Innan Simson föddes visade sig en ängel för hans mor och sade att hon skulle föda en son som skulle vara nasir från födelsen och ”ta ledningen i att rädda Israel ur filistéernas hand”. (Dom 13:1–5, 24; 16:17) Simson skulle med tiden leda kampen mot filistéerna, och därför måste han komma i beröring med liken av människor som blivit dödade i strid. Det framgår därför av uppdragets natur att han inte stod under den lag som förbjöd nasirerna att vidröra lik. (4Mo 6:2–9) Det är dessutom värt att lägga märke till att denna lag gällde personer som frivilligt avgav ett nasirlöfte, men i Simsons fall gällde de särskilda krav som Jehovas ängel hade förklarat för hans mor.

Men eftersom hon under lång tid besvärade honom, gav han upp till slut och avslöjade för henne att styrkan berodde på att han hade varit nasir från födelsen. Hon tog sedan kontakt med filistéerna för att överlämna honom åt dem och få sin belöning. Medan han sov i hennes knä lät hon raka av honom håret. När han vaknade hade han inte längre Jehovas ande, eftersom han hade försatt sig i en situation som gjorde att han inte längre var nasir. Det var inte håret i sig självt som gav Simson styrka, utan det som det representerade, nämligen hans särskilda förhållande till Jehova som nasir. När detta förhållande hade upphört var Simson inte annorlunda än andra människor. Därför kunde filistéerna nu sticka ut ögonen på honom, binda honom med kopparbojor och sätta honom till att mala på kvarnen i ”fångarnas hus”. (Dom 16:4–21)