen blev lagligt erkända i november 1990, reste sig en 17-årig flicka vid en sammankomst för att göra en offentlig bekännelse av sin tro. Efter dopet såg en besökare en skara samlad kring henne. Han gick fram för att gratulera henne och frågade vilka det var som var samlade kring henne. ”Å”, svarade hon, ”det är mina bibelstudier.” Hon ledde sju studier, och de gratulerade henne med anledning av hennes dop. Hon hade redan lämnat in ansökan om att få tjäna som hjälppionjär och såg fram emot att slutligen kvalificera sig som reguljär pionjär.

En tioårig flicka i Angola blev tillfrågad om hon var förkunnare. Hon svarade: ”Ja.” Ledde hon några bibelstudier? ”Ja visst.” Hur många? ”Sju”, svarade denna tioåring.

Vi läser i Apostlagärningarna att vid en tidpunkt under det första århundradet ”kom ... församlingen utöver hela Judeen och Galileen och Samarien in i en period av frid och byggdes upp; och eftersom den vandrade i fruktan för Jehova och i den heliga andens trösterika ro, fortsatte den att växa till”. (Apostlagärningarna 9:31) Vi ber att det här också skall visa sig bli en tid av frid för våra bröder i Afrika. Vi gläder oss med dem, när de blir uppbyggda, och vi ber att Jehovas ande må vara över dem, när de drar fördel av sin frihet att sprida de goda nyheterna och fortsätter att växa till.

[Karta på sidan 24]

(För formaterad text, se publikationen)

Länder där Jehovas vittnen blivit lagligen erkända eller där restriktioner mot dem avlägsnats

1. Gambia, december 1989

2. Benin, januari 1990

3. Republiken Kap Verde, november 1990

4. Moçambique, februari 1991

5. Ghana, november 1991

6. Etiopien, november 1991

7. Kongo, november 1991

8. Niger, december 1991

9. Togo, december 1991

10. Tchad, januari 1992

11. Kenya, mars 1992

12. Angola, april 1992

13. Rwanda, april 1992

[Bild på sidan 23]

En Rikets förkunnare i Benin trummar ut orden i Matteus 24:14 på sin talande trumma

[Bild på sidan 25]

I många afrikanska länder gör sanna kristna gott bruk av sin nyvunna frihet

[Bild på sidan 26]

Nya vittnen symboliserar sitt överlämnande åt Jehova genom vattendop