DEN gräddfärgade Land-Rovern var fullastad med förnödenheter, reservdelar och biblisk litteratur. Den var på väg norrut från Windhoek, huvudstaden i Sydvästafrika (Namibia). När tilldrog sig detta? I maj 1981. När de fyra resenärerna körde genom det platta och torra landskapet, hade de tid att tänka på den spännande färd de hade framför sig.

Föraren, Chris du Plessis, och hans kamrat var Jehovas vittnen och reguljära pionjärer, dvs. heltidsförkunnare av budskapet om Guds rike. De hade fram till dess tillbringat åtskilliga veckor i Katatura, den stora negerstadsdelen i närheten av Windhoek. Båda hade de funnit det stimulerande att predika de goda nyheterna om Guds rike från hus till hus bland de svarta människorna med deras vänliga inställning och utmärkta gensvar på budskapet.

De två unga männen hade blivit ombedda att ombesörja transporten av kretstillsyningsmannen Schalk Coetzee och hans hustru till isolerade grupper av vittnen i norr, där somliga vägar är oframkomliga med vanliga fordon. Med Land-Rovern kunde de slå läger var som helst — paret Coetzee sov ”på nedre våningen” i fordonet och de två unga männen ”på övervåningen” i ett tält på taket!

Efter att ha kört omkring 370 kilometer nådde sällskapet ”dödstriangeln” — som kallas så därför att många människor har förlorat livet där på grund av intensiv gerillaverksamhet av angripare från Angola. Längre norrut såg de många bilvrak men råkade inte illa ut.

Deras första besök skedde i Ondangwa, en militärförläggning inte långt från Angola. Pionjärer med särskilt uppdrag sörjde för den lilla församlingen där. Christo Els och hans hustru Elizabeth hade lärt sig den lokala befolkningens språk, ndonga — en verklig utmaning. Men människorna lyssnade gärna och hade djup respekt för bibeln. Ibland var Christo tvungen att ta över plöjningen med åsnor eller också fick hans hustru hacka åkern, så att de besökta obehindrat kunde lyssna till budskapet om Riket!

Eftersom området var krigszon, löpte de som färdades på grusvägar risken att köra på landminor. Christo och Elizabeth körde därför ofta på sandiga djungelvägar, och människor de träffade blev mycket förvånade över att de inte bar några vapen.

Det var en verklig glädje för dem att besöka ovahimbafolket, som levde primitivt i ett avlägset område. Dessa människor var klädda i hudar, och de hade smort in kroppen med ockra. Pionjärerna använde en publikation som de hade hjälpt till med att översätta. Vilken upplevelse det var att se dessa människor visa uppskattning för budskapet om Riket!

En sammankomst på en dag hölls under den besöksvecka som broder Coetzee och hans sällskap gjorde. Eftersom området var glest befolkat, var det inte många närvarande. Men alla på denna avlägsna utpost var hänförda över programmet och den uppbyggande samvaron.

Landremsan Caprivi

Efter ett kort uppehåll i Rundu, där de stannade för att få passersedlar, begav sig vårt sällskap in i Capriviremsan. Som kartan visar är detta en smal landkorridor, som sträcker sig från nordöstra Namibia djupt in i hjärtat av södra Afrika. Den är 480 kilometer lång och 80 kilometer bred på det bredaste stället och gränsar till Angola, Zambia och Botswana. Trots att den är ett militärt övervakat område, är den fredligare än landet i väster.

Caprivis befolkning är omkring 40.000 och består till största delen av svarta, även om buschmän ofta gör strövtåg in i den västra delen. Många invånare talar engelska och kan läsa och skriva. När sällskapet körde österut, stannade de ofta och talade med människor, och de njöt också av natursceneriet — träd och djurliv, däribland elefanter och antiloper. När de närmade sig Katima Mulilo, den enda ”staden”, blev grupperna av prydliga hyddor med halmtak vanligare. Pionjärerna blev så fascinerade av platsen att när Schalk Coetzee frågade dem om de skulle vara villiga att tjäna på denna avlägsna plats, tog de med glädje emot privilegiet.

Efter en kort vistelse i Katima Mulilo begav sig kvartetten av igen för att besöka den isolerade gruppen i Kasane i norra Botswana. De färdades genom djurreservatet Chobe, ibland sida vid sida med stora buffel- och elefanthjordar. När de slog läger om natten, hörde de lejonen ryta i närheten.

I Kasane predikade de, med hjälp av lokala pionjärer som tolkar, från hydda till hydda på afrikanskt vis. Tillvägagångssättet är långsamt och värdigt. Besökaren står utanför hyddan och ropar för att påkalla uppmärksamhet. Någon svarar och inbjuder honom att komma in och sätta sig. Vanligen sammankallas hela familjen för att lyssna. Sedan följer ett långdraget utbyte av hälsningar och frågor om hälsa och vem man är. Först därefter börjar vittnet samtala om ett bibliskt ämne.

De lokala vittnena var mycket lyckliga och tacksamma över att sällskapet hade kommit så långt för att besöka dem. Möten fick man ha i en jordhydda. Schalk Coetzee uppmuntrade dem därför att bygga en egen Rikets sal.

När resenärerna hade återvänt till Katima Mulilo, fick de alla nöjet att besöka vittnena där på platsen en vecka. På nätterna slog de läger i närheten av Zambezifloden och uppskattade tystnaden, som endast avbröts av dunkandet av avlägsna trummor — Afrikas ”puls”. De fann att gruppen där var nitisk men att den var i behov av en hel del vägledning om hur man leder möten, hur man vittnar från hydda till hydda, hur man vederbörligen legaliserar äktenskap och så vidare.

Besökarna fann verkligen glädje i predikoarbetet! Den ene sade: ”När människorna fick veta att vi hade böcker om bibeln på silozi, deras språk, bestormade de oss nästan och frågade inte enbart efter böcker, utan också efter någon som kunde undervisa dem. Det var otroligt!”

Motvilligt lämnade sällskapet sina nya vänner i Katima Mulilo och påbörjade återresan. De tillbringade en vecka tillsammans med den lokala församlingen i Rundu i norra Namibia. De flesta av bröderna där var flyktingar från Angola och talade portugisiska. Ännu ett språkproblem! Efter en färd på ungefär 4.000 kilometer nådde de Windhoek, trötta men lyckliga och mycket tacksamma mot Jehova för de många privilegier de hade fått del av.

[Bild/Karta på sidan 21]

(För formaterad text, se publikationen)

NAMIBIA

ANGOLA

OVAMBOLAND

Ondangwa

Rundu

Tsumeb

Otavi

Grootfontein

”Dödstriangeln”

Windhoek

CAPRIVIREMSAN

Zambezifloden

Katima Mulilo

Kasane

BOTSWANA

ATLANTEN

[Bild på sidan 23]

En lägerplats vid Zambezifloden i Katima Mulilo. Schalk Coetzee sammanställer sin veckorapport som kretstillsyningsman. Lägg märke till logiutrymmet ”på övervåningen” i Land-Rovern

[Bild på sidan 24]

Predikande om Riket i Kasane i norra Botswana