Order att arrestera

När förberedelserna för självständighetsdagen, den 25 juni 1975, började ta form, blev Jehovas vittnens neutrala hållning alltmer uppenbar. Ansvariga bröder försökte få ett sammanträffande med den nya regeringen, men det lyckades inte. Den nyinsatte presidenten gav praktiskt taget en order i ett radiotal när han skrek: ”Vi skall göra definitivt slut på Jehovas vittnen. ... Vi tror att de är agenter som är kvar från den portugisiska kolonialtiden; de är tidigare PIDE-agenter. ... Vi föreslår därför att man arresterar dem omedelbart.”

Ovädret brakade löst. Så kallade aktivistgrupper mobiliserades i varje område med det gemensamma målet att arrestera alla Jehovas vittnen — på arbetsplatserna, i hemmen, på gatorna, vid vilken tid på dygnet som helst, runt om i landet. Alla var tvungna att vara med vid möten som hölls på arbetsplatser och på allmänna platser, och var och en som inte tog del med gruppen i att ropa ”Viva Frelimo” betraktades som en fiende. Sådan är inställningen när de nationalistiska känslorna råkar i svallning.

Ändå är det väl känt att Jehovas vittnen, även om de är neutrala i politiska angelägenheter, är laglydiga, visar respekt för myndighetspersoner, är ärliga och samvetsgrant betalar sina skatter. Den moçambikiska regeringen skulle med tiden komma att inse detta faktum. Men fram till dess var Jehovas vittnens situation i Moçambique lik situationen för de första kristna, som blev dödade på de romerska arenorna därför att de vägrade att bränna rökelse åt härskaren. Deras situation påminde också om den situation deras bröder i Tyskland befann sig i när de kastades i koncentrationsläger därför att de vägrade att ropa ”Heil Hitler”. Över hela världen är Jehovas vittnen kända för att de vägrar att kompromissa när det gäller lydnaden mot Jehova och mot Jesus Kristus, som sade om sina efterföljare: ”De är inte någon del av världen, alldeles som jag inte är någon del av världen.” — Joh. 17:16.

Massdeportation — vart?

Inom kort var fängelserna i Moçambique överfyllda av tusentals Jehovas vittnen. Många familjemedlemmar hade skilts från varandra. Den våldsamma propagandan framkallade sådan fientlighet mot vittnena att många föredrog att överlämna sig åt myndigheterna, trots att de äldste inte uppmuntrade dem att göra detta. Dessa vittnen kände sig tryggare bland sina redan fängslade bröder och släktingar.

Från och med oktober 1975 fick avdelningskontoren i Zimbabwe (då Rhodesia) och Sydafrika ta emot en flod av rapporter från kretstillsyningsmän, flera ansvariga kommittéer och enskilda bröder som målade upp en dyster bild av situationen. Dessa rapporter skickades vidare till Jehovas vittnens styrande krets. Så snart det världsvida brödraskapet hade fått nyheten om de moçambikiska brödernas ohyggliga situation frambar bröderna i alla delar av jorden ständigt böner för dessa förföljda bröder i överensstämmelse med rådet i Hebréerna 13:3. Endast Jehova kunde bistå dem, och han gjorde det också på sitt eget sätt.

Med all sannolikhet var det inte de högre befattningshavarnas avsikt att utsätta Jehovas vittnen för en sådan brutal behandling som de i verkligheten utsattes för. Men i ett medvetet försök att få vittnena att göra våld på sitt samvete och överge sin djupt rotade övertygelse använde en del lägre befattningshavare våldsmetoder för att förmå dem att ropa ”Viva”. Det finns många exempel på detta. Julião Cossa från Vilanculos blev misshandlad i tre timmar. Man försökte få honom att kompromissa i fråga om sin tro, men det lyckades inte. När dessa plågoandar några enstaka gånger lyckades tvinga fram ”Viva” ur någon, var de ändå inte nöjda. De krävde att vittnena också skulle ropa: ”Ner med Jehova” och ”Ner med Jesus Kristus”. De ohyggligheter som begicks mot bröderna är för många för att kunna återges och för fasansfulla för att beskrivas. (Se Vakna! för 22 mars 1976, sidorna 5—12.) De visste emellertid att deras modiga hållning inför vedermöda och förföljelse vittnade om deras djupa kärlek till Gud och försäkrade dem om att Gud skulle belöna dem genom att ge dem räddning, alldeles som Paulus sade till de första kristna i Filippi. — Fil. 1:15—29.

Förhållandena i de till trängsel fyllda fängelserna var olidliga och förvärrades ytterligare av smuts och brist på mat. Som en följd därav dog mer än 60 barn i fängelserna i Maputo (tidigare Lourenço Marques) inom en period av fyra månader. De bröder som fortfarande var fria gjorde sitt bästa för att hjälpa bröderna som satt i fängelse. Under de sista månaderna av år 1975 sålde en del vittnen sina tillhörigheter för att de skulle kunna fortsätta att förse de fängslade bröderna med mat. Men genom att solidarisera sig med de fängslade riskerade de sin egen frihet, och många blev arresterade när de försåg sina bröder med mat och andra förnödenheter. Det var det slag av kärlek Jesus sade att hans sanna efterföljare skulle visa mot varandra. — Joh. 13:34, 35; 15:12, 13.

Paradoxalt nog behandlades en del vittnen i provinsen Sofala under samma period helt annorlunda. När de blev arresterade körde man dem till det luxuösa Grande Hotel i staden Beira och gav dem mat medan de väntade på att bli förda vidare till sin slutliga destination.

Vad var det för destination? Inte ens de många busschaufförer och lastbilschaufförer som transporterade dem kände till det.

Destinationen — Carico i Milangeområdet

Mellan september 1975 och februari 1976 blev alla Jehovas vittnen som satt häktade, antingen i fängelser eller i särskilda läger, förflyttade. Att destinationsorten inte avslöjades användes som ännu ett vapen av polisen och andra lokala myndighetspersoner, när de försökte skrämma bröderna. De sade till dem: ”Ni kommer att bli uppätna av vilda djur.” Vidare sade de: ”Det är en okänd ort i norr som ni aldrig kommer att kunna återvända från.” Icke troende familjemedlemmar förenade sig i en kör av gråt och klagan och insisterade på att de troende skulle kapitulera. Men bara några få kompromissade. Även nyintresserade slöt sig till Jehovas vittnen. Det gjorde till exempel Eugênio Macitela, som nitiskt hade kämpat för politiska ideal. Hans intresse väcktes när han fick höra att fängelserna var fulla med Jehovas vittnen. För att få reda på vilka de var bad han om ett bibelstudium, bara för att en vecka senare bli arresterad och deporterad. Han var bland de första som blev döpta i koncentrationslägren, och i dag tjänar han som kretstillsyningsman.

Vittnena visade inga tecken på fruktan eller oro när de fördes ut ur fängelserna och lastades in i bussar, lastbilar och till och med flygplan. En av de mest imponerande karavanerna lämnade Maputo den 13 november 1975. Den bestod av 14 bussar, eller machibombos som de kallas här. Brödernas till synes oförklarliga glädje fick de tjänstgörande soldaterna att fråga dem: ”Hur kan ni vara så glada när ni inte ens vet vart ni skall åka? Det är inte en bra plats ni kommer till.” Men brödernas glädje dämpades inte. Medan de icke troende släktingarna grät på grund av fruktan för sina anhörigas framtid, sjöng vittnena Rikets sånger, till exempel sången: ”Fatta mod, träng framåt!”

