Sidan två

År 1985 importerade Förenta staterna produkter från Japan till ett värde av 40 miljarder dollar mer än vad som exporterades till Japan. Trots internationella ansträngningar att utjämna handeln mellan dessa båda länder ökade USA:s handelsunderskott med Japan till 58 miljarder dollar år 1986.

Varför förekommer det en sådan växande obalans i handeln? Hur påverkas den enskilde av det? Varför kan konsekvenserna vara farliga? Vilken varaktig lösning finns det på problemet? De följande artiklarna i ”Vakna!” tar upp dessa frågor.

Handelskrig — hur den enskilde påverkas

EN AMERIKANSK missionär i Japan fick 2.000 dollar från sin mor i november 1985 för att kunna resa hem under semestern följande sommar. Om han hade växlat pengarna omedelbart, skulle han ha fått 400.000 yen, enligt dåvarande dollarkurs på 200 yen. I stället beslöt han att vänta tills han skulle köpa flygbiljetten i juli 1986. Vid det laget hade dollarkursen sjunkit till 160 yen, vilket gjorde att hans pengar var värda bara 320.000 yen. Han förlorade 80.000 yen (omkring 3.500 kronor) bara för att han behöll pengarna i sju månader. Vad som skulle ha räckt till flygbiljett för både honom och hans hustru visade sig nu vara för lite.

Utlandsresenärer är inte de enda som påverkas av den sjunkande USA-dollarn. Amerikaner som köper importvaror från Japan eller Västeuropa har också känt av nedgången. Undersökningar visar att importerade bilar, kameror, klockor och till och med viner och ostar har ökat i pris med mellan 10 och 20 procent det senaste året. En japansk kvalitetskamera, till exempel, som såldes för 400 dollar i oktober 1985 kostade i juni 1986 450 dollar, en prisökning på 12,5 procent. ”Ytterligare valutakursförändringar kommer antagligen att leda till fler prisökningar än vad vi fått känna på av det som hänt hittills”, säger en finansanalytiker i USA.

Högre konsumentpriser är dock bara en sida av saken. Industrier i Japan och Västtyskland är hårt pressade av denna ekonomiska omsvängning. Trots att priset på den förut nämnda kameran gick upp från 400 till 450 dollar i USA på några få månader, sjönk den i själva verket i pris från 98.000 yen till 78.000 yen i Japan. Det rapporteras att en av de största tillverkarna av elektronikprodukter i Japan förlorar 30 miljoner dollar varje gång dollarkursen går ner en yen. Effekterna blir ungefär desamma för bilindustrin, stålindustrin, textilindustrin och andra exportbaserade industrier.

För att kunna förbli konkurrenskraftiga har industrijättarna fått lov att göra stora nedskärningar i sina omkostnader och minska vinstmarginalerna. Mindre företag som inte kunnat bära förlusten har gått i konkurs. Tokyos största dagstidning, Mainichi Shimbun, rapporterade att 292 firmor gick omkull mellan oktober 1985 och augusti 1986. Till följd av det fick de japanska arbetarna i fjol den minsta löneökningen på 31 år — i genomsnitt 4,5 procent. Arbetslösheten kom upp i 2,9 procent av den arbetsföra befolkningen, den högsta siffran sedan 1953. Man fruktar att siffrorna ”kan förvärras och nå upp till 7—8 %”, enligt ordföranden i japanska arbetsgivarföreningen.

Resultatet av obalansen i handeln

Men varför sjönk dollarkursen? Enkelt uttryckt berodde det på handelskrig i den mycket konkurrensbetonade internationella affärsvärlden. Vissa nationer lyckas exportera mer varor än de importerar, vilket resulterar i ett handelsöverskott. Canada, till exempel, hade för något år sedan ett handelsöverskott på 18,6 miljarder dollar, och Japan exporterade varor för 82,7 miljarder dollar mer än man importerade år 1986.

Å andra sidan importerar länder som Förenta staterna nu långt mer varor än de exporterar. Det är lätt att förstå vad detta kan föra med sig för ett lands ekonomi. Det handelsunderskott som blir följden skapar allvarliga arbetslöshetsproblem och blir ett hårt slag för landets ekonomiska stabilitet.

