En värld som har fått lära sig att hata
MÄNNISKAN är av naturen självisk, och om själviskheten inte hålls i schack, kan den förvandlas till hat. Och som om vår medfödda själviskhet inte vore nog, lär faktiskt samhället människor att vara själviska!
Generaliseringar är naturligtvis inte alltid tillämpliga på alla individer i en viss grupp, men vissa attityder är så vanliga i dagens samhälle att de inte kan avfärdas som blott och bart avvikelser från det normala mönstret. Är det till exempel inte så att politiker ofta är mer intresserade av att vinna ett val än av att hjälpa sina väljare? Är inte affärsmän ofta mer intresserade av att tjäna pengar — med tvivelaktiga metoder, om så skulle vara nödvändigt — än av att hindra att skadliga produkter släpps ut på marknaden? Är inte präster ofta mer intresserade av att vara populära eller av att tjäna pengar än av att lära sina hjordar att visa kärlek och leva ett moraliskt liv?
Det börjar med de unga
Om barn uppfostras i en anda av eftergivenhet, lär de sig i själva verket att bli själviska, eftersom sådana egenskaper som hänsynsfullhet och osjälviskhet offras på deras barnsliga önskningars altare. I skolan får eleverna lära sig att sträva efter att alltid vara nummer ett, inte bara i läroämnen, utan också i idrottssammanhang. Mottot är: ”Om du kommer tvåa, kan du lika gärna komma sist!”
Dataspel med våldsinslag lär unga människor att lösa problem på ett själviskt sätt — att helt enkelt eliminera fienden! Knappast en attityd som uppmuntrar till kärlek! För över tio år sedan varnade chefen för den allmänna hälsovården i USA för att dataspel kan vara farliga för ungdomars hälsa. Han sade: ”Allt går ut på att skjuta ner fienden. Det finns inget uppbyggande i spelen.” En insändare i The New York Times konstaterade att många spel ”vädjar till människans lägsta instinkter” och tillade: ”De fostrar en generation av likgiltiga, elaka ungdomar.” En spelfantast från Tyskland var ärlig nog att hålla med om detta. Han sade beträffande sådana spel: ”När jag spelade dem överflyttades jag till en isolerad drömvärld, där det primitiva slagordet ’döda eller dödas’ gällde.”
När hatet kopplas ihop med rasism, blir det ännu mer ödesdigert. Många tyskar är därför påtagligt oroade över förekomsten av högerextremistiska videofilmer som handlar om våldsaktioner mot utlänningar, i synnerhet turkar. Och deras oro är verkligen befogad, för av de 6.878.100 utländska medborgare som fanns i Tyskland den 1 januari 1994 var 27,9 procent av turkisk härkomst.
Rasistiska känslor underblåser något som nationalismen lär människor från barnsben: Att hata sitt fosterlands fiender är inte orätt. En medarbetare i tidskriften Time, George M. Taber, skriver: ”Av alla politiska ismer som förekommit under historien är nationalismen kanhända den starkaste.” Han fortsätter: ”Mer blod har utgjutits i dess namn än av någon annan orsak, med undantag av religionen. Demagoger har i århundraden uppviglat massorna till fanatism genom att ge något grannfolk skulden för landets alla problem.”
Djupt rotat hat mot andra etniska grupper, raser eller nationaliteter ligger bakom många av problemen i dagens värld, och xenofobi, dvs. fruktan för främlingar, är en företeelse som blir allt vanligare. Intressant nog har emellertid en grupp tyska sociologer funnit att xenofobi är vanligast i områden där det finns få utlänningar. Detta tycks bevisa att xenofobi oftare beror på fördomar än på personliga erfarenheter. ”Ungdomars fördomar uppammas huvudsakligen av vänner och släktingar”, hävdar sociologerna. Hela 77 procent av de tillfrågade hade ingen eller mycket begränsad kontakt med utlänningar men hade ändå fördomar mot invandrare.
Att lära människor att vara osjälviska är inte lätt, för vi har alla ärvt ett mått av själviskhet av våra ofullkomliga föräldrar. Men vilken roll har religionen spelat i denna konflikt mellan kärlek och hat?
Vad har religionen lärt människor?
Många är av den uppfattningen att religionen lär människor att älska varandra. Men om det förhåller sig så, varför har då religiösa meningsskiljaktigheter gett upphov till stridigheter i Nordirland, Mellersta Östern och Indien, för att bara nämna tre exempel? Somliga hävdar visserligen att det är politiska och inte religiösa meningsskiljaktigheter som ligger bakom dessa oroligheter, men det är en omtvistad fråga. I vilket fall som helst är det tydligt att världens religioner inte har lyckats bibringa människor en kärlek som är tillräckligt stark för att kunna övervinna politiska och etniska fördomar. Många katoliker och ortodoxa — människor med andra trosuppfattningar — underblåser i själva verket sådana fördomar, vilket leder till våldshandlingar.
Det är inte fel att försöka vederlägga religiösa läror och sedvänjor som man menar är orätta. Men betyder det att man har rätt att tillgripa våld mot dem som har en annan tro? The Encyclopedia of Religion medger öppet och uppriktigt: ”Gång på gång i historien har religiösa ledare i Europa och Främre Orienten uppmanat till våldshandlingar mot andra religiösa grupper.”
