Destinationen — Carico i Milangeområdet

Mellan september 1975 och februari 1976 blev alla Jehovas vittnen som satt häktade, antingen i fängelser eller i särskilda läger, förflyttade. Att destinationsorten inte avslöjades användes som ännu ett vapen av polisen och andra lokala myndighetspersoner, när de försökte skrämma bröderna. De sade till dem: ”Ni kommer att bli uppätna av vilda djur.” Vidare sade de: ”Det är en okänd ort i norr som ni aldrig kommer att kunna återvända från.” Icke troende familjemedlemmar förenade sig i en kör av gråt och klagan och insisterade på att de troende skulle kapitulera. Men bara några få kompromissade. Även nyintresserade slöt sig till Jehovas vittnen. Det gjorde till exempel Eugênio Macitela, som nitiskt hade kämpat för politiska ideal. Hans intresse väcktes när han fick höra att fängelserna var fulla med Jehovas vittnen. För att få reda på vilka de var bad han om ett bibelstudium, bara för att en vecka senare bli arresterad och deporterad. Han var bland de första som blev döpta i koncentrationslägren, och i dag tjänar han som kretstillsyningsman.

Vittnena visade inga tecken på fruktan eller oro när de fördes ut ur fängelserna och lastades in i bussar, lastbilar och till och med flygplan. En av de mest imponerande karavanerna lämnade Maputo den 13 november 1975. Den bestod av 14 bussar, eller machibombos som de kallas här. Brödernas till synes oförklarliga glädje fick de tjänstgörande soldaterna att fråga dem: ”Hur kan ni vara så glada när ni inte ens vet vart ni skall åka? Det är inte en bra plats ni kommer till.” Men brödernas glädje dämpades inte. Medan de icke troende släktingarna grät på grund av fruktan för sina anhörigas framtid, sjöng vittnena Rikets sånger, till exempel sången: ”Fatta mod, träng framåt!”

I varje stad längs vägen ringde chaufförerna sina överordnade för att få reda på destinationen, och de fick order om att köra vidare till nästa stopp. Några av chaufförerna körde vilse. Slutligen kom de fram till Milange, huvudorten i ett distrikt i provinsen Zambézia, 180 mil från Maputo. Där mottogs bröderna av distriktsguvernören, som höll ett ”välkomsttal” till dem som var fyllt med häftig och bitter kritik och hotelser.

De kördes sedan 30 kilometer österut, till en plats vid floden Munduzis stränder, ett område som heter Carico, fortfarande inom Milangeområdet. Tusentals Jehovas vittnen från Malawi, som hade flytt undan förföljelsevågen i sitt eget land, hade levt där som flyktingar alltsedan år 1972. De moçambikiska brödernas oväntade ankomst var en överraskning för bröderna från Malawi. Det var också en överraskning för de moçambikiska vittnena att bli mottagna av trosbröder som talade ett främmande språk. Det var emellertid en mycket angenäm överraskning, och bröderna från Malawi tog emot de moçambikiska vittnena med sådan värme och visade dem sådan gästfrihet att chaufförerna var imponerade. — Jämför Hebréerna 13:1, 2.

Distriktsguvernören var den man som hade suttit i Machavafängelset tillsammans med bröderna flera år tidigare. När han tog emot var och en av grupperna, brukade han fråga: ”Var är Chilaule och Zunguza? Jag vet att de skall komma.” När broder Chilaule slutligen kom, sade distriktsguvernören till honom: ”Chilaule, jag vet faktiskt inte hur jag skall ta emot dig. Vi tillhör skilda läger nu.” Han höll fast vid sina ideologier och gjorde ingenting för att underlätta situationen för sina tidigare cellkamrater. Han var som han sade ”en get som härskade bland fåren”.

Kärleksfullt stöd från det internationella brödraskapet

Jehovas vittnens internationella brödraskap visade sitt kärleksfulla intresse för bröderna i Moçambique. De översvämmade landets postväsende med vädjanden till de moçambikiska myndigheterna. Ett vittne vid namn Augusto Novela arbetade vid en telekommunikationsfirma. Hans arbetskamrater brukade göra narr av honom, och de sade att Jehovas vittnen var enbart en lokal sekt, men när teleprintrarna började knacka fram budskap från hela världen blev de tysta. Det överväldigande stödet från bröderna i hela världen vittnade om att Jehovas folk verkligen är förenat i kärlek.