Eftersom man inser att världsekonomin till stor del är beroende av att USA:s ekonomi är stabil, sammanträffade finansministrar och bankmagnater från de fem ledande industrinationerna i september 1985 och kom överens om att skriva ner USA-dollarn gentemot de ledande valutorna i världen. Tanken var att en lägre dollarkurs skulle göra amerikanska varor billigare och mer konkurrenskraftiga i andra länder. Detta skulle hjälpa upp exporten i USA. På hemmamarknaden skulle efterfrågan på importerade varor minska, eftersom dessa nu skulle bli dyrare. Nettoeffekten skulle, teoretiskt sett, då bli att USA:s handelsunderskott minskades.

Sedan planen sattes i verket har värdet av USA-dollarn minskat med omkring 20 procent gentemot marken, yenen, francen och andra ledande valutor. Men har detta medfört en omsvängning i fråga om obalansen i handeln? ”Trots justeringarna i valutakurserna kommer det ömsesidiga handelsunderskottet inte att kunna minskas i år”, sade Malcolm Baldridge, USA:s handelsminister, i ett tal till Japans främsta företagsledare och regeringsrepresentanter förra året.

I själva verket fortsätter importvaror att vara lika efterfrågade bland USA:s konsumenter som någonsin. Så till exempel visar rapporter att i stort sett lika många japanska bilar importerades av USA år 1986 som 1985. Eftersom priset per bil gick upp samtidigt som det totala antalet importerade bilar förblev i stort sett oförändrat, blev nettoeffekten av det hela att det sammanlagda värdet av importen i dollar fortsatte att stiga i stället för att sjunka. USA:s handelsunderskott steg från 118 miljarder dollar år 1985 till rekordnoteringen 175 miljarder dollar år 1986, och omkring en tredjedel av detta enorma underskott berodde på handeln med Japan.

Det som händer i Japan och Förenta staterna händer också i andra delar av världen. Handelskriget påverkar oss allihop. Vad är orsaken till det? Vad kan man göra åt det? Och finns det någon varaktig lösning?

[Bild på sidan 3]

Varför ökade priset på en japansk kvalitetskamera från 400 dollar till 450 dollar, inom bara några få månader?

Vad är orsaken till problemet?

”NATIONERNA är inbegripna i ett geopolitiskt vågspel”, skrev The New York Times i början av året. Förenta staterna hade låtit dollarn falla ytterligare gentemot den japanska yenen och den västtyska marken med anledning av det fortsatt ökande handelsunderskottet. Artikeln i Times fortsatte därför: ”Var och en försöker tvinga de övriga att göra förändringar i inrikespolitiken ... [för att] hjälpa till att få bättre balans i handeln.”

Varför har sänkningen av dollarn inte fört med sig de förbättringar i fråga om internationella handelsförbindelser som man hoppades på? Vad är orsaken till att USA fortsätter att uppvisa ett så stort handelsunderskott? Och varför har länder som Japan och Västtyskland kunnat fortsätta att öka handelsöverskottet gentemot USA, trots att deras valutor har ökat i värde?

Febrila försök att finna svar på dessa frågor görs av ledande nationalekonomer över hela världen. Hur som helst står det klart att det krävs mer för att lösa svårigheterna i världshandeln än att mixtra med dollarns värde. Under tiden har anklagelser och motanklagelser handelspartnerna emellan nått en explosiv nivå i politiskt och ekonomiskt avseende.

Handelskrigets iscensättning

Många människor i USA anser till exempel att trots att USA har öppnat sin marknad för utrikeshandeln, har andra länder — som Japan och, i mindre grad, Västtyskland och andra — inte gjort något i gengäld. I stället, säger man, har dessa länder använt sig av ojusta handelsmetoder för att befrämja exporten och skydda sina hemmamarknader mot import. Till följd av detta menar man att arbetstillfällen i USA försvinner och utkomstmöjligheterna undergrävs. Detta har lett till en hel del slitningar och även uttryck för hätskhet mellan Förenta staterna och dess handelspartner.

