Kan mutationer frambringa nya arter?

Många egenskaper hos växter och djur avgörs av informationen i deras genetiska kod, den planritning som finns sammanpackad i kärnan i varje cell.d Forskare har upptäckt att mutationer – slumpvisa förändringar – i den genetiska koden kan medföra förändringar hos växters och djurs avkomlingar. Hermann J. Muller, nobelpristagare och föregångare inom mutationsforskningen, gjorde 1946 det här uttalandet: ”Denna ansamling av många sällsynta, oftast mycket små förändringar är inte bara den viktigaste metoden för att på konstlad väg förädla djur och växter, utan är också – och i ännu högre grad – det sätt varpå den naturliga evolutionen har skett under vägledning av naturligt urval.”

Läran om makroevolution bygger på påståendet att mutationer inte bara kan frambringa nya arter, utan också helt nya familjer av växter och djur. Är det möjligt att pröva riktigheten i det här djärva påståendet? Lägg märke till vad omkring 100 års genetisk forskning har visat.

I slutet av 1930-talet anammade forskare entusiastiskt idén att om det naturliga urvalet kunde frambringa nya växtarter genom slumpmässiga mutationer, då borde människor på artificiell väg kunna göra det på ett effektivare sätt. ”Euforin spred sig bland biologer i allmänhet och genetiker och förädlare i synnerhet”, säger Wolf-Ekkehard Lönnig, forskare vid Max-Planck-institutet för växtförädling i Tyskland, i en intervju med Vakna! Varför denna eufori? Lönnig, som i omkring 28 år har studerat genmutationer hos växter, säger: ”De här forskarna trodde att tiden var inne att revolutionera den traditionella metoden för växt- och djurförädling. De trodde att de genom att inducera och välja ut fördelaktiga mutationer skulle kunna få fram nya och bättre växter och djur.”e

Forskare i USA, Asien och Europa satte i gång välfinansierade forskningsprogram och använde metoder som verkade lovande när det gällde att skynda på evolutionen. Vilka resultat hade man uppnått efter mer än 40 års intensiv forskning? Forskaren Peter von Sengbusch säger: ”Trots att enorma summor lades ner på försöken att odla fram alltmer produktiva varieteter genom bestrålning, blev de ett stort misslyckande.” Lönnig säger: ”På 1980-talet hade förhoppningarna och euforin bland forskare slutat i ett stort fiasko. I västländerna upphörde mutationsförädling att vara ett separat forskningsområde. Nästan alla mutanter hade ’negativt urvalsvärde’, dvs. de dog eller var svagare än vilda varieteter.”f

De data som nu har samlats in från omkring 100 års mutationsforskning i allmänhet och 70 års mutationsförädling i synnerhet gör det möjligt för forskarna att dra slutsatser angående mutationers möjligheter att frambringa nya arter. Efter att ha undersökt saken drar Lönnig slutsatsen: ”Mutationer kan inte omvandla en ursprunglig [växt- eller djur]art till en helt ny art. Denna slutsats stämmer med de samlade erfarenheterna och resultaten av mutationsforskningen under 1900-talet och även med sannolikhetslagarna. Lagen om återkommande variation innebär alltså att genetiskt väldefinierade arter har fasta gränser som inte kan upphävas eller överskridas genom slumpartade mutationer.”

Tänk efter vad allt detta innebär. Om högt utbildade vetenskapsmän inte kan frambringa nya arter genom att artificiellt framkalla och välja ut gynnsamma mutationer, är det då troligt att en ointelligent process skulle klara det bättre? Om forskningen visar att mutationer inte kan förändra en ursprungsart till en helt ny art, hur skulle då egentligen en makroevolution ha gått till?

[Bilder på sidan 15]

En muterad bananfluga (överst) är, även om den är missbildad, fortfarande en bananfluga

[Bildkälla]

© Dr. Jeremy Burgess/Photo Researchers, Inc.

[Bilder på sidan 15]

Experiment med växtmutationer visade upprepade gånger att antalet nya mutanter stadigt minskade, medan samma typ av mutanter uppträdde regelbundet (Den muterade växten har större blommor)