Nationalsymboler

Under kolonialtiden straffades Jehovas vittnens barn därför att de av religiösa skäl inte ville hälsa flaggan, dvs. Storbritanniens flagga. De straffades också för att de vägrade att sjunga nationalsången. Sedan en delegation sökt upp och vädjat till myndigheterna fick utbildningsdepartementet en mjukare syn och skrev: ”Er [grupps] uppfattning om flagghälsning är väl känd och respekterad, och inget barn skall straffas för att det vägrar att hälsa flaggan.” Den nya republikanska konstitutionen väckte förhoppningar om att de fundamentala rättigheterna, till exempel rätten till samvetsfrihet, tankefrihet och religionsfrihet, skulle stärkas. Men den nya flaggan och nationalsången ledde till att patriotismen ökade. Varje dag hälsades flaggan och sjöngs nationalsången i skolorna igen – med stor entusiasm. Även om några av vittnenas barn slapp göra detta, var det många som blev slagna och till och med avstängda från skolan.

En ny skollag infördes 1966 och gav ett visst hopp. Den tillät en förälder eller en vårdnadshavare att begära att ett barn skulle slippa vara med vid gudstjänster eller ta del i religiösa ceremonier. Det ledde till att många barn som blivit avstängda från skolan fick börja i skolan igen. Men efter en kort tid, och lite smusslande, kom ett tillägg till den här lagen som sade att flaggor och nationalsånger är världsliga symboler som har till syfte att främja den nationella medvetenheten. Bröderna försökte tala med de styrande, men innan 1966 hade gått till ända hade mer än 3 000 barn blivit avstängda från skolan på grund av sin neutrala hållning.

Ingen skolgång för Feliya

Tiden var nu mogen att pröva om det här var lagligt. Man valde ut ett testfall – Feliya Kachasu. Hon hade gått i Buyantanshi-skolan i kopparbältet men blivit avstängd därifrån, trots att hon var känd för att vara en mycket duktig elev i skolan. Frank Lewis minns hur fallet fördes inför domstol: ”Advokat Richmond Smith förde vår talan, och det var inte lätt, eftersom han inte hade regeringens stöd i saken. Efter att ha hört Feliya förklara varför hon vägrade att hälsa flaggan kände han att han ville ta sig an fallet.”

Dailes Musonda, som också gick i skolan i Lusaka då, säger: ”När Feliyas fall fördes inför domstol, var vi övertygade om att fallet skulle få en lycklig utgång. Bröder kom från Mufulira för att vara med under sessionerna. Min syster och jag var inbjudna. Jag minns att Feliya var klädd i vit hatt och ljus klänning. Förhandlingarna varade i tre dagar. Vi hade fortfarande några missionärer i landet, och två av dem – broder Phillips och broder Fergusson – kom och lyssnade. Vi trodde att det skulle hjälpa om de var med.”

Överdomaren sade avslutningsvis: ”Det finns ingenting i det här målet som tyder på att Jehovas vittnen genom sina handlingar visar ringaktning för nationalsången eller flaggan.” Men han förklarade att ceremonierna var världsliga och att Feliya, trots sin uppriktiga tro, inte kunde åberopa skollagen för att bli befriad från dem. Han ansåg att ceremonierna behövdes för landets säkerhet. Hur det skulle kunna tjäna folkets intressen att ställa ett sådant krav på en minderårig förklarades aldrig. Så Feliya fick inte gå i skolan så länge hon höll fast vid sin kristna tro!

Dailes minns: ”Vi var mycket besvikna. Men vi lade allt i Jehovas händer.” När pressen ökade och blev värre, slutade Dailes och hennes syster i skolan 1967. Vid slutet av 1968 var det nästan 6 000 barn till Jehovas vittnen som hade avstängts från skolan.

[Ruta/Bild på sidorna 236, 237]

Genom mitt uppförande vann jag många lärares respekt

Jackson Kapobe

Född: 1957

Döpt: 1971

Bakgrund: Tjänar som församlingsäldste.

År 1964 började de första eleverna stängas av från skolorna. Avdelningskontoret hjälpte föräldrar att förstå att de måste förbereda barnen. Jag kommer ihåg att pappa satte sig ner hos mig efter skolan och talade med mig om 2 Moseboken 20:4, 5.

Vid morgonsamlingarna i skolan stod jag längst bak för att undvika bråk. De som inte sjöng nationalsången blev tillsagda att ställa sig längst fram. När rektorn frågade varför jag inte sjöng, svarade jag med ett citat från Bibeln. ”Läsa kan du, men inte sjunga!” röt läraren. Han menade att jag var skyldig att visa staten lojalitet för att jag fick gå i skolan och lära mig läsa.

I februari 1967 blev jag till sist avstängd från skolan. Det gjorde mig både ledsen och besviken, för jag tyckte om att gå i skolan och det gick också bra för mig där. Trots att pappa utsattes för hård press från sina arbetskamrater och icke troende släktingar, försäkrade han mig om att jag handlade rätt. Mamma blev också hårt ansatt. När jag följde med henne ut på fälten för att arbeta, sade andra kvinnor hånfullt: ”Varför är inte han i skolan?”

Men jag fick ändå undervisning. År 1972 började det läggas större vikt vid att ha läs- och skrivundervisning i församlingen. Så småningom blev situationen i skolorna lättare. Vi bodde så att vi hade skolan på andra sidan vägen. Rektorn kom ofta och bad att få lite kallt vatten att dricka eller att få låna kvastar för att sopa klassrum med. En gång kom han till och med för att låna pengar! Den vänlighet som min familj visade måste ha rört honom, för en dag frågade han: ”Skulle er son vilja fortsätta i skolan?” Pappa påminde honom om att jag fortfarande var ett Jehovas vittne. ”Det är inga problem”, sade rektorn. ”Vilken klass vill du börja i?” frågade han mig. Jag valde klass sex. Samma skola, samma rektor, samma klasskamrater – enda skillnaden var att jag kunde läsa bättre än de flesta i klassen på grund av den undervisning i läsning och skrivning som jag hade fått i Rikets sal.

Genom att jag arbetade hårt och uppförde mig väl vann jag många lärares respekt, vilket gjorde skolgången lättare. Jag studerade flitigt och tog examen i olika ämnen, vilket gjorde att jag kunde få en ansvarsfull ställning i gruvorna och längre fram kunde försörja en familj. Jag är glad att jag aldrig kompromissade och sjöng.