Man klagar också över att japanska företag betalar sina arbetare så låga löner jämfört med deras kolleger i USA att de har råd att underbjuda sina konkurrenter utomlands. Dessutom måste utländska företag, för att slå sig in på den japanska marknaden, brottas med den traditionella och privata affärspraxisen, de komplicerade distributions- och skattesystemen, kvalitetsnormerna, språkbarriären, japanernas sympatier och antipatier och deras motvilja mot utländska varor. Allt detta, säger utländska affärsmän, gör att de hamnar i ett mycket ofördelaktigt utgångsläge.

Dessa klagomål framfördes av USA:s handelsminister, Malcolm Baldridge, när han i ett tal till en grupp ledande japanska affärsmän i Tokyo förklarade: ”Japan kan inte fortsätta att leva med sina handelspartner i kraft av en ständigt ökande export och en långsam eller stagnerad tillväxt av importen. Nästan vilken måttstock man än mäter med har Japan stor makt i världsekonomin men har inte tagit det ansvar som följer med den makten.”

Motanklagelserna

Japanska affärsmän å andra sidan pekar på sina amerikanska kollegers mentalitet att snabbt dra sig ur och ta till reträtten. Medan en japan är villig att följa en långsiktig plan måste den amerikanske affärsmannen göra omedelbara vinster för att tillfredsställa sina aktieägare. År 1970, till exempel, gav sig både amerikanska och japanska företag in i ett dyrbart forskningsprojekt med målsättningen att förverkliga idén med laserteknik för musikinspelningar och för att reproducera bilder och sätta detta i produktion. Ganska snart drog sig de amerikanska företagen ur i avsaknad av resultat. En japansk firma fortsatte emellertid och blev till en stormakt i miljarddollaraffären med CD-skivorna.

En viktig faktor i den obalans som uppstått i handeln är, enligt japanerna, att deras samhälle är sparinriktat, medan det amerikanska samhället är konsumtionsinriktat. I genomsnitt sparar japanerna fyra gånger så mycket som amerikanerna, och deras totala besparingar överstiger 30 procent av bruttonationalprodukten.

Typiskt nog anser japanerna att deras bättre konkurrenskraft inte ligger i lägre produktionskostnader, utan i högre produktivitet och bättre administration. En amerikansk observatör har konstaterat att ”arbetarnas produktivitet vid de fem största amerikanska stålverken, till exempel, är omkring 30 procent lägre än hos de japanska konkurrenterna. Det betyder att även om lönerna i de bägge länderna var lika, skulle amerikanska ståltillverkare ändå inte kunna konkurrera med de japanska på en verkligt fri marknad. Och det skulle för den delen inte heller de amerikanska biltillverkarna.”

När det gäller anklagelsen att japanerna motsätter sig import av utländska varor, anser många av dem att detta helt enkelt inte är sant. De hävdar att de alltid har välkomnat importvaror, förutsatt att utländska tillverkare har anpassat sina produkter till japanernas tycke och smak. En amerikansk leksakstillverkare, till exempel, omarbetade modellen till en docka och gav den en mer anspråkslös figur, kortare ben och mörkbruna ögon. Den såldes i miljontals exemplar. Likaså erövrade ett amerikanskt läskedrycksföretag 60 procent av läskedrycksmarknaden i Japan genom att göra sin dryck sötare — precis så som japanerna ville ha den. Utländska företag som begagnar sig av sådan marknadsföringsstrategi har varit oerhört framgångsrika.

Somliga i Japan anser till och med att hela den här frågan angående handelsunderskottet blir överdramatiserad av USA för att man vill skyla över sin egen dåliga prestationsförmåga. Eftersom Japan bara har hälften så stor befolkning som Förenta staterna, påpekar man att japanerna förmodligen aldrig kommer att konsumera lika mycket amerikanska varor som amerikanerna konsumerar japanska varor. Vidare menar man att den statistik det ofta hänvisas till är vilseledande, eftersom den inte upptar värdet av de varor och tjänster som sålts av firmor i Japan som ägs eller styrs av amerikanska företag. En konsultfirma rapporterar att det finns 3.000 sådana firmor i Japan och att de 300 främsta av dem sålde produkter till ett värde av 44 miljarder dollar i Japan år 1984.