I varje stad längs vägen ringde chaufförerna sina överordnade för att få reda på destinationen, och de fick order om att köra vidare till nästa stopp. Några av chaufförerna körde vilse. Slutligen kom de fram till Milange, huvudorten i ett distrikt i provinsen Zambézia, 180 mil från Maputo. Där mottogs bröderna av distriktsguvernören, som höll ett ”välkomsttal” till dem som var fyllt med häftig och bitter kritik och hotelser.

De kördes sedan 30 kilometer österut, till en plats vid floden Munduzis stränder, ett område som heter Carico, fortfarande inom Milangeområdet. Tusentals Jehovas vittnen från Malawi, som hade flytt undan förföljelsevågen i sitt eget land, hade levt där som flyktingar alltsedan år 1972. De moçambikiska brödernas oväntade ankomst var en överraskning för bröderna från Malawi. Det var också en överraskning för de moçambikiska vittnena att bli mottagna av trosbröder som talade ett främmande språk. Det var emellertid en mycket angenäm överraskning, och bröderna från Malawi tog emot de moçambikiska vittnena med sådan värme och visade dem sådan gästfrihet att chaufförerna var imponerade. — Jämför Hebréerna 13:1, 2.

Distriktsguvernören var den man som hade suttit i Machavafängelset tillsammans med bröderna flera år tidigare. När han tog emot var och en av grupperna, brukade han fråga: ”Var är Chilaule och Zunguza? Jag vet att de skall komma.” När broder Chilaule slutligen kom, sade distriktsguvernören till honom: ”Chilaule, jag vet faktiskt inte hur jag skall ta emot dig. Vi tillhör skilda läger nu.” Han höll fast vid sina ideologier och gjorde ingenting för att underlätta situationen för sina tidigare cellkamrater. Han var som han sade ”en get som härskade bland fåren”.

Kärleksfullt stöd från det internationella brödraskapet

Jehovas vittnens internationella brödraskap visade sitt kärleksfulla intresse för bröderna i Moçambique. De översvämmade landets postväsende med vädjanden till de moçambikiska myndigheterna. Ett vittne vid namn Augusto Novela arbetade vid en telekommunikationsfirma. Hans arbetskamrater brukade göra narr av honom, och de sade att Jehovas vittnen var enbart en lokal sekt, men när teleprintrarna började knacka fram budskap från hela världen blev de tysta. Det överväldigande stödet från bröderna i hela världen vittnade om att Jehovas folk verkligen är förenat i kärlek.

När en regeringsmedlem omkring tio månader senare besökte lägret för att inspektera det, erkände han att bröderna hade blivit fängslade på falska anklagelser. Men det var för tidigt att räkna med någon frigivning då.

Utmaningen med ett nytt liv

Ett nytt kapitel hade börjat i Jehovas vittnens historia i Moçambique. Bröderna från Malawi hade delat upp sig i åtta byar. De hade skaffat sig en hel del erfarenhet i fråga om att anpassa sig till en ny livsstil i bushen, och de hade utvecklat sina förmågor när det gällde att bygga hus, Rikets salar och till och med sammankomsthallar. De som inte hade haft någon tidigare erfarenhet av jordbruk hade också lärt sig mycket om det arbetet. Många av moçambikierna hade aldrig arbetat på en machamba (ett odlat jordstycke) och skulle för första gången få pröva på det hårda arbetet på fälten. De första månaderna fick de nyanlända åtnjuta de malawiska brödernas kärleksfulla gästfrihet. Dessa tog dem hem till sig och delade med sig av sin mat till dem. Men tiden var nu inne för de moçambikiska bröderna att bygga egna byar.

Det var ingen lätt uppgift. Regnperioden hade börjat, och området välsignades med regn som aldrig förr. Men när floden Munduzi, som flöt mitt igenom lägret, svämmade över sina bräddar och vattnet nådde ett område som i vanliga fall var plågat av torka, såg bröderna detta som ett tecken på hur Jehova skulle sörja för dem. Ja, under de 12 följande åren torkade floden inte upp en enda gång som den hade gjort tidigare. Å andra sidan, påminner sig broder Muthemba, ”utgjorde terrängen, som till följd av regnet var gyttjig och hal, en extra utmaning för de tidigare stadsborna”. Det var dessutom inte lätt för kvinnor att ta sig över floden genom att balansera på provisoriska broar som bara bestod av trädstammar. Xavier Dengo drar sig till minnes att det ”var en utmaning för män som var vana vid kontorsarbete att ge sig in i snårskogen och fälla träd för att bygga egna hus”. Dessa förhållanden visade sig bli en prövning som inte alla var förberedda på.

”Den blandade skaran”, som i Moses dagar följde med israeliterna ut ur Egypten in i vildmarken, började som vi minns klaga, och detta klagande spred sig sedan bland israeliterna. (4 Mos. 11:4) På samma sätt fanns det bland de odöpta vittnena en grupp som klagade ända från början, och några av dem som var döpta förenade sig med dem. De gick till distriktsguvernören och sade till honom att de var villiga att betala hur mycket som helst bara han snarast möjligt skickade hem dem igen. Det blev emellertid ingen omedelbar hemfärd för dem som de hade hoppats. De hölls kvar i Milange, och många av dem blev som en sten i en sko för de trogna vittnena. De blev kända som ”upprorsmakare”. De bodde bland de trogna bröderna, men var alltid redo att förråda dessa. Deras kärlek till Gud höll inte under provsättning.

Varför sammankomsthallarna rasade ihop

Bröderna från Malawi hade kunnat glädja sig åt ganska stor frihet att utöva sin gudsdyrkan. När de moçambikiska bröderna anlände, kunde de till en början också dra nytta av denna frihet. Varje dag brukade de församlas i en av de stora sammankomsthallarna och gå igenom dagens text. Ofta leddes dryftandet av en kretstillsyningsman från Malawi. Filipe Matola påminner sig: ”Det var styrkande att efter månader av fängelsevistelser och transporter få del av andlig uppmuntran tillsammans med så många bröder.” Men denna relativa frihet varade inte så länge.

Den 28 januari 1976 gick myndighetspersoner tillsammans med soldater igenom byarna och meddelade: ”Ni förbjuds att tillbe eller frambära böner i de här hallarna eller någon annanstans i byarna. Hallarna kommer att bli statsegendom, och de kommer att användas på det sätt som regeringen anser lämpligt.” De beordrade bröderna att hämta alla sina böcker, och sedan konfiskerade de dem. Naturligtvis gömde bröderna allt de kunde. Därpå hissades flaggor framför varje hall, och soldater stationerades som vakter för att säkerställa att påbudet åtlyddes.

Sammankomsthallarna var byggda av pålar, och de föreföll vara stabila, men på relativt kort tid började de rasa ihop. Xavier Dengo kommer ihåg ett tillfälle då han och distriktsguvernören just hade anlänt till en av byarna, när hallen i den byn faktiskt började rasa ihop trots att det varken regnade eller blåste. Distriktsguvernören utropade: ”Vad är det som händer? Ni är illvilliga. Nu när vi har gjort hallarna till statsegendom rasar de ihop!” Vid ett senare tillfälle sade distriktsguvernören till en av de äldste: ”Ni måste ha bett om att hallarna skulle rasa ihop, ... och er Gud fick dem att störta samman.”

Organisation i byarna

Nio moçambikiska byar växte upp jämsides med de åtta malawiska byarna. Dessa två grupper, förenade genom ett ”rent språk”, skulle leva tillsammans de 12 följande åren. (Sef. 3:9) Byarna var uppdelade i kvarter som var avgränsade från varandra med väl underhållna gator. Varje kvarter omfattade åtta jordstycken som mätte omkring 25 gånger 35 meter. Församlingarna var uppdelade kvartersvis. Efter det att förbudet hade utfärdats i lägren kunde de inte bygga hus som lätt kunde urskiljas som Rikets salar. De byggde i stället särskilda L-formade hus för detta ändamål. I varje sådant hus bodde det en änka eller någon ogift person för att ge sken av att huset var ett vanligt bostadshus. När mötet sedan hölls brukade talaren stå i vinkeln av detta ”L”, och han kunde därigenom se åhörarna på båda sidorna.