När en regeringsmedlem omkring tio månader senare besökte lägret för att inspektera det, erkände han att bröderna hade blivit fängslade på falska anklagelser. Men det var för tidigt att räkna med någon frigivning då.

Utmaningen med ett nytt liv

Ett nytt kapitel hade börjat i Jehovas vittnens historia i Moçambique. Bröderna från Malawi hade delat upp sig i åtta byar. De hade skaffat sig en hel del erfarenhet i fråga om att anpassa sig till en ny livsstil i bushen, och de hade utvecklat sina förmågor när det gällde att bygga hus, Rikets salar och till och med sammankomsthallar. De som inte hade haft någon tidigare erfarenhet av jordbruk hade också lärt sig mycket om det arbetet. Många av moçambikierna hade aldrig arbetat på en machamba (ett odlat jordstycke) och skulle för första gången få pröva på det hårda arbetet på fälten. De första månaderna fick de nyanlända åtnjuta de malawiska brödernas kärleksfulla gästfrihet. Dessa tog dem hem till sig och delade med sig av sin mat till dem. Men tiden var nu inne för de moçambikiska bröderna att bygga egna byar.

Det var ingen lätt uppgift. Regnperioden hade börjat, och området välsignades med regn som aldrig förr. Men när floden Munduzi, som flöt mitt igenom lägret, svämmade över sina bräddar och vattnet nådde ett område som i vanliga fall var plågat av torka, såg bröderna detta som ett tecken på hur Jehova skulle sörja för dem. Ja, under de 12 följande åren torkade floden inte upp en enda gång som den hade gjort tidigare. Å andra sidan, påminner sig broder Muthemba, ”utgjorde terrängen, som till följd av regnet var gyttjig och hal, en extra utmaning för de tidigare stadsborna”. Det var dessutom inte lätt för kvinnor att ta sig över floden genom att balansera på provisoriska broar som bara bestod av trädstammar. Xavier Dengo drar sig till minnes att det ”var en utmaning för män som var vana vid kontorsarbete att ge sig in i snårskogen och fälla träd för att bygga egna hus”. Dessa förhållanden visade sig bli en prövning som inte alla var förberedda på.

”Den blandade skaran”, som i Moses dagar följde med israeliterna ut ur Egypten in i vildmarken, började som vi minns klaga, och detta klagande spred sig sedan bland israeliterna. (4 Mos. 11:4) På samma sätt fanns det bland de odöpta vittnena en grupp som klagade ända från början, och några av dem som var döpta förenade sig med dem. De gick till distriktsguvernören och sade till honom att de var villiga att betala hur mycket som helst bara han snarast möjligt skickade hem dem igen. Det blev emellertid ingen omedelbar hemfärd för dem som de hade hoppats. De hölls kvar i Milange, och många av dem blev som en sten i en sko för de trogna vittnena. De blev kända som ”upprorsmakare”. De bodde bland de trogna bröderna, men var alltid redo att förråda dessa. Deras kärlek till Gud höll inte under provsättning.

Varför sammankomsthallarna rasade ihop

Bröderna från Malawi hade kunnat glädja sig åt ganska stor frihet att utöva sin gudsdyrkan. När de moçambikiska bröderna anlände, kunde de till en början också dra nytta av denna frihet. Varje dag brukade de församlas i en av de stora sammankomsthallarna och gå igenom dagens text. Ofta leddes dryftandet av en kretstillsyningsman från Malawi. Filipe Matola påminner sig: ”Det var styrkande att efter månader av fängelsevistelser och transporter få del av andlig uppmuntran tillsammans med så många bröder.” Men denna relativa frihet varade inte så länge.

Den 28 januari 1976 gick myndighetspersoner tillsammans med soldater igenom byarna och meddelade: ”Ni förbjuds att tillbe eller frambära böner i de här hallarna eller någon annanstans i byarna. Hallarna kommer att bli statsegendom, och de kommer att användas på det sätt som regeringen anser lämpligt.” De beordrade bröderna att hämta alla sina böcker, och sedan konfiskerade de dem. Naturligtvis gömde bröderna allt de kunde. Därpå hissades flaggor framför varje hall, och soldater stationerades som vakter för att säkerställa att påbudet åtlyddes.

