Vad har hänt med myndighet?

TÄNKANDE människor inser behovet av myndighet. Utan någon form av myndighetsstruktur skulle det mänskliga samhället snart bli kaotiskt. Därför heter det i en klassisk fransk lärobok om grundlagar: ”I varje grupp av människor finner man två kategorier: de som befaller och de som lyder, de som ger order och de som rättar sig efter dem, ledare och medlemmar, de styrande och de styrda. ... Man kan konstatera att det förekommer myndighet i varje mänskligt samhälle.”a

Men inställningen till myndighet har förändrats sedan andra världskriget och i synnerhet sedan 1960-talet. I en kommentar till den perioden talar det franska uppslagsverket Encyclopædia Universalis om en ”antihierarkisk och antiauktoritär kris”. En sådan kris är ingen överraskning för dem som studerar Bibeln — aposteln Paulus förutsade ju följande: ”Kom ihåg att den sista perioden för den här världen skall bli en tid av kaos! Människor kommer inte att älska något annat än sig själva och pengar; de kommer att vara skrytsamma, arroganta och ovettiga; olydiga mot föräldrar ... ; de kommer att vara oförsonliga i sitt hat, ... obehärskade och våldsamma, ... uppblåsta av självtillräcklighet. De kommer att älska sina nöjen mer än sin Gud.” — 2 Timoteus 3:1—4, The Revised English Bible.

En myndighetskris

Den här profetian beskriver väl den tid vi lever i. Myndighet ifrågasätts på alla nivåer — i familjen, i skolan, vid universiteten, i affärsföretagen och i styret på det lokala och det nationella planet. Den sexuella revolutionen, hård rapmusik, studentdemonstrationer, vilda strejker, civil olydnad och terroristaktioner — allt detta är tecken på ett sammanbrott i respekten för myndighet.

Vid ett symposium i Paris organiserat av det franska institutet för politisk vetenskap och Paristidningen Le Monde förklarade professor Yves Mény: ”Myndighet kan existera endast om den stöds av legitimitet.” En orsak till våra dagars myndighetskris är att många betvivlar makthavarnas legitimitet, dvs. de betvivlar deras rätt att vara vid makten. En undersökning visade att i början av 1980-talet ansåg 9 procent av Förenta staternas befolkning, 10 procent av Australiens, 24 procent av Storbritanniens, 26 procent av Frankrikes och 41 procent av Indiens att deras respektive regering inte var legitim.

Människans sökande efter en rättmätig myndighet

Enligt Bibeln stod människan från början direkt under Guds myndighet. (1 Moseboken 1:27, 28; 2:16, 17) Men redan tidigt gjorde människorna anspråk på att vara moraliskt oberoende av sin Skapare. (1 Moseboken 3:1—6) Eftersom de hade förkastat teokratin eller Guds styre, måste de hitta andra myndighetssystem. (Predikaren 8:9) Vissa gjorde anspråk på sin myndighet genom våld. De ansåg att makten gav dem den rätten. Det räckte med att de var tillräckligt starka att driva sin vilja igenom. Men flertalet kände ett behov av att legitimera sin rätt att härska.

Från äldsta tider gjorde många härskare detta genom att antingen säga att de var gudar eller att de hade fått sin makt från gudarna. Detta är den mytologiska föreställningen om ”helig kungavärdighet”, något som de forntida härskarna i Mesopotamien och de forntida egyptiska faraonerna gjorde anspråk på.

Alexander den store, de hellenistiska kungar som efterträdde honom och många av de romerska kejsarna gjorde också anspråk på att vara gudar, och de krävde till och med att man dyrkade dem. System under sådana härskare var kända som ”härskarkulter”, och syftet med dem var att stärka härskarens myndighet över en blandning av erövrade folk. Vägran att tillbe härskaren fördömdes som en handling mot staten. I boken The Legacy of Rome skrev professor Ernest Barker: ”Förgudningen av den [romerske] kejsaren och den undersåtliga tro och lydnad som han får på grund av sin gudomlighet är uppenbarligen grunden för eller i varje fall det som förenar imperiet.”

Detta förblev sant också efter det att ”kristendomen” hade gjorts laglig av kejsar Konstantin (härskade 306—337 v.t.) och senare antagits som romarrikets statsreligion av kejsar Theodosius I (härskade 379—395 v.t.). En del av de ”kristna” kejsarna tillbads som gudar till långt in på 400-talet v.t.