Runt utkanterna av varje by fanns dess machambas. Varje församling vårdade sig om ”församlingens machamba”, som alla församlingsmedlemmarna tog del i att odla. Det var deras bidrag till församlingens behov.

Byarnas storlek varierade efter antalet invånare i dem. En summering av folkmängden år 1979 visade att den moçambikiska byn nummer 7 var den minsta med endast 122 förkunnare och 2 församlingar, medan by nummer 9 var den största och mest avlägsna med 1.228 förkunnare och 34 församlingar. Hela lägret hade 11 kretsar. Bröderna kallade det här lägret, som omfattade de malawiska och moçambikiska byarna med omnejd, för Caricoområdet. Den sista folkräkning som vi har uppgifter om gjordes år 1981. Då uppgick invånarantalet i hela Caricoområdet till 22.529, och av dessa var 9.000 aktiva förkunnare. Senare ökade folkmängden ytterligare. (Enligt broschyren Consolidemos Aquilo Que nos Une, sidorna 38 och 39, förklarade den dåvarande presidenten, Samora Machel, att invånarantalet uppgick till 40.000.)

Chingoperioden — en svår tid

Naturligtvis hade Jehovas vittnen inte förts till Milange bara för att bli kolonister. Det var inte utan anledning regeringen kallade lägret för Caricos omskolningscentrum. Mitt i den malawiska byn nummer 4 fanns det nämligen ett administrativt centrum med kontor och bostadshus, och det var bemannat med regeringspersonal. Där fanns också en lägerledare, hans soldater och ett fängelse, i vilket många bröder blev inspärrade för olika tidsperioder i enlighet med det beslut ledaren fattade.

Chingo var den mest ökände ledaren av alla. Den tvåårsperiod han var ledare blev känd som ”Chingoperioden”. Fast besluten att bryta Jehovas vittnens orubblighet och ”omskola” dem tog han till varje psykologiskt knep han kände till, och han tillgrep också våld för att nå sitt mål. Trots att han praktiskt taget helt saknade konventionell utbildning hade han lätt för att uttrycka sig och talade övertygande och tyckte om att använda illustrationer. Han använde sin talförmåga för att indoktrinera bröderna med sin politiska filosofi och för att försvaga deras kärlek till Gud. En av hans ränker var ett ”femdagarsseminarium”.

”Femdagarsseminariet”

Ledaren meddelade att man hade planerat ett ”femdagarsseminarium” och befallde vittnena att välja ut de mest dugliga männen från byarna, sådana som var i stånd att vidarebefordra information av intresse. De skulle skickas till ett seminarium som skulle hållas på någon avlägsen plats. Bröderna vägrade. De var misstrogna beträffande hans avsikter. Men ”upprorsmakarna” som var närvarande pekade ut de bröder som hade ansvarsuppgifter, däribland kretstillsyningsmännen. Bland dem fanns Francisco Zunguza, Xavier Dengo och Luis Bila. En lastbil körde i väg med 21 män och 5 kvinnor. Dessa fick åka tiotals mil norrut till ett område norr om Lichinga i provinsen Niassa. Där fördes männen till ett ”omskolningsläger” tillsammans med kriminella, medan kvinnorna togs till ett läger för prostituerade.

Där fick de utstå svår tortyr, däribland något som plågoandarna kallade ”Kristi mönster”. Offrets armar hölls rakt ut från sidorna, precis som om de var på ett kors, och sedan placerades en påle parallellt med armarna. Nylonrep bands hårt om armarna och pålen, så att båda armarna var ombundna från ena handens fingerspetsar till den andra handens fingerspetsar. Med blodcirkulationen fullständigt avskuren i händer, armar och skuldror hölls han i den här ställningen under avsevärd tid i ett meningslöst försök att förmå honom att ropa ”Viva Frelimo”. På grund av den här grymma och omänskliga behandlingen fick en trogen äldstebroder, Luis Bila, en hjärtattack och dog.

Systrarna beordrades att göra ”kroppsövningar”, som bestod i att de tvingades springa utan avbrott, ibland ner i och upp ur vatten, eller utan uppehåll slå kullerbyttor uppför och nerför berget, och utsattes för oräkneliga andra kränkningar. Vilket seminarium! Vilken ”omskolning”!

Trots denna grymma behandling bevarade de flesta av dessa bröder sin ostrafflighet; endast två kompromissade. En av bröderna lyckades sända ett brev till inrikesministern i Maputo där han berättade om den här behandlingen. Det gjorde verkan. Guvernören för Niassa kom personligen i helikopter. Han berövade omedelbart ledaren och hans medhjälpare all myndighet och förklarade: ”Dessa kan betrakta sig som arresterade, eftersom de har handlat på ett sätt som Frelimo aldrig hade för avsikt.” När de andra fångarna som hade blivit utsatta för liknande behandling hörde detta, ropade de av glädje: ”Tack vare er har vi blivit befriade.” Bröderna svarade: ”Tacka Jehova.”

Efter en tid blev de förflyttade till ett annat läger, där behandlingen bara bestod i tvångsarbete. Allt som allt tog det nästan två år innan de återvände till Carico — och Chingo var där och tog emot dem. Han fortsatte att göra misslyckade försök att försvaga deras lojalitet mot Jehova genom att leda liknande ”seminarier”. När han slutligen skulle lämna Carico, höll han ett illustrativt tal på sitt karakteristiska sätt. Han erkände sitt nederlag och sade: ”En man riktar många hugg mot ett träd, och bara några få hugg till skulle behövas för att fälla trädet, men mannen ersätts av en annan som med bara ett enda hugg slutför hela arbetet. Jag gjorde många hugg men lyckades inte slutföra arbetet. Efter mig kommer det andra. De kommer att använda andra metoder. Ge inte upp. ... Fortsätt att stå fasta. ... Om ni inte gör det, kommer de att få äran.” Genom att bevara sin kärlek till Jehova stark bemödade sig bröderna emellertid om att se till att bara Jehova fick äran. — Upp. 4:11.

De som var kvar i städerna

Satt alla Jehovas vittnen i Moçambique vid den här tiden i fängelser eller fångläger? Trots att deras fiender sökte efter dem med ljus och lykta på arbetsplatserna och i så gott som varje bostadsområde, fanns det några som lyckades komma undan. Det var inte alla som var ivriga att skicka dem i fängelse eller på annat sätt få dem bestraffade. Men vittnena riskerade ständigt att gripas. Sådana vardagssysslor som att köpa mat och hämta vatten vid en allmän vattenkran var förenade med stor risk.

Lisete Maienda, som var kvar i Beira, påminner sig: ”Eftersom jag inte hade varit på de obligatoriska politiska mötena, vägrades jag ett kort som man måste ha för att kunna köpa mat. Lyckligtvis erbjöd en vänlig affärsinnehavare mig att komma till hans affär enskilt, och han brukade sälja några kilo mjöl till mig.” (Jämför Uppenbarelseboken 13:16, 17.) Broder Maienda blev avskedad från sitt arbete vid hamnen i Beira sex gånger, men varje gång sökte hans arbetsgivare upp honom, eftersom hans yrkeskunskaper var så värdefulla för företaget.

