Det finns levande ädelstenar i Namibia!
NAMIBIA sträcker sig nästan 150 mil längs Afrikas sydvästra kust. Landets hela kustlinje består av sanddyner, klippiga kullar och väldiga grusslätter. Bland stenarna på Namibias klapperstensstränder finns det ädelstenar av varje tänkbar färg. Då och då finner man även diamanter där. Men landet har någonting mycket värdefullare än dessa stenar. Namibia har levande ädelstenar — människor av många olika folkgrupper.
De tidigaste invånarna i Namibia talade språk som tillhör språkfamiljen khoisan. Deras tal var känt för sina klickljud. Bland dem som talar khoisan i dag finns det mörkhyade damarafolket, det ljushyade och småväxta namafolket och det välkända jägarfolket bushmännen. Många svarta stammar har också kommit till Namibia under senare århundraden. De utgörs av tre huvudgrupper: ovambo (den största etniska gruppen i Namibia), herero och kavango. Européer började bosätta sig i Namibia under 1800-talet. Flera immigranter kom när man hade upptäckt att det fanns diamanter i ökensanden.
Namibias invånare är värdefulla, eftersom de är en del av den människovärld för vilken Gud gav sin Son och på så sätt öppnade vägen till evigt liv. (Johannes 3:16) Hundratals namibier från många stammar har redan reagerat positivt på budskapet om räddning. De kan liknas vid levande ädelstenar, därför att de tillhör ”nationernas åtråvärda ting” som nu samlas in till Jehovas hus för tillbedjan. — Haggaj 2:7.
Andlig gruvdrift påbörjas
Det var år 1928 som man började leta efter andliga ädelstenar i Namibia. Under det året skickade Sällskapet Vakttornets avdelningskontor i Sydafrika 50.000 broschyrer och annan biblisk litteratur till personer spridda över landet. Året efter arbetade en smord kristen från Sydafrika, Lenie Theron, med att följa upp det intresse som visats. Under fyra månader genomkorsade hon ensam det väldiga landet och lämnade över 6.000 bibelstudiehjälpredor på afrikaans, engelska och tyska. Allt detta arbete var sannerligen inte förgäves.
Ta till exempel Bernhard Baade, en tysk gruvarbetare. År 1929 brukade han få ägg levererade från en bonde, som svepte in varje ägg i ett blad från en av Vakttornets publikationer. Bernhard läste ivrigt varje sida och undrade vem som skrivit boken. Slutligen kom han till sista sidan, där han fann en tysk adress till Sällskapet Vakttornet. Bernhard skrev efter mer litteratur och blev den förste i Namibia som tog ståndpunkt för sanningen.
Heltidsförkunnare anländer
År 1950 anlände fyra missionärer som utbildats vid Sällskapet Vakttornets Bibelskola Gilead till Namibia. År 1953 utökades antalet missionärer till åtta. Bland dem fanns Dick och Coralie Waldron, ett australiskt par som fortfarande tjänar troget här i landet. Många andra heltidsförkunnare från Sydafrika och andra länder har också tagit del i att utvinna Namibias andliga ädelstenar. Andra missionärer och även några som utexaminerats från Skolan för förordnade tjänare har också sänts till Namibia.
En annan faktor som har bidragit till den andliga tillväxten i Namibia är att biblisk litteratur har översatts till och getts ut på de större inhemska språken, till exempel herero, kwangali, kwanyama, nama/damara och ndonga. Sedan 1990 har ett vackert översättningskontor och hem för frivilliga heltidstjänare varit i verksamhet i huvudstaden Windhoek. Karen Deppisch, som tillsammans med sin make tagit del i heltidstjänsten med att förkunna de goda nyheterna i olika delar av Namibia, säger: ”Många blir förvånade när vi erbjuder dem litteratur på deras eget språk, särskilt som det finns mycket få böcker på det speciella språket.”
Att polera ädelstenarna
En del av Namibias bokstavliga ädelstenar har slipats och polerats genom vågornas och sandens rörelse under årtusendenas lopp. Men sådana naturliga processer producerar förstås inte levande ädelstenar. Det krävs ansträngning för ofullkomliga människor att ”lägga bort den gamla personligheten” och ta på sig en ny Kristuslik personlighet. (Efesierna 4:20–24) Dyrkan av avlidna förfäder är en stark tradition bland många stammar i Namibia. De som inte tar del i handlingar av förfädersdyrkan blir ofta förföljda av familjemedlemmar och grannar. När människor lär sig från Bibeln att de döda inte är ”medvetna om någonting alls”, ställs de inför ett prov. (Predikaren 9:5) På vilket sätt?
Ett Jehovas vittne som tillhör hererofolket förklarar: ”Det var en verklig utmaning att lyda sanningen. Jag gick med på att studera Bibeln tillsammans med Jehovas vittnen, men det tog tid för mig att tillämpa det jag lärde mig. Jag var först tvungen att förvissa mig om att det var riskfritt att sluta att följa de traditionella lärorna. Som exempel kan jag nämna att jag körde förbi vissa platser i Namibia utan att stanna och lägga en sten på en grav eller att lyfta på hatten som en hälsning till de döda. Så småningom blev jag övertygad om att ingenting skulle hända mig på grund av att jag inte tillbad döda förfäder. Jag är så lycklig att Jehova har välsignat mina ansträngningar att hjälpa min familj och andra intresserade att lära känna sanningen!”
Behovet av andliga gruvarbetare
Innan missionärerna anlände år 1950 fanns det endast en förkunnare av de goda nyheterna i Namibia. Antalet har ständigt ökat till ett högsta antal av 995. Ändå finns det mycket arbete kvar att utföra. Ja, en del områden har knappast alls bearbetats. Är du i stånd att tjäna där behovet av nitiska förkunnare av Guds kungarike är stort? Ta då steget över till Namibia och hjälp oss att finna och polera fler andliga ädelstenar. — Jämför Apostlagärningarna 16:9.
[Karta/Bilder på sidan 26]
(För formaterad text, se publikationen)
AFRIKA
NAMIBIA
[Bilder]
Namibia är ett land med vackra ädelstenar
[Bildkälla]
Kartor: Mountain High Maps® Copyright © 1997 Digital Wisdom, Inc.; diamanter: Courtesy Namdek Diamond Corporation
[Bilder på sidan 26]
De goda nyheterna predikas för alla Namibias etniska grupper
[Bild på sidan 28]
Kan du tjäna där behovet av Rikets förkunnare är större?