Det hela är en fråga om tillbedjan, nämligen individens rätt att få behålla sin frihet i fråga om tillbedjan. Faktum är att Jehovas vittnen inte sjunger något lands nationalsång. Sådana sånger är i själva verket tonsatta hymner eller böner, och Jehovas vittnen motsätter sig samvetsgrant att sjunga dem. ”De avstår från själva sjungandet”, förklarade Indiens högsta domstol förståelsefullt i sitt betänkande, ”på grund av sin uppriktiga tro och övertygelse att deras religion inte tillåter dem att delta i några som helst ritualer utom i samband med deras böner till Jehova, deras Gud.”

Det kan vara av intresse att veta att den indiska nationalsången bara finns på det språk som talas i en enda av landets alla delstater, och därför kan den inte förstås av den övervägande delen av de indier som sjunger den. För de flesta är således sjungandet av nationalsången förmodligen meningslöst och utgör i grund och botten en tom ritual. Jehovas vittnen deltar inte i sådana ritualer. De ber endast till sin Gud, Jehova.