Denna omlokalisering av amerikanska företag till utlandet för att utnyttja billig arbetskraft förvärrar obalansen i handeln. I större och större utsträckning tillverkas TV-apparater, datorer, bilar och andra produkter med amerikanska varumärken i Japan, Mexico, Taiwan och andra länder och säljs sedan på den amerikanska marknaden. Detta medför inte bara att arbetstillfällen i USA går förlorade, säger japanerna, utan också att ”import”-siffrorna skjuter i höjden.

Båda sidorna tycks alltså ha välgrundade skäl till klagomål mot den andra parten eller till rättfärdigande av sina egna handlingar. Men samtidigt som man fortsätter att slunga ur sig dessa anklagelser och motanklagelser tycks ingenting tyda på att handelskriget, eller obalansen i handeln, är i avtagande. Kanske är det så att de olika länderna bara ser på symptomen. Den verkliga orsaken till de spända handelsförbindelserna ligger djupare.

Den verkliga orsaken?

Anta att fler handelsvaror strömmade mellan de olika staterna inom USA eller de olika prefekturerna i Japan. Skulle detta resultera i ett handelskrig eller en ekonomisk kris? Nej. Det beror på att konsumenterna inte bryr sig om varifrån produkterna kommer, så länge som de får varor av god kvalitet till lågt pris. Vad är det då som gör att det fungerar annorlunda i den internationella handeln?

”Ekonomisk nationalism”, som den stora japanska dagstidningen Asahi Shimbun uttrycker det. I stället för att vara intresserad av att bevara en sund världsekonomi är varje nation i första hand intresserad av sin egen välfärd. ”Den japanska uppfattningen att det bara är inhemskt tillverkade produkter som har någon kvalitet ... är djupt rotad och fundamental”, konstaterade chefen för American Telephone and Telegraph Internationals kontor i Tokyo. Samma sak kan sägas om amerikanerna, tyskarna, britterna, svenskarna och nästan vilka andra folk som helst. Nationerna är splittrade på mer än ett sätt.

I själva verket är problemen inom handeln och den sjunkande dollarn bara symptom på ett system som hemsöks av krig, våld, nationalism, själviska ambitioner och, framför allt, hopplöshet. Finns det någon som kan befria världen från dessa oöverstigliga hinder och återställa dess hälsa, inte bara när det gäller världsekonomin, utan i varje aspekt av livet?

[Bild på sidan 7]

Kan de japanska arbetarnas högre produktivitet vara en bidragande orsak till USA:s handelsunderskott gentemot Japan?

Finns det någon varaktig lösning?

PREMIÄRMINISTRAR och presidenter har talat om detta. Ledande affärsmän och bankchefer har försökt sig på det. Direktörer i storföretag har gjort vad de har kunnat. Men hur är situationen för den internationella handeln för närvarande?

Från Washington i USA kommer följande rapport av finansministern James Baker: ”Även om kalkyler tyder på en viss reducering i obalansen [i handeln] år 1987, kan den mycket väl öka igen 1988 och ligga kvar på en politiskt och ekonomiskt sett oacceptabel nivå.”

Från Söul i Sydkorea kommer följande nyhetsmeddelande: ”Antiamerikanska stämningar har uppstått bland oliktänkande och studenter i Sydkorea, i synnerhet på grund av vad de betraktar som amerikanska protektionistiska åtgärder mot koreanska produkter. ... Förenta staterna försökte offra Korea för att hjälpa till att få bort sitt handelsunderskott.”

När det gäller Europa har vi följande rapport: ”Den av 12 nationer bestående Europeiska gemenskapen [EG], världens största handelssammanslutning, ... säger att japanska företag försöker kompensera sina förlorade marknadsandelar i Förenta staterna genom att exportera mer till Europa. ... [Medlemsnationer i EG] oroar sig över större arbetslöshet till följd av importen, och de hotar med nya tvångsåtgärder mot Japan.”