Samma uppslagsverk bekräftar att våld har varit religionens ständiga följeslagare genom att säga: ”Darwinister är inte de enda som menar att konflikter är nödvändiga för såväl den sociala som den psykologiska utvecklingsprocessen. Religionen har varit en outsinlig källa till konflikter, till våld och följaktligen också till utveckling.”
Våldshandlingar kan inte rättfärdigas med motiveringen att de är nödvändiga för utvecklingen, för en sådan tanke går stick i stäv mot en välkänd princip som Jesus Kristus klargjorde, när aposteln Petrus försökte försvara honom. Petrus ”räckte ut handen och drog sitt svärd, och i det han slog efter översteprästens slav, högg han av honom örat. Då sade Jesus till honom: ’För tillbaka ditt svärd till dess plats, ty alla som tar till svärd skall gå under genom svärd.’” — Matteus 26:51, 52; Johannes 18:10, 11.
Att bruka våld mot andra människor — vare sig dessa är onda eller goda — är inte kärlekens väg. De som tillgriper våld motsäger således sig själva när de påstår sig efterlikna kärlekens Gud. Som författaren Amos Oz skrev för en tid sedan: ”Det är typiskt för religiösa fanatiker ... att de ’befallningar’ som de säger sig få från Gud i princip alltid går ut på en och samma sak: Du skall döda. Fanatikernas gud verkar snarare vara djävulen.”
Bibeln säger faktiskt något liknande: ”Härigenom blir Guds barn och Djävulens barn uppenbara: Var och en som inte utövar rättfärdighet, han härstammar inte från Gud, inte heller den som inte älskar sin broder. Var och en som hatar sin broder är en människomördare, och ni vet att ingen människomördare har evigt liv bestående i sig. Om någon skulle påstå: ’Jag älskar Gud’, och ändå hatar sin broder, då är han en lögnare. Ty den som inte älskar sin broder, som han har sett, han kan inte älska Gud, som han inte har sett. Och detta bud har vi från honom, att den som älskar Gud, han skall älska sin broder också.” — 1 Johannes 3:10, 15; 4:20, 21.
Sann religion måste följa kärlekens väg, vilket inbegriper att visa kärlek till och med mot fiender. Om Jehova Gud sägs det i Bibeln: ”Han låter ju sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga.” (Matteus 5:44, 45; se också 1 Johannes 4:7–10.) Vilken kontrast till Satan, hatets gud! Han lockar och lurar människor att leva ett liv som präglas av utsvävningar, själviskhet och brottslighet och därigenom ådra sig många bekymmer och problem — och detta trots att han mycket väl vet att denna dekadenta livsstil så småningom kommer att leda till att de blir tillintetgjorda. Är det en gud som är värd att tjäna — en som inte kan, och uppenbarligen inte ens vill, beskydda sina egna tillbedjare?
Fruktan, vrede och sårade känslor
Att sådana faktorer kan utlösa hat har gång på gång bekräftats. Det sägs till exempel i tidskriften Time: ”Inte sedan det problemfyllda 1930-talet har Europas brokiga skara av högerextremister haft så många omständigheter att slå mynt av. ... Rädda att mista sina arbeten vänder sig människor i besinningslös vrede mot de liberala regeringarnas maktlöshet och gör utlänningarna i sin omgivning till syndabockar.” I tidningen Rheinischer Merkur/Christ und Welt riktade Jörg Schindler för en tid sedan uppmärksamheten på de tiotusentals politiska flyktingar som har strömmat till Tyskland de senaste två decennierna. Som det varnande sägs i The German Tribune: ”Rasismen ökar i hela Europa.” Den stora tillströmningen av invandrare ger upphov till hat. Man hör ofta människor klaga: ”De kostar oss en massa pengar, de stjäl våra jobb, de är en fara för våra döttrar.” Theodore Zeldin, ledamot av styrelsen för St. Antony’s College i Oxford, hävdar att människor är våldsamma ”därför att de känner sig hotade eller förödmjukade”. ”Det är orsaken till deras ilska som behöver uppmärksammas”, säger han.
Den brittiska TV-reportern Joan Bakewell beskriver på ett träffande sätt vår värld, en värld som lär sina invånare att hata. Hon skriver: ”Jag är inte en rättrogen kristen, men jag finner i Jesu lära en djup och evig sanning: ondska är en katastrofal brist på kärlek. ... Jag vet att vi lever i ett samhälle som inte sätter någon större tilltro till kärleksbudet, ett samhälle som snabbt och elegant avfärdar sådana läror som naiva, sentimentala och utopiska, som hånler åt tanken på att sätta omtanke och osjälviskhet före profit och egennytta. ’Man måste vara realistisk’, säger man när man slutför den senaste affärstransaktionen, försummar sina åligganden och bagatelliserar alla bevis som visar att man är på fel väg. En sådan värld frambringar misslyckade individer och enstöringar, människor som inte har lyckats uppnå det som samhället anser vara viktigt, nämligen framgång, självaktning och lyckliga familjer.”
Det är tydligt att den här världens gud, Satan, har lärt mänskligheten att hata. Men vi som individer kan lära oss att älska varandra. Nästa artikel visar hur detta är möjligt.
[Bild på sidan 7]
Kan dataspel lära dina barn att hata?
[Bild på sidan 8]
Krigets våld är ett symtom på okunnighet och hat
[Bildkälla]
Pascal Beaudenon/Sipa Press