Utmaningen med ett nytt liv

Ett nytt kapitel hade börjat i Jehovas vittnens historia i Moçambique. Bröderna från Malawi hade delat upp sig i åtta byar. De hade skaffat sig en hel del erfarenhet i fråga om att anpassa sig till en ny livsstil i bushen, och de hade utvecklat sina förmågor när det gällde att bygga hus, Rikets salar och till och med sammankomsthallar. De som inte hade haft någon tidigare erfarenhet av jordbruk hade också lärt sig mycket om det arbetet. Många av moçambikierna hade aldrig arbetat på en machamba (ett odlat jordstycke) och skulle för första gången få pröva på det hårda arbetet på fälten. De första månaderna fick de nyanlända åtnjuta de malawiska brödernas kärleksfulla gästfrihet. Dessa tog dem hem till sig och delade med sig av sin mat till dem. Men tiden var nu inne för de moçambikiska bröderna att bygga egna byar.

Det var ingen lätt uppgift. Regnperioden hade börjat, och området välsignades med regn som aldrig förr. Men när floden Munduzi, som flöt mitt igenom lägret, svämmade över sina bräddar och vattnet nådde ett område som i vanliga fall var plågat av torka, såg bröderna detta som ett tecken på hur Jehova skulle sörja för dem. Ja, under de 12 följande åren torkade floden inte upp en enda gång som den hade gjort tidigare. Å andra sidan, påminner sig broder Muthemba, ”utgjorde terrängen, som till följd av regnet var gyttjig och hal, en extra utmaning för de tidigare stadsborna”. Det var dessutom inte lätt för kvinnor att ta sig över floden genom att balansera på provisoriska broar som bara bestod av trädstammar. Xavier Dengo drar sig till minnes att det ”var en utmaning för män som var vana vid kontorsarbete att ge sig in i snårskogen och fälla träd för att bygga egna hus”. Dessa förhållanden visade sig bli en prövning som inte alla var förberedda på.

Organisation i byarna

Nio moçambikiska byar växte upp jämsides med de åtta malawiska byarna. Dessa två grupper, förenade genom ett ”rent språk”, skulle leva tillsammans de 12 följande åren. (Sef. 3:9) Byarna var uppdelade i kvarter som var avgränsade från varandra med väl underhållna gator. Varje kvarter omfattade åtta jordstycken som mätte omkring 25 gånger 35 meter. Församlingarna var uppdelade kvartersvis. Efter det att förbudet hade utfärdats i lägren kunde de inte bygga hus som lätt kunde urskiljas som Rikets salar. De byggde i stället särskilda L-formade hus för detta ändamål. I varje sådant hus bodde det en änka eller någon ogift person för att ge sken av att huset var ett vanligt bostadshus. När mötet sedan hölls brukade talaren stå i vinkeln av detta ”L”, och han kunde därigenom se åhörarna på båda sidorna.

Runt utkanterna av varje by fanns dess machambas. Varje församling vårdade sig om ”församlingens machamba”, som alla församlingsmedlemmarna tog del i att odla. Det var deras bidrag till församlingens behov.

Byarnas storlek varierade efter antalet invånare i dem. En summering av folkmängden år 1979 visade att den moçambikiska byn nummer 7 var den minsta med endast 122 förkunnare och 2 församlingar, medan by nummer 9 var den största och mest avlägsna med 1.228 förkunnare och 34 församlingar. Hela lägret hade 11 kretsar. Bröderna kallade det här lägret, som omfattade de malawiska och moçambikiska byarna med omnejd, för Caricoområdet. Den sista folkräkning som vi har uppgifter om gjordes år 1981. Då uppgick invånarantalet i hela Caricoområdet till 22.529, och av dessa var 9.000 aktiva förkunnare. Senare ökade folkmängden ytterligare. (Enligt broschyren Consolidemos Aquilo Que nos Une, sidorna 38 och 39, förklarade den dåvarande presidenten, Samora Machel, att invånarantalet uppgick till 40.000.)