”Två makter”, ”två svärd”

När påvedömet blev mäktigare, blev problemen mellan kyrka och stat akuta. Vid slutet av 400-talet v.t. lade därför påven Gelasius I fram principen om de ”två makterna”: påvarnas heliga myndighet som existerade sida vid sida med kungamakten — och där kungarna var underställda påvarna. Den principen utvecklades senare till doktrinen om de ”två svärden”: ”Påvarna svingade själva det andliga svärdet och delegerade det världsliga svärdet till lekmannahärskare, men de senare måste dock använda det världsliga svärdet enligt påvens anvisningar.” (The New Encyclopædia Britannica) På grundval av den doktrinen gjorde katolska kyrkan under medeltiden anspråk på rätten att kröna kejsare och kungar för att legitimera deras myndighet, och man vidmakthöll därigenom den forntida myten om ”helig kungavärdighet”.

Men detta bör inte förväxlas med det man kom att kalla kungarnas gudomliga rätt, en senare utveckling som syftade till att befria de politiska härskarna från att behöva underordna sig påvedömet. Teorin om gudomlig rätt hävdar att kungarna får sin myndighet att härska direkt från Gud och inte genom påven i Rom. I New Catholic Encyclopedia heter det: ”Vid en tid då påven utövade universell andlig och även världslig makt över statsöverhuvuden satte uppfattningen att de nationella staternas kungar härskade med gudomlig rätt dem i stånd att försvara sin myndighet som varande lika gudomlig som påvens myndighet.”b

Myten om folksuveränitet

Allteftersom tiden gick föreslog människor andra källor till myndighet. En av dessa var folkets suveränitet. Många tror att den här idén kommer från Grekland. Men den forntida grekiska demokratin tillämpades bara i några få stadsstater, och även i dessa var det bara de manliga medborgarna som röstade. Kvinnor, slavar och bofasta främlingar, vilka beräknades uppgå till mellan hälften och fyra femtedelar av befolkningen, fick inte rösta. Knappast en folksuveränitet!

Vem lanserade idén om folkets suveränitet? Överraskande nog var det romersk-katolska teologer som införde den under medeltiden. På 1200-talet menade Thomas av Aquino att även om suveräniteten härstammar från Gud, utövas den av folket. Den här föreställningen visade sig bli populär. I New Catholic Encyclopedia heter det: ”Uppfattningen att folket var källan till myndighet stöddes av det stora flertalet katolska teologer på 1600-talet.”

Varför skulle teologer i en kyrka, där människor inte hade något att säga till om i valet av påve, biskop eller präst, lansera idén med folkets suveränitet? Jo, därför att vissa europeiska kungar blev allt mer otåliga under påvens myndighet. Teorin om folksuveränitet gav påven makten att störta en kejsare eller monark, om så skulle visa sig nödvändigt. Historikerna Will och Ariel Durant skrev: ”Bland dem som försvarade folksuveräniteten fanns många jesuiter, vilka i den här uppfattningen såg ett sätt att försvaga kungarnas myndighet i förhållande till påvens myndighet. Kardinal Bellarmine resonerade som så att om kungarnas myndighet kommer från folket och därför är underställd folket, är den uppenbarligen också underställd påvarnas myndighet. ... Luis Molina, en spansk jesuit, drog slutsatsen att folket som källa till världslig myndighet med rätta — men genom ett ordnat tillvägagångssätt — kunde avsätta en orättfärdig kung.”

Det ”ordnade tillvägagångssättet” skulle naturligtvis orkestreras av påven. Det franska katolska uppslagsverket Histoire Universelle de l’Eglise Catholique bekräftar detta och citerar Biographie universelle, där det heter: ”Bellarmine ... lär som en allmän katolsk doktrin ut att furstarna får sin makt genom folkets val och att folket kan utöva den här rätten endast under påvens inflytande.” (Kursiverat av oss) Folksuveränitet blev således ett redskap som påven kunde använda för att påverka valet av härskare och, om det visade sig nödvändigt, också få dem avsatta. På senare tid har detta gett den katolska hierarkin möjlighet att påverka katolska valdeltagare i representativa demokratier.

I moderna demokratier grundar sig en regerings legitimitet på det som kallas ”de styrdas samtycke”. Men detta är i bästa fall ”majoritetens samtycke”, och på grund av väljarnas likgiltighet och politiskt fiffel är den här ”majoriteten” i själva verket ofta bara en minoritet av befolkningen. I våra dagar innebär ofta ”de styrdas samtycke” inte mycket mer än ”de styrdas passivitet eller resignation”.