Det står klart att fastän världens politiska ledare och finansministrar har gjort allvarliga försök, har deras idéer inte fungerat. Handelsförbindelserna mellan nationerna fortsätter att försämras, och de ömsesidiga anklagelserna håller på att nå en antändningspunkt. Finns det någon som känner till hur man skall ta itu med dessa problem?

Den som sitter inne med lösningen

Vem som än framgångsrikt skall kunna lösa världens finansiella problem och andra svårigheter måste vara i stånd till att kunna tränga igenom sådana djupt rotade hinder som nationalism, självisk ambition, osäkerhet och hopplöshet. Hans idéer måste skilja sig från, ja, till och med vara raka motsatsen till den djungelns lag på vilken det nuvarande ekonomiska systemet bygger. Finns det någon sådan person?

Ja, det finns det, och hans läror är internationellt kända. Han framställde det som har blivit känt som den gyllene regeln: ”Därför, allt vad ni vill att människorna skall göra mot er, så skall ni också göra mot dem.” Han lärde också: ”Ta för vana att ge, och man skall ge åt er. Ett fullgott mått, packat, skakat och överflödande, skall man tömma i ert knä; för med det mått som ni mäter med skall det mätas åt er i gengäld.” — Matteus 7:12; Lukas 6:38.

Vet du vem denne person är? Han är ingen mindre än Jesus Kristus, vars läror vitt och brett prisas men sällan efterföljs. I själva verket anser de flesta människor att dessa läror är alltför idealistiska, alltför opraktiska och aldrig kommer att få någon framgång. Har du kanske också den uppfattningen? Varför då inte undersöka de metoder som användes av Jesu Kristi efterföljare under det första århundradet och se hur dessa principer, som grundades på äkta kärlek, fungerade?

Den varaktiga lösningen

Omkring år 55 v.t. skrev aposteln Paulus till den kristna församlingen i Korint och nämnde om ett offer, eller ett bidrag, som hade gjorts av de kristna i det europeiska Macedonien och Akaja för att hjälpa deras medkristna i det asiatiska Palestina. Naturligtvis var det en ädel gest från deras sida, men Paulus förklarade: ”Ert överskott [skall] just nu genom en utjämning ... avhjälpa deras brist, för att deras överskott också skall komma att avhjälpa er brist, så att det kan ske en utjämning.” — 2 Korintierna 8:14.

Även om det inte här är fråga om någon kommersiell affärsverksamhet, är principen i det hela värd att beakta. Det man åstadkom var en utjämning av överskott och underskott. Men är det realistiskt att förvänta att principer som är grundade på kärlek skall kunna fungera i dagens internationella handel, som präglas av mentaliteten äta eller ätas? Nej, det är det inte. Den enda bestående lösningen inbegriper således en radikal förändring som Gud själv har till uppsåt att åstadkomma.

Bibelns profetior har pekat fram mot denna problemfyllda tid och förutsagt: ”I de kungarnas dagar skall himmelens Gud upprätta ett rike som ... skall krossa och göra slut på alla dessa andra riken, men självt skall det bestå evinnerligen.” (Daniel 2:44; Psalm 110:2) Detta rike som himmelens Gud skall upprätta är det som Jesus Kristus lärde sina efterföljare att be om i dessa ord: ”Må ditt rike komma. Må din vilja ske, såsom i himmelen så också på jorden.” (Matteus 6:10) Världshändelserna och de uppfyllda bibliska profetiorna slår fast att tidpunkten då detta rike skall skrida till handling är nära förestående.

Kan du föreställa dig hur förhållandena kommer att bli, när bara en enda regering styr över hela jorden? Inga valutakurser kommer längre att finnas. Inga tullar eller handelskrig kommer längre att finnas. Inga prisstopp och ingen protektionism kommer längre att finnas. Alla kommer att underställas ett enda rättfärdigt nytt system, inte bara ekonomiskt, utan också politiskt, religiöst och i varje annat avseende.

[Bild på sidan 9]

Det är bara när människor samarbetar i kärlek som mänsklighetens problem kommer att bli lösta