De babyloniska elementen i den grekiska mytologin införlivades utan svårighet med de forntida grekernas religion, särskilt som den, enligt The Encyclopedia of Religion, inte hade någon ”helig bok, i vilken sanningen var fastslagen en gång för alla. ... Det enda en person behövde göra för att utföra kulthandlingar var att sätta tilltro till en rikhaltig samling sagor, som inlärdes i barndomen. Var och en av dessa sagor förekom i många olika versioner, vilket gav utrymme för ett brett spektrum av uttolkningar.”

Typiska exempel på dessa sagor är de som berättas i diktverken Iliaden och Odysséen, skrivna av den berömde grekiske skalden Homeros, som troligen levde på 700- eller 800-talet f.v.t. Hans verk, som utförligt skildrar relationerna mellan Olympens mytiska gudar och människorna, däribland de vördade sagohjältar eller halvgudar som kallades heroer, blev en rikhaltig källa som den grekiska religionen kunde ösa ur. Detta är skälet till att ”myt och religion överlappar varandra”, som författaren G. S. Kirk uttrycker det.

Den grekiska religionen hämtade också material från andra källor. The New Encyclopœdia Britannica framhåller att ”den hellenistiska världen, som med särskild entusiasm anammade mysteriereligioner, upptog [från Egypten] dyrkan av Osiris, Isis och Horus”. Därifrån spred sig sedan dessa kulter ”över hela romarriket”.

Under en period på omkring ett tusen år, från Homeros’ tid och framåt, utövade den grekiska mytologin så starkt inflytande på både grekernas och romarnas religion att The New Encyclopœdia Britannica förklarar: ”Den grekiska mytologins betydelse för den västerländska människans intellektuella, konstnärliga och emotionella historia kan knappast överdrivas.” Åtminstone i religiöst avseende hade Horatius, en latinsk poet som levde under det första århundradet f.v.t., rätt, när han sade: ”Det besegrade Grekland intog sin vilde besegrare.”