Kan hatet utrotas?
DU BEHÖVER inte ha sett många nyhetsutsändningar i TV för att veta vad hat vill säga. Hat är den gemensamma nämnaren för alla de massakrer som nästan dagligen lämnar sina blodspår efter sig i den här världen. Från Belfast till Bosnien och från Jerusalem till Johannesburg faller olyckliga människor offer för denna blodsutgjutelse.
Offren är vanligtvis okända för angriparna. Deras enda ”brott” är kanske att de tillhör ”den andra sidan”. Morden är ofta en form av ”etnisk utrensning” eller repressalier för tidigare grymheter — en makaber byteshandel. Varje nytt våldsdåd underblåser det glödande hat som råder fraktionerna emellan.
Denna onda cirkel av hat tycks bli allt intensivare. Blodsfejder bryter gång på gång ut mellan olika stammar, raser och etniska eller religiösa grupper. Kan hatet någonsin utrotas? För att kunna besvara den frågan måste vi förstå varför människor hatar varandra, eftersom hat inte är någon medfödd egenskap.
Hatets orsaker
Zlata Filipovic, en ung bosnisk flicka från Sarajevo, har ännu inte lärt sig att hata. I sin dagbok skriver hon träffande om det etniska våldet: ”Jag frågar mig själv: Varför? Vad tjänar det till? Vems fel är det? Jag frågar och frågar, men får inget svar. ... Bland mina kamrater, bland våra vänner och i vår familj finns det serber och kroater och muslimer. ... Vi umgås med de goda, inte med de onda. Och bland de goda finns det både serber och kroater och muslimer, precis som bland de onda.”
Många vuxna tänker emellertid annorlunda. De tycker att de har goda skäl att hata. Vilka är några av dessa skäl?
Orättvisor. Den kanske viktigaste grogrunden för hat är orättvisor och förtryck. ”Förtryck, det kan få den vise att handla som en galning”, som Bibeln uttrycker det. (Predikaren 7:7) När människor blir orättvist eller brutalt behandlade, är det lätt för dem att uppamma hat mot sina förtryckare. Och även om det kanske är oförnuftigt eller ”galet”, riktas hatet ofta mot en hel folkgrupp.
Men även om verkliga eller inbillade orättvisor är en viktig orsak till att människor hatar varandra, är det inte den enda. En annan är fördomar.
Fördomar. Fördomar bottnar ofta i okunnighet om andra etniska eller nationella grupper. På grund av hörsägen, gammalt groll eller dåliga erfarenheter av en eller två individer kan somliga tillskriva en hel ras eller nation negativa egenskaper. När fördomarna väl har slagit rot, kan de göra människor blinda för sanningen. ”Vi hatar somliga personer därför att vi inte känner dem, och vi kommer aldrig att lära känna dem därför att vi hatar dem”, konstaterar den engelske författaren Charles Caleb Colton.
Politiker och historiker kan å andra sidan avsiktligt uppamma fördomar av politiska eller nationalistiska orsaker. Ett framträdande exempel på detta var Hitler. Georg, som i sin ungdom var med i Hitlerjugend, förklarar: ”Den nazistiska propagandan lärde oss först att hata judarna, sedan ryssarna och därefter alla ’Tysklands fiender’. Som tonåring trodde jag på det som jag fick lära mig. Längre fram insåg jag att jag hade blivit lurad.” Inte bara i Nazisttyskland, utan också på många andra håll, har man rättfärdigat rasistiska och etniska fördomar genom att vädja till människors nationalistiska känslor, en annan källa till hat.
Nationalism, tribalism och rasism. I boken The Cultivation of Hatred beskriver historikern Peter Gay vad som hände vid första världskrigets utbrott: ”I den lojalitetskonflikt som uppstod kom nationalismen att undantränga alla andra känslor. Kärleken till fosterlandet och hatet till dess fiender visade sig vara den starkaste drivkraften bakom de aggressioner som utvecklats redan under 1800-talet.” I Tyskland, till exempel, kom sådana nationalistiska känslor till uttryck i en populär krigssång med titeln ”Lovsång till hatet”. Den brittiska och franska hatpropagandan spred, enligt Peter Gay, uppdiktade historier om hur tyska soldater våldtog kvinnor och mördade små barn. En engelsk soldat, Siegfried Sassoon, beskriver den brittiska krigspropagandan i ett nötskal, när han säger: ”Människan hade tydligen skapats för att sticka ihjäl tyskar.”
Föreställningen att en viss ras eller etnisk grupp är överlägsen andra kan liksom nationalismen bli en grogrund för hat mot andra folkgrupper eller raser. Tribalismen fortsätter att utlösa våldsamheter i många afrikanska länder, och rasism är fortfarande ett stort problem i Västeuropa och Nordamerika. En annan splittrande faktor som ibland är nära förbunden med nationalism är religion.
Religion. Många av världens mest svårlösta konflikter har starka religiösa övertoner. I Nordirland, Mellersta Östern och på många andra håll blir människor hatade på grund av sin religion. För över 200 år sedan skrev den engelske författaren Jonathan Swift: ”Vi har just så mycket religion som det behövs för att få oss att hata, men inte tillräckligt för att få oss att älska varandra.”
År 1933 skrev Hitler till biskopen i Osnabrück: ”Vad judarna beträffar, följer jag bara samma politik som katolska kyrkan har fört i 1.500 år.” Hans avskyvärda pogromer fördömdes aldrig av det stora flertalet kyrkliga ledare i Tyskland. Paul Johnson skriver i sin bok A History of Christianity: ”Kyrkan exkommunicerade katoliker som i sitt testamente uppgav att de ville bli kremerade. ... Men den förbjöd dem inte att arbeta i koncentrations- och utrotningsläger.”
Somliga religiösa ledare har inte bara tolererat våld och hat — de har välsignat det. År 1936, när spanska inbördeskriget bröt ut, talade påven Pius XI fördömande om republikanernas ”sataniska hat mot Gud” — trots att det fanns katolska präster också på den republikanska sidan. Kardinal Gomá, den katolska kyrkans primas i Spanien vid tiden för inbördeskriget, hävdade likaså att freden inte kunde återställas annat än genom väpnad kamp.
Det religiösa hatet visar inga tecken på att avta. År 1992 riktade tidskriften Human Rights Without Frontiers skarp kritik mot den grekisk-ortodoxa kyrkans hatkampanj mot Jehovas vittnen. Ett av de många exempel som tidskriften anförde var ett fall där en grekisk-ortodox präst polisanmält två 14-åriga vittnen. Varför? Han anklagade dem för att ha ”försökt få honom att byta religion”.
Hatets konsekvenser
Hatets frön sås och vattnas överallt i världen genom orättvisor, fördomar, nationalism och religion. Den oundvikliga frukten av denna sådd är vrede, aggressioner, krig och förintelse. Bibeln hjälper oss att inse hur allvarligt detta är, när den säger: ”Var och en som hatar sin broder är en människomördare.” (1 Johannes 3:15) Ja, där hatet frodas är freden bräcklig — om det alls finns någon fred.
Nobelpristagaren Elie Wiesel, som själv överlevt Förintelsen, skriver: ”Den överlevandes plikt är att vittna om det som hänt. ... Man måste varna människor för att sådana saker kan hända, att ondskans krafter kan släppas lösa. Rashat, våldsdåd och fanatism — sådant florerar fortfarande.” Nittonhundratalets historia bevisar att hatets eld inte kommer att slockna av sig själv.
Kommer hatet någonsin att kunna utrotas ur människors hjärtan? Är hat alltid något destruktivt, eller har det en positiv sida? Låt oss se.