Väpnad invasion orsakar panik och död

I början av år 1983 började väpnade medlemmar av motståndsrörelsen invadera Caricoområdet, och de tvingade ledaren för det administrativa centret att söka skydd i Milange, huvudorten i området, 30 kilometer från lägret. En relativt kort tid verkade bröderna åtnjuta viss frihet, även om de fortfarande stod under myndigheternas uppsikt.

Den 7 oktober 1984, medan man höll på att avsluta förberedelserna för en områdessammankomst, inträffade en tragedi. En väpnad grupp närmade sig från öster. De drog fram genom by nummer 9 och lämnade panik och död efter sig. Sedan de hade dödat broder Mutola i den malawiska byn nummer 7, dödade de Augusto Novela i den moçambikiska byn nummer 4. I den moçambikiska byn nummer 5 varnades broder Muthemba av skottlossningen. När han såg en broders kropp på marken, ropade han till Jehova om hjälp. De väpnade männen plundrade och brände hus. Män, kvinnor och barn sprang skräckslagna åt alla håll och sökte desperat skydd. Denna våldsamma attack var bara inledningen till mer som skulle komma. Sedan gruppen hade gått igenom lägret, valde de ett område strax norr om by nummer 1, där de inrättade sin operationsbas.

De följande dagarna gjorde de dagliga anfall i lägret — de plundrade, brände hus och dödade. Vid ett sådant tillfälle dödade de sex malawiska vittnen, däribland kretstillsyningsmannens, Fideli Ndalamas, hustru.

Andra togs till fånga och fördes till gruppens operationsbas. De försökte speciellt tvångsrekrytera unga män till sin militariserade rörelse. Många unga män flydde från byarna och gömde sig i sina machambas (odlade jordstycken), och deras familjemedlemmar förde mat till dem. Unga kvinnor rekryterades som kokerskor, men inkräktarna försökte sedan tvinga dem att bli deras älskarinnor. Hilda Banze var en av dem som gjorde motstånd mot sådana påtryckningar, och därför blev hon så svårt slagen att hon lämnades att dö. Lyckligtvis tillfrisknade hon.

Den väpnade gruppen krävde att invånarna skulle förse dem med mat och bära deras utrustning. Bröderna vägrade, eftersom detta skulle innebära ett brott mot deras kristna neutralitet. Deras vägran bemöttes med våldsam vrede. Det fanns ingen plats för neutralitet och mänskliga rättigheter i en isolerad värld där slag och vapen var den enda lag man erkände. Omkring 30 bröder dog under den här stormiga perioden. En av dessa var Alberto Chissano, som vägrade att på något som helst sätt understödja gruppen. Han försökte förklara: ”Jag tar inte del i politik, och det är anledningen till att jag fördes hit från Maputo. Jag vägrade tidigare, och det gör jag nu också.” (Jämför Johannes 18:36.) Det här blev för mycket för förtryckarna, som ursinnigt släpade i väg honom. Broder Chissano var väl medveten om vad som skulle hända. Hans ansiktsuttryck vittnade om hans orubbliga tro när han tog farväl av bröderna. ”I den nya världen” var hans sista ord innan han blev svårt slagen och dödligt sårad. Bröderna i lägrets sjukvårdsgrupp försökte rädda hans liv, men de lyckades inte. Det skulle sannerligen bli ”i den nya världen”, eftersom inte ens hotet om döden kunde bryta hans tro. — Apg. 24:15.

Massakern i by nummer 7

Trots att solen sken söndagen den 14 oktober 1984, visade det sig bli en mörk dag i Carico. Tidigt den dagen hade bröderna hållit sina församlingsmöten, och efter det hade en del av dem besökt byarna för att hämta återstående tillhörigheter innan de snabbt vände tillbaka till sina nya hem ute på fälten. Utan förvarning lämnade en väpnad grupp sin operationsbas och gav sig i väg mot den moçambikiska byn nummer 7. Männen i gruppen grep en broder i utkanten av by nummer 5 och befallde honom: ”Visa oss vägen till by nummer 7, och du skall få se vad krig är.” När de kom fram till byn, samlade de ihop alla som råkade vara där. Dessa beordrades att sätta sig i ring i den ordning som deras byar var numrerade. Sedan började förhöret.

”Vem misshandlade och rånade vår mudjiba [en obeväpnad spanare eller angivare]?” frågade de. Bröderna, som var ovetande om vad männen talade om, svarade att de inte visste. ”Om ingen tänker tala, skall vi ta den här mannen här framme och visa vad som händer.” De sköt brodern i pannan från mycket nära håll. Alla var uppskakade. Frågan upprepades gång på gång, och varje gång väntade ett nytt offer på att skjutas. Kvinnor, som höll i sina små barn, tvingades att se på när deras män barbariskt avrättades. Så till exempel tvingades syster Salomina att se på när hennes make, Bernardino, dödades. Också kvinnor mördades. Leia Bila, hustrun till Luis Bila som hade dött av en hjärtattack i lägret i närheten av Lichinga, var en av dem. Hennes små barn blev därför föräldralösa. Inte heller skonade mördarna de unga, exempelvis Fernando Timbane, som till och med sedan han hade blivit skjuten bad till Jehova och försökte uppmuntra de andra.

När tio offer brutalt hade avrättats, uppstod en meningsskiljaktighet mellan mördarna, och den gjorde slut på mardrömmen. På deras befallning reste sig broder Nguenha, som skulle ha blivit det elfte offret, upp från ”dödens stol”. Han erinrar sig: ”Jag hade bett till Jehova om att han skulle dra försorg om min familj, eftersom mina dagar var till ända. Så jag reste mig och kände ett ovanligt mod. Den känslomässiga chocken kom först senare.”

De överlevande tvingades sedan att bränna ner de återstående husen i byarna. Innan de väpnade männen gick sin väg sade de varnande: ”Vi hade fått order om att döda 50 av er, men de här tio räcker. De får inte begravas. Vi skall hålla vakt, och om en enda kropp försvinner, skall tio dö för varje saknad kropp.” Vilken egendomlig och avskyvärd order!

När ljudet av skotten ekade genom området och nyheten spred sig med dem som hade lyckats fly, svepte en ny våg av panik över byarna. I förtvivlan flydde bröderna in i skogen och till bergen. Först senare avslöjades det att en utesluten person, som ville ansluta sig till motståndsrörelsen, hade gett upphov till de anklagelser som utlöste massakern. Han hade också blivit tjuv. Han hade framfört de falska anklagelserna mot bröderna i sin egen by i ett försök att vinna gruppens ynnest och förtroende. Senare, när männen i gruppen upptäckte att de hade blivit lurade, grep de upphovsmannen till dessa lögner och dödade honom på ett mycket barbariskt sätt.