• Jag fann ”en på miljonen”
    Vakna! – 1989 | 22 februari

    • Jag fann ”en på miljonen”

      MUSIKFESTIVALEN i Woodstock i staten New York år 1969 var den mest spännande händelsen i min musikkarriär. Ett hav av människor sträckte sig så långt ögat kunde se. Det var storslaget!

      Jag var basgitarrist och sångare i Sly and the Family Stone, en av de mest kända musikgrupperna på den tiden. Ett oerhört vrål av uppskattning hördes från struparna på en halv miljon människor, när de ropade på ett extranummer.

      Det var verkligen ett spännande ögonblick, men det är nu långt ifrån den mest minnesvärda händelsen i mitt liv. Jag har funnit en sällsynt skatt, ett fynd som man gör ”en gång på miljonen”. Men låt mig först berätta om det som formade mitt liv, innan jag beskriver det fyndet.

      Hur jag blev musiker

      Jag föddes år 1946 i en musikutövande familj i Beaumont i Texas i USA, och jag var min mors ende son. Hon var pianist i kyrkokören, och min far var jazzgitarrist. Strax efteråt flyttade min familj till Oakland i Kalifornien, där jag började öva steppdans vid fem års ålder. Två år senare lärde jag mig spela piano av min mormor, som tog hand om mig under min barndom.

      När jag var elva år, gav min far mig sin gitarr och sin förstärkare, och jag satte ivrigt i gång med att lära mig det nya instrumentet. Senare lärde jag mig spela trummor, klarinett och saxofon. Redan när jag var 13 år hade jag mitt eget professionella popband som kallades The Five Riffs. Vid 15 års ålder började jag spela på nattklubbar i gruppen Dell Graham Trio, som bestod av min mor på piano, mig själv på elgitarr och en trumslagare.

      Min mor och jag bildade senare en duo. För att kompensera avsaknaden av trumslagare hamrade jag och knäppte på bassträngarna på min gitarr för att markera rytmen. På så sätt utvecklade jag en egen karakteristisk spelstil på basgitarr. En stamgäst blev så begeistrad att hon ringde till en discjockey, Sly Stone, och bad honom lyssna på mig. Det ledde till att jag år 1966 erbjöds att bli basgitarrist i en sjumannagrupp, som blev känd under namnet Sly and the Family Stone.

      Vår skiva ”Dance to the Music” (Dansa till musiken) blev en internationell fullträff, och vi blev den populäraste svarta gruppen på den tiden. Andra succémelodier kom i snabb följd, däribland ”Hot Fun in the Summertime” (Heta sommarnöjen), ”Everyday People” (Vardagsmänniskor) och ”Thank You for Letting Me Be Myself Again” (Tack för att jag får vara mig själv igen). Sedan kom musikfestivalen i Woodstock, där vi spelade tillsammans med andra internationellt berömda musiker. Senare spelade vi inför 300.000 människor på Isle of Wight i England och inför 350.000 vid en musikfestival i Västtyskland.