Myten om nationell suveränitet

Myten om den heliga kungavärdigheten, som lanserades av de tidiga påvarna, slog tillbaka på påvedömet, när den förändrades till kungarnas gudomliga rätt. Teorin om folksuveränitet slog också tillbaka på katolska kyrkan. Under 1600- och 1700-talen funderade sådana världsliga filosofer som engelsmännen Thomas Hobbes och John Locke och fransmannen Jean-Jacques Rousseau över idén om folksuveränitet. De utvecklade versioner av teorin om ett ”samhällskontrakt” mellan de styrande och de styrda. Deras principer grundades inte på teologi, utan på ”naturrätt”, och den uppfattningen kulminerade i idéer som allvarligt skadade katolska kyrkan och påvedömet.

Kort efter Rousseaus död bröt franska revolutionen ut. Den här revolutionen avlivade vissa föreställningar om legitimitet, men den skapade en ny — föreställningen om nationell suveränitet. The New Encyclopædia Britannica skriver: ”Fransmännen tillbakavisade kungarnas gudomliga rätt, adelns herravälde och romersk-katolska kyrkans privilegier.” Men, heter det i Britannica: ”Revolutionen hade fört den nya uppfinningen, nationsstaten, till mognad.” Revolutionärerna behövde den här nya ”uppfinningen”. Varför det?

Jo, därför att under det system som Rousseau hade förespråkat skulle alla medborgare ha lika mycket att säga till om i valet av styresmän. Detta skulle ha lett till en demokrati grundad på universell rösträtt — något som franska revolutionens ledare inte gillade. Professor Duverger förklarar: ”Det var just för att undvika denna konsekvens, som inte ansågs önskvärd, som borgerskapet i den konstituerande församlingen mellan åren 1789 och 1791 uppfann teorin om nationell suveränitet. De identifierade folket med ’nationen’, som de betraktade som en verklig enhet, skild från sina beståndsdelar. Endast nationen är genom sina representanter berättigad att utöva suveränitet. ... Även om doktrinen om nationell suveränitet ser demokratisk ut, är den egentligen inte alls demokratisk, eftersom den kan användas till att rättfärdiga praktiskt taget varje form av styrelse, i synnerhet envälde.” (Kursiverat av honom)

Människans försök ett fiasko

Erkännandet av nationsstaten som en legitim källa till myndighet ledde till nationalism. The New Encyclopædia Britannica förklarar: ”Man tror ofta att nationalismen är mycket gammal, och den betraktas ibland felaktigt som en bestående faktor i det politiska beteendet. De amerikanska och franska revolutionerna kan faktiskt betraktas som dess första kraftfulla manifestationer.” Efter dessa revolutioner har nationalismen svept över Amerika, Europa, Afrika och Asien. Grymma krig har legitimerats i nationalismens namn.

Den brittiske historikern Arnold Toynbee skrev: ”Nationalismen är en vildjäsning av demokratins nya vin i stamtänkandets gamla läglar. ... Denna märkliga kompromiss mellan demokrati och stamtänkande har haft långt större inverkan på den praktiska politiken i vår moderna västvärld än demokratin själv.” Nationalismen har inte frambringat en fridfull värld. Toynbee sade: ”Religionskrigen har efter ett mycket kort andrum följts av nationalitetskrigen; och i vår moderna västvärld är andan av religiös fanatism och andan av nationell fanatism uppenbarligen en och samma onda lidelse.”

Genom myterna om den ”heliga kungavärdigheten”, ”kungars gudomliga rätt”, ”folksuveränitet” och ”nationell suveränitet” har härskare försökt legitimera sin myndighet över sina medmänniskor. Men efter att ha begrundat de mänskliga härskarnas historia kan en kristen inte annat än instämma i den tanke som Salomo uttryckte: ”Människa har haft makt över människa till hennes skada.” — Predikaren 8:9.

Så i stället för att tillbe den politiska staten tillber de kristna Gud och erkänner honom som den rättmätiga källan till all myndighet. De instämmer i psalmisten Davids ord: ”Din, Jahve, är storheten, makten och härligheten, och dagarnas och ärans längd tillhör dig, allt i himmel och på jord är ditt. Din är suveräniteten, Jahve; du är upphöjd, högst över allt.” (1 Krönikeboken 29:11, The New Jerusalem Bible) Men av respekt för Gud visar de också tillbörlig respekt för myndighet både på det världsliga och på det andliga planet. Hur och varför de kan göra detta med glädje skall vi behandla i de följande två artiklarna.

[Fotnoter]

[Bild på sidan 15]

Katolska kyrkan gjorde anspråk på rätten att kröna kejsare och kungar

[Bildkälla]

Kröningen av Karl den store: Bibliothèque Nationale, Paris