Sammankomsthallarna var byggda av pålar, och de föreföll vara stabila, men på relativt kort tid började de rasa ihop. Xavier Dengo kommer ihåg ett tillfälle då han och distriktsguvernören just hade anlänt till en av byarna, när hallen i den byn faktiskt började rasa ihop trots att det varken regnade eller blåste. Distriktsguvernören utropade: ”Vad är det som händer? Ni är illvilliga. Nu när vi har gjort hallarna till statsegendom rasar de ihop!” Vid ett senare tillfälle sade distriktsguvernören till en av de äldste: ”Ni måste ha bett om att hallarna skulle rasa ihop, ... och er Gud fick dem att störta samman.”

Organisation i byarna

Nio moçambikiska byar växte upp jämsides med de åtta malawiska byarna. Dessa två grupper, förenade genom ett ”rent språk”, skulle leva tillsammans de 12 följande åren. (Sef. 3:9) Byarna var uppdelade i kvarter som var avgränsade från varandra med väl underhållna gator. Varje kvarter omfattade åtta jordstycken som mätte omkring 25 gånger 35 meter. Församlingarna var uppdelade kvartersvis. Efter det att förbudet hade utfärdats i lägren kunde de inte bygga hus som lätt kunde urskiljas som Rikets salar. De byggde i stället särskilda L-formade hus för detta ändamål. I varje sådant hus bodde det en änka eller någon ogift person för att ge sken av att huset var ett vanligt bostadshus. När mötet sedan hölls brukade talaren stå i vinkeln av detta ”L”, och han kunde därigenom se åhörarna på båda sidorna.

Runt utkanterna av varje by fanns dess machambas. Varje församling vårdade sig om ”församlingens machamba”, som alla församlingsmedlemmarna tog del i att odla. Det var deras bidrag till församlingens behov.

Byarnas storlek varierade efter antalet invånare i dem. En summering av folkmängden år 1979 visade att den moçambikiska byn nummer 7 var den minsta med endast 122 förkunnare och 2 församlingar, medan by nummer 9 var den största och mest avlägsna med 1.228 förkunnare och 34 församlingar. Hela lägret hade 11 kretsar. Bröderna kallade det här lägret, som omfattade de malawiska och moçambikiska byarna med omnejd, för Caricoområdet. Den sista folkräkning som vi har uppgifter om gjordes år 1981. Då uppgick invånarantalet i hela Caricoområdet till 22.529, och av dessa var 9.000 aktiva förkunnare. Senare ökade folkmängden ytterligare. (Enligt broschyren Consolidemos Aquilo Que nos Une, sidorna 38 och 39, förklarade den dåvarande presidenten, Samora Machel, att invånarantalet uppgick till 40.000.)

Chingoperioden — en svår tid

Naturligtvis hade Jehovas vittnen inte förts till Milange bara för att bli kolonister. Det var inte utan anledning regeringen kallade lägret för Caricos omskolningscentrum. Mitt i den malawiska byn nummer 4 fanns det nämligen ett administrativt centrum med kontor och bostadshus, och det var bemannat med regeringspersonal. Där fanns också en lägerledare, hans soldater och ett fängelse, i vilket många bröder blev inspärrade för olika tidsperioder i enlighet med det beslut ledaren fattade.

Chingo var den mest ökände ledaren av alla. Den tvåårsperiod han var ledare blev känd som ”Chingoperioden”. Fast besluten att bryta Jehovas vittnens orubblighet och ”omskola” dem tog han till varje psykologiskt knep han kände till, och han tillgrep också våld för att nå sitt mål. Trots att han praktiskt taget helt saknade konventionell utbildning hade han lätt för att uttrycka sig och talade övertygande och tyckte om att använda illustrationer. Han använde sin talförmåga för att indoktrinera bröderna med sin politiska filosofi och för att försvaga deras kärlek till Gud. En av hans ränker var ett ”femdagarsseminarium”.