Även om det var ytterst riskfyllt att vittna och att församlas, släcktes inte det andliga ljuset i någon av de större städerna i landet. Till familjen Maienda i Beira slöt sig en grupp ungdomar från stadsdelen Esturro. Dessa ungdomar var modiga och törstade efter sanningen. Tillsammans höll de ljuset lysande i provinsen Solafas huvudstad, Beira. Gruppen visade så stort nit att de, trots fara, kunde ta sig över gränsen till Rhodesia (nu Zimbabwe) för att få tag i andlig föda.

Avdelningskontoret i Salisbury (nu Harare) arbetade modigt och oförtrutet för att hjälpa bröderna som var spridda över den norra regionen. När nyheten om att en grupp alltjämt församlades i Tete nådde avdelningskontoret, skickade man således dit två bröder för att se till gruppens behov. Likt Epafroditos, Paulus’ medarbetare, längtade de efter att få se bröderna. (Fil. 2:25—30) En av de bröder som skickades till dem var den högt älskade Redson Zulu, som var känd överallt i den norra regionen för sina livliga tal på chichewa. Med stor risk cyklade han och hans kamrat genom bushen för att betjäna sina isolerade moçambikiska bröder.

På samma sätt fortsatte ljuset att brinna i provinsen Nampula. Det fanns en grupp odöpta förkunnare där, och de fortsatte att hålla mötena på sitt eget sätt. Till en början var det åtta närvarande, men snart växte det till 50. När en broder från Carico skickades till Nampula för att läggas in på sjukhuset där, fick han kontakt med en medlem av den här gruppen odöpta, en person som arbetade på sjukhuset. Brodern som var inlagd på sjukhuset skrev till Sällskapet, och avdelningskontoret instruerade honom att studera med gruppen för att förbereda dem som var redo för dop. Fem blev döpta. De fick ytterligare hjälp när ett vittne från Nederländerna, som arbetade i Nampula, upplät sitt hem för möten. Med tiden kvalificerade sig några i gruppen att axla ansvar som äldste.

Lindring i Centralfängelset

År 1975 skickades den ena gruppen efter den andra från fängelset i Maputo till landets norra del. När en grupp lämnade fängelset, anlände en ny grupp i dess ställe. I slutet av februari 1976 beslutade så regeringen att stoppa den ändlösa förflyttningen av fängslade vittnen.

Några månader senare gjorde president Samora Machel ett besök i Maputos centralfängelse. Syster Celeste Muthemba, en av de fängslade, tog tillfället i akt att vittna för presidenten. Han lyssnade vänligt, men sedan presidenten hade gett sig av fick systern en skarp tillrättavisning av fängelseledningen. En vecka senare kom det en order om att hon skulle friges. Hon fick också ett dokument som garanterade henne skydd mot ytterligare politiska trakasserier och berättigade henne att få tillbaka sin tidigare anställning på centralsjukhuset. Dessutom beordrade presidenten frigivning av alla Jehovas vittnen i det fängelset.

De som var i Maputo organiserade sig i församlingar. Inom kort hade man bildat 24 församlingar inom ett område som sträckte sig från Maputo mot nordöst till Inhambane. Fidelino Dengo fick i uppdrag att besöka dem. Dessutom förordnade avdelningskontoret i Sydafrika en kommitté av äldste som skulle sörja för dessa gruppers andliga behov. De utvecklade försiktiga metoder för informellt vittnande. De gjorde anordningar för att bröderna skulle kunna vara med vid sammankomster i grannlandet Swaziland. När ett vittne återvände från Carico, höll bröderna sammankomster, förklädda till välkomstfester, till och med i Moçambique.

Hur var det då i Carico? Vilka anordningar för andlig verksamhet fanns det där?

ON-kommittén har tillsyn över lägret

De malawiska bröderna, som stod under tillsyn av avdelningskontoret i Zimbabwe, hade bildat en särskild kommitté som sörjde för de andliga behoven i lägret. När bröderna från södra Moçambique fördes till Carico kunde de dra nytta av den här anordningen, som då redan var i funktion där. Ytterligare två bröder från landets södra del, Fernando Muthemba och Filipe Matola, förordnades att tjäna i den här kommittén.

ON-kommittén (Ofisi ya Ntchito: ”Avdelningen för tjänsten” på chichewa) skötte brevväxlingen med Sällskapet och organiserade krets- och områdessammankomster. Den sammanställde rapporter för hela lägret och sammanträffade regelbundet med de äldste i byarna. Den hade också tillsynen över arbetet i de 11 kretsarna. ON-kommittén hade ett tungt ansvar, i synnerhet eftersom brödernas relation till myndigheterna var så bekymmersam.

Att predika och göra lärjungar i lägret

Åtskilliga som studerade Bibeln tillsammans med vittnena samt andra intresserade personer som följde med bröderna till Milange år 1975 blev döpta i november 1976.

Många som hade tjänat som reguljära pionjärer fortsatte att predika under hela sin fängelsevistelse och förflyttningen till lägret. Men för vilka predikade de? Till en början studerade de med dem som ännu inte var döpta, däribland brödernas barn. En familj som hade många barn betraktades som ett ”bra distrikt”. Föräldrarna studerade med några av barnen, och studierna med de övriga barnen delades upp bland de ogifta förkunnarna. På det sättet fortsatte många att vara aktiva i arbetet med att göra lärjungar.

Detta var emellertid inte nog för dem som verkligen hade evangeliseringsandan. En nitisk pionjär började spana efter distrikt utanför lägret. Det hade naturligtvis sina risker på grund av de restriktioner som lägerledningen hade infört. Han insåg att han måste finna någon förevändning för att kunna lämna lägret. Vad skulle det kunna vara? Efter att ha bett till Jehova om vägledning bestämde han sig för att sälja salt och livsmedel till människor utanför lägret. Han begärde ett högt pris för sina varor för att slippa sälja och försökte få tillfälle att avge ett vittnesbörd. Den här metoden slog igenom. Med tiden kunde man se många sådana här ”försäljare” erbjuda sina varor utanför lägret. För att täcka det utspridda distriktet var de tvungna att färdas långa sträckor. De gav sig i väg i gryningen och återvände på kvällen. Det fanns inte så mycket ”växtlighet” för så många ”gräshoppor”. Men på det här sättet kunde många som levde i det här området lära känna sanningen.

”Zambézias jordbrukscentrum”

Tack vare dessa flitiga ”omskolningselevers” ihärdiga arbete och de regn som området välsignades med blomstrade jordbruksproduktionen. Vittnena i lägret fick rika skördar av majs, ris, maniok, hirs, sötpotatis, sockerrör, bönor och frukt, till exempel mafura. Caricoområdets spannmålsmagasin svämmade över. Uppfödningen av fåglar och mindre djur, till exempel kycklingar, ankor, duvor, kaniner och grisar, berikade deras kost med proteiner. Den hunger de hade fått känna av i början hörde nu till det förgångna. Det övriga landet däremot led av den största hungersnöden i dess historia. — Jämför Amos 4:7.

Som ett erkännande av denna framgång i jordbruksarbete började regeringen kalla lägerområdet för ”Zambézias jordbrukscentrum”. Med inkomsterna från försäljningen av överskottsprodukter kunde bröderna skaffa sig kläder och till och med några radioapparater och cyklar. Trots att de var fångar var de väl utrustade tack vare sin flit. Samvetsgrant lydde de regeringens skattelagar; de var faktiskt bland de mer betydande skattebetalarna i området. I överensstämmelse med Bibelns normer måste de samvetsgrant betala skatter, också under sådana här förhållanden, och det var ett krav för att få några som helst privilegier i församlingen. — Rom. 13:7; 1 Tim. 3:1, 8, 9.