”Femdagarsseminariet”

Ledaren meddelade att man hade planerat ett ”femdagarsseminarium” och befallde vittnena att välja ut de mest dugliga männen från byarna, sådana som var i stånd att vidarebefordra information av intresse. De skulle skickas till ett seminarium som skulle hållas på någon avlägsen plats. Bröderna vägrade. De var misstrogna beträffande hans avsikter. Men ”upprorsmakarna” som var närvarande pekade ut de bröder som hade ansvarsuppgifter, däribland kretstillsyningsmännen. Bland dem fanns Francisco Zunguza, Xavier Dengo och Luis Bila. En lastbil körde i väg med 21 män och 5 kvinnor. Dessa fick åka tiotals mil norrut till ett område norr om Lichinga i provinsen Niassa. Där fördes männen till ett ”omskolningsläger” tillsammans med kriminella, medan kvinnorna togs till ett läger för prostituerade.

Där fick de utstå svår tortyr, däribland något som plågoandarna kallade ”Kristi mönster”. Offrets armar hölls rakt ut från sidorna, precis som om de var på ett kors, och sedan placerades en påle parallellt med armarna. Nylonrep bands hårt om armarna och pålen, så att båda armarna var ombundna från ena handens fingerspetsar till den andra handens fingerspetsar. Med blodcirkulationen fullständigt avskuren i händer, armar och skuldror hölls han i den här ställningen under avsevärd tid i ett meningslöst försök att förmå honom att ropa ”Viva Frelimo”. På grund av den här grymma och omänskliga behandlingen fick en trogen äldstebroder, Luis Bila, en hjärtattack och dog.

Systrarna beordrades att göra ”kroppsövningar”, som bestod i att de tvingades springa utan avbrott, ibland ner i och upp ur vatten, eller utan uppehåll slå kullerbyttor uppför och nerför berget, och utsattes för oräkneliga andra kränkningar. Vilket seminarium! Vilken ”omskolning”!

Trots denna grymma behandling bevarade de flesta av dessa bröder sin ostrafflighet; endast två kompromissade. En av bröderna lyckades sända ett brev till inrikesministern i Maputo där han berättade om den här behandlingen. Det gjorde verkan. Guvernören för Niassa kom personligen i helikopter. Han berövade omedelbart ledaren och hans medhjälpare all myndighet och förklarade: ”Dessa kan betrakta sig som arresterade, eftersom de har handlat på ett sätt som Frelimo aldrig hade för avsikt.” När de andra fångarna som hade blivit utsatta för liknande behandling hörde detta, ropade de av glädje: ”Tack vare er har vi blivit befriade.” Bröderna svarade: ”Tacka Jehova.”

Efter en tid blev de förflyttade till ett annat läger, där behandlingen bara bestod i tvångsarbete. Allt som allt tog det nästan två år innan de återvände till Carico — och Chingo var där och tog emot dem. Han fortsatte att göra misslyckade försök att försvaga deras lojalitet mot Jehova genom att leda liknande ”seminarier”. När han slutligen skulle lämna Carico, höll han ett illustrativt tal på sitt karakteristiska sätt. Han erkände sitt nederlag och sade: ”En man riktar många hugg mot ett träd, och bara några få hugg till skulle behövas för att fälla trädet, men mannen ersätts av en annan som med bara ett enda hugg slutför hela arbetet. Jag gjorde många hugg men lyckades inte slutföra arbetet. Efter mig kommer det andra. De kommer att använda andra metoder. Ge inte upp. ... Fortsätt att stå fasta. ... Om ni inte gör det, kommer de att få äran.” Genom att bevara sin kärlek till Jehova stark bemödade sig bröderna emellertid om att se till att bara Jehova fick äran. — Upp. 4:11.

[Bilder på sidorna 140, 141]

I flyktinglägret i Carico 1) högg våra bröder ved och 2) trampade lera för att göra tegelstenar, medan 3) systrarna hämtade vatten. 4) De hittade på olika sätt att hålla sammankomster. 5) Xavier Dengo, 6) Filipe Matola och 7) Francisco Zunguza hjälpte till med att ge andlig tillsyn som kretstillsyningsmän. 8) En Rikets sal som byggdes här av malawiska bröder används fortfarande