Kulturellt utbyte

Det förekom ett ömsesidigt kulturellt utbyte och ett utbyte av färdigheter i Carico. Många lärde sig nya färdigheter, till exempel att mura, snickra och skulptera figurer i trä. Tillsammans utvecklade de förmågor att tillverka verktyg, att arbeta med gjutjärn, att snickra kvalitetsmöbler och så vidare. Förutom att de personligen fick nytta av dessa färdigheter, som de antingen lärde sig eller förbättrade, skaffade de sig ytterligare en inkomstkälla tack vare denna verksamhet.

Den största utmaningen när det gällde kulturellt utbyte inbegrep språk. Moçambikierna lärde sig chichewa, det språk som talades av malawierna. Det blev huvudspråket som talades i lägret, och det mesta av den litteratur som fanns tillgänglig var på chichewa. Så småningom lärde sig malawierna också tsonga och dess dialekter som talades i södra Moçambique. Många lärde sig också engelska och portugisiska, vilket senare visade sig vara en tillgång för dem när de fick särskilda tjänsteprivilegier. En av de äldste påminner sig: ”Du kunde träffa en broder eller en syster som talade ditt språk flytande, och du visste inte om han var moçambikier eller malawier.”

Hur man fick in den andliga födan i lägret

Den kom från Zambia via Malawi. På vilket sätt? En kretstillsyningsman svarade: ”Bara Jehova vet.” ON-kommittén valde ut unga malawier i lägret — av vilka många var pionjärer — och lät dem cykla över gränsen och vid en avtalad plats möta dem som hade fått i uppdrag att leverera brev och litteratur. På det här sättet fick församlingarna aktuell andlig föda.

Varje år brukade ON-kommittén dessutom ta sig över gränsen till Zambia eller Zimbabwe för att där vara med vid zontillsyningsmannens besök, en anordning från den styrande kretsen. Genom dessa och andra anordningar bevarade bröderna i Carico starka band med Jehovas synliga organisation och förblev därigenom förenade i tillbedjan av Gud.

Det var nödvändigt att göra särskilda anordningar för församlingsmöten. Eftersom bröderna var under ständig uppsikt, hölls många av mötena i gryningen eller ännu tidigare. Talaren stod inne i huset och deltagarna utanför. De gav intryck av att äta gröt ute på gårdsplanen. En del möten hölls i flodbäddar eller i naturliga sänkor. Men förberedelsearbetet för sammankomster inbegrep mycket mer.

Sammankomster — hur de organiserades

Sedan ON-kommittén hade fått allt material för programmet från Sällskapet, drog den sig undan till by nummer 9 och stannade där i flera veckor. På denna relativt avlägsna plats arbetade bröderna nätterna igenom i skenet av en lykta. De översatte dispositioner, gjorde dramainspelningar och förordnade talare. De hade särskilt stor nytta av den manuella kopieringsapparat som de hade fått från Zimbabwe. De upphörde inte med att arbeta förrän hela programmet för serien om sex sammankomster var färdigt.

Förutom detta fick en grupp i uppdrag att leta reda på ett lämpligt ställe som kunde tjäna som sammankomstplats och göra i ordning där. Den kunde ligga på en bergssluttning eller i skogen, men fick inte ligga längre bort från lägret än en mil. Allt måste göras utan myndigheternas och ”upprorsmakarnas” kännedom. Bröderna lånade små bärbara radioapparater, och med dessa gjorde de i ordning en ljudanläggning som skulle betjäna mer än 3.000 åhörare. Det fanns alltid ett vattendrag i närheten där man ordnade en dopbassäng genom att bygga en fördämning. Bröderna ordnade i förväg med podium, åhörarplatser och avdelningar för rengöring och underhåll. Slutligen var sammankomstplatsen klar — på en ny plats varje år.

Man gjorde anordningar så att alla i byarna kunde få möjlighet att vara med. Det fungerade bra, eftersom bröderna visade sådan underbar samarbetsanda. Alla kunde inte vara med vid sammankomsten samtidigt, eftersom en öde by kunde dra till sig myndigheternas uppmärksamhet. Därför turades man om — en familj var med vid sammankomsten första dagen, medan grannfamiljen var med andra dagen. Familjen som stannade kvar rörde sig kring grannens hus. På det sättet märkte ingen att familjen var borta. Betydde detta att några gick miste om delar av sammankomstprogrammet? Nej, eftersom varje dags program framfördes två gånger. Följaktligen varade en tredagarssammankomst sex dagar och en tvådagarssammankomst fyra dagar.

Ett nätverk av uppmärksamma vakter, utposterade var femhundrade meter, bildade en kommunikationskedja som sträckte sig hela vägen från lägrets administrativa centrum till sammankomstplatsen. Varje misstänkt rörelse som kunde utgöra ett hot mot sammankomsten satte fart på den här kommunikationskedjan, och budskap vidarebefordrades tre eller fyra mil bort på bara 30 minuter. Detta gav sammankomstorganisationen tillräckligt med tid att fatta ett beslut. Det kunde betyda att man fick avsluta sammankomsten och gömma sig i skogen.

José Bana, en äldstebroder från Beira, erinrar sig: ”Vid ett tillfälle varnade polisen oss kvällen innan och sade att de redan kände till att vi skulle ha en sammankomst och att de skulle upplösa den. Saken lades fram för de ansvariga bröderna. Skulle de ställa in sammankomsten? De bad till Jehova och bestämde sig för att vänta till nästa morgon. Svaret kom — ett skyfall under natten gjorde att Munduzifloden svämmade över sina bräddar, och den förvandlades till en sjö. Eftersom polisen befann sig på andra sidan floden, kunde alla vittnena vara med vid sammankomsten. Ingen behövde stanna i lägret, och det behövdes ingen kommunikationskedja. Vi sjöng Rikets sånger av hjärtans lust.”

Avfällighet och by nummer 10

En grupp avfällingar som kallade sig ”de smorda” bildade en sekt, och de ställde till en hel del problem. Medlemmarna av gruppen kom huvudsakligen från de malawiska byarna, och de hävdade att ”de äldstes tid” hade gått till ända år 1975 och att de, som ”de smorda”, skulle ta ledningen. Innehållet i boken Evigt liv i Guds söners frihet, utgiven av Sällskapet, var till stor hjälp för en del som hade svårt att förstå vad det innebar att vara smord. Men avfällingarna fortsatte att påverka andra, och många som lyssnade på dem fördes på avvägar. Avfällingarna lärde bland annat ut att det inte var nödvändigt att sända rapporter till Sällskapet. I stället skulle de helt enkelt kasta upp de här rapporterna i luften, sedan de hade framburit en bön.

Man beräknar att omkring 500 blev uteslutna som ett resultat av avfällingarnas inflytande. De bestämde sig själva för att bygga en egen by, och de fick myndigheternas tillåtelse att göra det. Det blev by nummer 10. Senare omgav sig sektens ledare med en rad unga kvinnor, av vilka många födde barn åt honom.

By nummer 10 och dess grupp fanns kvar hela den återstående lägerperioden. Den här gruppen ställde till många problem för de trogna bröderna. En del av dem som i början blev påverkade av gruppen och slöt sig till den ångrade sig senare och vände tillbaka till Jehovas organisation. Avfällingarnas samhälle upplöstes slutligen när lägertiden upphörde.

”Lägret är vårt fängelse, och husen är våra celler”

Fram till början av år 1983 såg livet i lägret i viss mån normalt ut. Men bröderna glömde inte att de var fångar. Somliga lyckades visserligen ta sig ut ur lägret och återvända till sina städer. Andra kom på besök och gav sig sedan av. Ändå fanns samhället som sådant kvar. Det är helt naturligt att bröderna kände hemlängtan. De skickade brev antingen per post eller med de få bröder som vågade besöka lägret för att hälsa på sina släktingar och gamla vänner — fast en del av dessa bröder greps och fängslades.

Xavier Dengo brukade säga: ”Ni malawier är flyktingar, men vi är fångar. Lägret är vårt fängelse, och husen är våra celler.” Men våra malawiska bröders situation var faktiskt ganska likartad. Det till synes normala livet i byarna fick dock ett tvärt slut.

Väpnad invasion orsakar panik och död

I början av år 1983 började väpnade medlemmar av motståndsrörelsen invadera Caricoområdet, och de tvingade ledaren för det administrativa centret att söka skydd i Milange, huvudorten i området, 30 kilometer från lägret. En relativt kort tid verkade bröderna åtnjuta viss frihet, även om de fortfarande stod under myndigheternas uppsikt.

Den 7 oktober 1984, medan man höll på att avsluta förberedelserna för en områdessammankomst, inträffade en tragedi. En väpnad grupp närmade sig från öster. De drog fram genom by nummer 9 och lämnade panik och död efter sig. Sedan de hade dödat broder Mutola i den malawiska byn nummer 7, dödade de Augusto Novela i den moçambikiska byn nummer 4. I den moçambikiska byn nummer 5 varnades broder Muthemba av skottlossningen. När han såg en broders kropp på marken, ropade han till Jehova om hjälp. De väpnade männen plundrade och brände hus. Män, kvinnor och barn sprang skräckslagna åt alla håll och sökte desperat skydd. Denna våldsamma attack var bara inledningen till mer som skulle komma. Sedan gruppen hade gått igenom lägret, valde de ett område strax norr om by nummer 1, där de inrättade sin operationsbas.

De följande dagarna gjorde de dagliga anfall i lägret — de plundrade, brände hus och dödade. Vid ett sådant tillfälle dödade de sex malawiska vittnen, däribland kretstillsyningsmannens, Fideli Ndalamas, hustru.

Andra togs till fånga och fördes till gruppens operationsbas. De försökte speciellt tvångsrekrytera unga män till sin militariserade rörelse. Många unga män flydde från byarna och gömde sig i sina machambas (odlade jordstycken), och deras familjemedlemmar förde mat till dem. Unga kvinnor rekryterades som kokerskor, men inkräktarna försökte sedan tvinga dem att bli deras älskarinnor. Hilda Banze var en av dem som gjorde motstånd mot sådana påtryckningar, och därför blev hon så svårt slagen att hon lämnades att dö. Lyckligtvis tillfrisknade hon.

Den väpnade gruppen krävde att invånarna skulle förse dem med mat och bära deras utrustning. Bröderna vägrade, eftersom detta skulle innebära ett brott mot deras kristna neutralitet. Deras vägran bemöttes med våldsam vrede. Det fanns ingen plats för neutralitet och mänskliga rättigheter i en isolerad värld där slag och vapen var den enda lag man erkände. Omkring 30 bröder dog under den här stormiga perioden. En av dessa var Alberto Chissano, som vägrade att på något som helst sätt understödja gruppen. Han försökte förklara: ”Jag tar inte del i politik, och det är anledningen till att jag fördes hit från Maputo. Jag vägrade tidigare, och det gör jag nu också.” (Jämför Johannes 18:36.) Det här blev för mycket för förtryckarna, som ursinnigt släpade i väg honom. Broder Chissano var väl medveten om vad som skulle hända. Hans ansiktsuttryck vittnade om hans orubbliga tro när han tog farväl av bröderna. ”I den nya världen” var hans sista ord innan han blev svårt slagen och dödligt sårad. Bröderna i lägrets sjukvårdsgrupp försökte rädda hans liv, men de lyckades inte. Det skulle sannerligen bli ”i den nya världen”, eftersom inte ens hotet om döden kunde bryta hans tro. — Apg. 24:15.

Befriade ur en brinnande eldsugn

Något måste göras för att lätta på den olidliga spänningen. ON-kommittén sammanträffade med de äldste och de biträdande tjänarna för att diskutera hur de skulle få till stånd en dialog med motståndsrörelsen. Männen i motståndsrörelsen hade emellertid redan skickat ut en kallelse till alla i området och uppmanat dem att komma till deras operationsbas. Äldstebröderna bestämde sig för att gå dit, och en ansenlig grupp vittnen erbjöd sig frivilligt att följa med dem. Två bröder instruerades att tala för bybornas räkning. Isaque Maruli, en av de utsedda talesmännen, gick först hem för att underrätta sin unga hustru och ta farväl av henne. Orolig över vad som skulle kunna hända försökte hon avråda honom. Han talade tröstande till henne och frågade: ”Tror du att vi har överlevt hittills därför att vi har varit så smarta? Är vi mer värda än våra bröder?” Hon gav tyst sitt samtycke. De bad tillsammans och tog farväl av varandra.

Med på mötet fanns förutom bröderna också personer som inte var vittnen och som var villiga att understödja den väpnade motståndsrörelsen. Dessa personer var emellertid få i jämförelse med bröderna, vars antal uppgick till omkring 300. Det var ett verkligt känsloladdat möte, där man ropade slagord och sjöng militära sånger. Man pålyste: ”I dag skall vi ropa ’Viva Renamo’ [Resistência Nacional de Moçambique (Motståndsrörelsen), rörelsen som stred mot Frelimoregeringen] tills löven faller av från dessa träd.” Ledaren, soldaterna och de som inte var vittnen blev otåliga över brödernas tystnad. En politisk representant som ledde mötet förklarade rörelsens ideologi. Han berättade att ledningen hade beslutat att utrymma byarna och att alla måste sprida ut sig och bo på sina machambas. Sedan lät han de närvarande få ordet. Våra bröder förklarade sin neutrala hållning. De hoppades att man skulle förstå skälen till att de inte försåg motståndsrörelsen med mat, bar deras utrustning och så vidare. När det gällde att sprida ut sig från byarna, hade de redan varit tvungna att göra detta.

Ledaren ogillade starkt brödernas modiga svar, men lyckligtvis var den politiske representanten mera förstående. Han lugnade ner ledaren och skickade i väg bröderna i frid. De kom således levande ut ur vad de beskrev som en ”brinnande eldsugn”. (Jämför Daniel 3:26, 27.) Men freden var inte garanterad. Någonting verkligt uppskakande skulle inträffa några dagar senare.

Massakern i by nummer 7

Trots att solen sken söndagen den 14 oktober 1984, visade det sig bli en mörk dag i Carico. Tidigt den dagen hade bröderna hållit sina församlingsmöten, och efter det hade en del av dem besökt byarna för att hämta återstående tillhörigheter innan de snabbt vände tillbaka till sina nya hem ute på fälten. Utan förvarning lämnade en väpnad grupp sin operationsbas och gav sig i väg mot den moçambikiska byn nummer 7. Männen i gruppen grep en broder i utkanten av by nummer 5 och befallde honom: ”Visa oss vägen till by nummer 7, och du skall få se vad krig är.” När de kom fram till byn, samlade de ihop alla som råkade vara där. Dessa beordrades att sätta sig i ring i den ordning som deras byar var numrerade. Sedan började förhöret.

”Vem misshandlade och rånade vår mudjiba [en obeväpnad spanare eller angivare]?” frågade de. Bröderna, som var ovetande om vad männen talade om, svarade att de inte visste. ”Om ingen tänker tala, skall vi ta den här mannen här framme och visa vad som händer.” De sköt brodern i pannan från mycket nära håll. Alla var uppskakade. Frågan upprepades gång på gång, och varje gång väntade ett nytt offer på att skjutas. Kvinnor, som höll i sina små barn, tvingades att se på när deras män barbariskt avrättades. Så till exempel tvingades syster Salomina att se på när hennes make, Bernardino, dödades. Också kvinnor mördades. Leia Bila, hustrun till Luis Bila som hade dött av en hjärtattack i lägret i närheten av Lichinga, var en av dem. Hennes små barn blev därför föräldralösa. Inte heller skonade mördarna de unga, exempelvis Fernando Timbane, som till och med sedan han hade blivit skjuten bad till Jehova och försökte uppmuntra de andra.

När tio offer brutalt hade avrättats, uppstod en meningsskiljaktighet mellan mördarna, och den gjorde slut på mardrömmen. På deras befallning reste sig broder Nguenha, som skulle ha blivit det elfte offret, upp från ”dödens stol”. Han erinrar sig: ”Jag hade bett till Jehova om att han skulle dra försorg om min familj, eftersom mina dagar var till ända. Så jag reste mig och kände ett ovanligt mod. Den känslomässiga chocken kom först senare.”

De överlevande tvingades sedan att bränna ner de återstående husen i byarna. Innan de väpnade männen gick sin väg sade de varnande: ”Vi hade fått order om att döda 50 av er, men de här tio räcker. De får inte begravas. Vi skall hålla vakt, och om en enda kropp försvinner, skall tio dö för varje saknad kropp.” Vilken egendomlig och avskyvärd order!

När ljudet av skotten ekade genom området och nyheten spred sig med dem som hade lyckats fly, svepte en ny våg av panik över byarna. I förtvivlan flydde bröderna in i skogen och till bergen. Först senare avslöjades det att en utesluten person, som ville ansluta sig till motståndsrörelsen, hade gett upphov till de anklagelser som utlöste massakern. Han hade också blivit tjuv. Han hade framfört de falska anklagelserna mot bröderna i sin egen by i ett försök att vinna gruppens ynnest och förtroende. Senare, när männen i gruppen upptäckte att de hade blivit lurade, grep de upphovsmannen till dessa lögner och dödade honom på ett mycket barbariskt sätt.

De började sprida ut sig

Bröderna i hela Caricoområdet hade drabbats av sorg och var omtumlade. De äldste, också i tårar, försökte trösta de sörjande familjer som hade förlorat anhöriga vid massakern. Tanken att stanna kvar i området var outhärdlig. En naturlig följd blev därför att bröderna började sprida ut sig. Hela församlingar letade upp avlägsna platser, ända till 30 kilometer längre bort, där de kunde känna sig säkrare. En del bestämde sig för att stanna kvar i närheten av sina machambas. Äldstebröderna som ingick i ON-kommittén hade därför fått en dubbel arbetsbörda. De var tvungna att gå flera mil till alla de vitt kringspridda församlingarna för att hjälpa medlemmarna i hjorden att bevara endräkten och se till deras fysiska och andliga trygghet.

Nyheten om den här dystra situationen nådde avdelningskontoret i Zimbabwe, och de såg till att representanter därifrån besökte bröderna och byggde upp dem. Bröderna i Zimbabwe tog också kontakt med den styrande kretsen i Brooklyn angående behovet av mat, kläder och medicin i lägret i Milange. Den styrande kretsen, som kände djup oro över brödernas välfärd, tillrådde att man skulle använda tillgängliga penningmedel till att sörja för deras behov. Om det ansågs tillrådligt, skulle bland annat anordningar göras för att hjälpa dem att lämna Milangeområdet och återvända till sina hemtrakter. Detta förslag verkade klokt.

I början av år 1985 reste medlemmar av ON-kommittén från Milange, precis som de hade gjort varje år, för att sammanträffa med zontillsyningsmannen som var utsänd av den styrande kretsen. Zontillsyningsmannen det här året var Don Adams från Brooklyn. Vid ett möte, där också avdelningskontorens kommittéer i Zambia och Zimbabwe var med, lade medlemmarna i ON-kommittén fram sina bekymmer angående Caricoområdet. De fick rådet att tänka efter om det var förståndigt att stanna kvar i Carico. Uppmärksamheten riktades på den bibliska princip som finns nedtecknad i Ordspråken 22:3: ”Klok är den som har sett olyckan och griper sig an med att gömma sig.” Med dessa ord i tankarna återvände de till lägret.

Ge sig av? Hur? Och vart?

Rådet förmedlades omedelbart till församlingarna. En del följde det omgående. Det gjorde exempelvis João José, en ogift broder som senare var med om att bygga anläggningarna för avdelningskontoren i Zambia och Moçambique. Tillsammans med en grupp andra gick han över gränsen till Malawi och sedan till Zambia utan några större problem.

Situationen var emellertid inte så lätt för andra. Många familjer hade småbarn att ta hand om. Medlemmar av motståndsrörelsen bevakade ständigt vägarna, och alla som färdades på dem attackerades. Eftersom Jehovas vittnen fortfarande var föraktade och jagade i Malawi, utgjorde den malawiska gränsen en annan utmaning, speciellt för de malawiska bröderna. Den svåra frågan var därför: Hur skulle de ge sig i väg? Vart skulle de ta vägen? Hur skulle de, efter att ha levt alla dessa år i bushen utan några som helst identitetshandlingar, kunna passera gränserna? I ett ytterst spänt möte med de äldste gav medlemmarna i ON-kommittén svaret: ”Vi vet inte heller.” De betonade: ”Men en sak är säker — vi måste sprida ut oss.” De avslutade: ”Var och en bör be en bön, göra upp en plan och handla.” — Jämför 2 Krönikeboken 20:12.

Under de följande månaderna blev detta huvudtemat på mötena. Flertalet av äldstebröderna stödde uppfattningen att man skulle ge sig av och uppmuntrade bröderna att göra slag i saken. Andra bestämde sig för att stanna. Slutligen började den spridda utvandringen. Malawiska bröder som försökte återvända hem stoppades vid gränsen av samma skäl som tidigare, och de var tvungna att vända tillbaka. Det dämpade deras entusiasm som hade beslutat sig för att ge sig av och förstärkte deras argument som föredrog att stanna. En kallelse till ytterligare ett ”viktigt möte” vid militärbasen visade sig bli den avgörande faktorn för de flesta.

Massutvandring

Den 13 september 1985, bara två dagar innan det utannonserade mötet skulle hållas, samlades de tre återstående medlemmarna av ON-kommittén, bröderna Muthemba, Matola och Chicomo, än en gång till ett möte. Vad skulle de rekommendera bröderna angående kallelsen? Mötet varade hela kvällen. Efter att ha framburit många böner och begrundat saken noga beslutade de: ”Vi måste fly i morgon kväll.” Omedelbart spred de, så långt det var möjligt, nyheten om beslutet med uppgift om när och var de skulle träffas. De församlingar som var överens om att man skulle ge sig av kom. Detta var ON-kommitténs sista åtgärd i lägret.

Klockan halv nio på kvällen, sedan de hade framburit en bön, började bröderna utvandringen som var uppdelad i tidsintervaller. Utvandringen var en väl bevarad hemlighet för soldaterna och ”upprorsmakarna”. Om de hade blivit upptäckta, hade det inneburit katastrof. I skydd av mörkret fick varje församling en kvart på sig att ge sig av — varje familj fick två minuter på sig. Det långa ledet av bröder slingrade sig tyst genom bushen utan att någon visste vad gryningen skulle föra med sig vid den malawiska gränsen, om de lyckades nå fram dit. Klockan ett på natten var de andliga herdarna i ON-kommittén de sista som gav sig av. — Apg. 20:28.

Efter att ha gått omkring 40 kilometer var Filipe Matola helt utmattad, eftersom han inte hade sovit på två dygn. Han slumrade till vid sidan av stigen medan han väntade på att den siste av de äldre vännerna skulle passera förbi. Vi kan föreställa oss den glädje han måste ha känt när Ernesto Muchanga kom springande från det främsta ledet med goda nyheter: ”Bröderna tas emot i Malawi!” Matola utropade: ”Det här visar hur Jehova öppnar vägen, när det inte tycks finnas någon utväg, alldeles som han gjorde vid Röda havet.” — 2 Mos. 14:21, 22; se också Psalm 31:21—24.

De följande månaderna fick de erfara vad det innebar att leva i flyktingläger i Malawi och Zambia, innan de återvände till Moçambique och till sina egna städer. Men vad hände med dem som stannade kvar i Caricoområdet?

De som stannade kvar

ON-kommitténs beslut nådde inte alla de vitt utspridda församlingarna innan utvandringen började. En del hörde pålysningen men beslutade sig ändå för att stanna och gå till mötet vid militärbasen. Maxaqueneförsamlingen och andra hade inte hört pålysningen, men de hade ändå bestämt sig för att fly. Innan bröderna gick till mötet såg de till att deras familjer förberedde flykten. Omkring 500 bröder kom till mötet. Det var kort och koncist. Ledaren sade: ”Vår ledning har beslutat att alla närvarande här skall komma till vår regionbas. Det blir en lång resa. Ni skall stanna där upp till tre månader.” Resan började med detsamma.

Genom att utnyttja soldaternas slöhet när det gällde att hålla vakt undkom de bröder som hade beslutat sig för att fly. De förenade sig med sina familjer och flydde hals över huvud mot den malawiska gränsen. De andra, antingen sådana som fogade sig efter den väpnade motståndsrörelsens order eller som inte hade fått tillfälle att fly, började resan mot sydväst till basen i Morrumbala, dit de kom fram flera dagar senare. När de väl var framme, utövade man ytterligare påtryckningar på dem för att få dem att understödja motståndsrörelsen. På grund av att bröderna vägrade utsattes de för svår tortyr och misshandlades otaliga gånger. Minst en broder dog till följd av detta. Tre månader senare tilläts de slutligen återvända till sina hem.

Många fortsatte att bo kvar i Caricoområdet under motståndsrörelsens fullständiga uppsikt. De var isolerade från resten av Jehovas organisation de sju följande åren. Det var en ansenlig grupp bestående av omkring 40 församlingar. Överlevde de andligen? Skulle deras kärlek till Gud vara stark nog för att de inte skulle duka under för förtvivlan? Vi skall återkomma till dem senare.

Flyktingläger i Malawi och Zambia

Inte alla som flydde från Carico togs villigt emot i Malawi. När medlemmarna av Maxaqueneförsamlingen vilade sig efter att ha passerat gränsen, upptäckte de malawiska poliserna dem och beordrade dem att vända tillbaka. Bröderna vädjade till polisen och förklarade att de hade flytt från kriget i det område där de hade bott. Poliserna var likgiltiga. Till synes utan någon valmöjlighet och i förtvivlan ropade någon: ”Vi skriker, bröder!” Och det var just vad de gjorde, och de gjorde det så högt att de drog till sig folks uppmärksamhet. Poliserna blev besvärade och sade åt dem att sluta skrika. En syster bad enträget: ”Låt oss åtminstone få laga lite mat åt barnen.” Poliserna gick med på hennes begäran och sade att de skulle få vända tillbaka senare. Lyckligtvis behövde de inte göra det. Senare fick vittnena hjälp av en viss myndighetsperson. Han hade med sig mat till dem och förde dem till det flyktingläger där de övriga bröderna var.

Moçambikiska Jehovas vittnen fyllde nu flyktinglägren i Malawi. Den malawiska regeringen tog emot dem som krigsflyktingar. Internationella Röda korset gav dem hjälp och skänkte dem förnödenheter för att lindra det obehag och de problem som de svåra väderleksförhållandena förorsakade i lägren, där man sov under bar himmel. Somliga fortsatte till Zambia, där de hänvisades till andra flyktingläger. Filipe Matola och Fernando Muthemba samarbetade nu med medlemmar av landskommittén i Malawi, och de letade upp de moçambikiska bröderna i dessa läger för att ge dem andlig tröst. Den styrande kretsen hade också godkänt att man skulle ge dem ekonomisk hjälp.

Den 12 januari 1986 gav en medlem av den styrande kretsen, A. D. Schroeder, andlig uppmuntran och framförde den styrande kretsens varma hälsningar till dessa bröder. Även om han inte kunde besöka lägren, höll han i Zambia ett föredrag som översattes till chichewa, bandades och sedan togs till de läger där de moçambikiska bröderna var.

Undan för undan fick dessa flyktingar hjälp att nå nästa destination — Moçambique. För många blev det Moatize i provinsen Tete. Ja, regeringens inställning till Jehovas vittnen i Moçambique höll sakta på att förändras, även om inte alla lokala myndighetspersoner ännu återspeglade den inställningen.

Tillbaka i Moçambique

Grupp efter grupp började sakta strömma in i samhällena öster om staden Tete. De fick bo i övergivna järnvägsvagnar som tidigare hade använts som offentliga toaletter. Sedan man hade städat dessa användes många av dem som mötesplatser vid åminnelsen av Kristi död, som hölls den 24 mars 1986.

Bröder från hela Moçambique väntade där i månader utan att veta hur de skulle bli transporterade tillbaka till sina hemorter. Denna väntan var prövande. Utan större framgång försökte bröderna få tag i något arbete för att få hjälp till sin försörjning och för att kunna spara ihop pengar till en flygbiljett. På grund av kriget var det omöjligt att färdas på vägarna. De blev inte alltid vänligt bemötta av lokala myndighetspersoner, som fortfarande försökte få dem att ropa politiska slagord. När detta inträffade svarade bröderna modigt: ”Det var den här frågan som gjorde att vi fördes till Carico. Där avtjänade vi vårt straff och var utlämnade åt de väpnade angriparnas godtycke. Vi lyckades undkomma på egen hand. Vad är ni fortfarande ute efter?” Med det svaret lämnades de i fred. Men man fortsatte att trakassera och fängsla de yngre bröderna i ett försök att rekrytera dem till regeringens armé för att bekämpa det väpnade uppror som fortfarande pågick i området. Många unga bröder tog till alla möjliga listiga knep för att slippa undan och för att gömma sig.

Kommittén i Malawi beslutade att Fernando Muthemba skulle resa till Tete för att ge hjälp åt bröderna där. När broder Muthemba kom fram till Moatize, bestämde sig myndigheterna för att undersöka hans bagage. Precis i rätt ögonblick kunde bröderna rädda den litteratur han hade med sig. Så vad fann polisen när de sökte igenom hans bagage? Han säger: ”Bara några klädtrasor.” De besvikna poliserna frågade: ”Är detta allt?” Ja, det var allt. Det var allt bagage den man hade som hade axlat så stort ansvar i lägret. Likt alla andra hade han kommit tillbaka berövad allt han hade. Just då var brödernas yttre allt annat än tilltalande — de var smutsiga, klädda i trasor, hungriga och hade uppenbarligen behandlats illa. De passade väl in på den inspirerade beskrivningen av många av Guds tjänare i det flydda: ”De gick omkring i fårskinn, i gethudar, medan de led brist, ... blev misshandlade; och världen var dem inte värdig. De irrade omkring i ödemarker ... och grottor och jordhålor.” — Hebr. 11:37, 38.

[Bilder på sidorna 140, 141]

I flyktinglägret i Carico 1) högg våra bröder ved och 2) trampade lera för att göra tegelstenar, medan 3) systrarna hämtade vatten. 4) De hittade på olika sätt att hålla sammankomster. 5) Xavier Dengo, 6) Filipe Matola och 7) Francisco Zunguza hjälpte till med att ge andlig tillsyn som kretstillsyningsmän. 8) En Rikets sal som byggdes här av malawiska bröder används fortfarande