[Bild på sidan 15]

I motsats till kyrkorna vågade Jehovas vittnen kritisera nazismen

År 1939, samma år som andra världskriget började, citerade den engelska upplagan av En Ny Värld den protestantiske prästen T. Bruppacher, som sade: ”Medan människor som kallar sig kristna har misslyckats i avgörande trosprov, vägrar dessa okända vittnen för Jehova, som kristna martyrer, kategoriskt att göra våld på samvetet och ta del i hednisk avgudadyrkan. Den framtida kyrkohistorien måste en dag erkänna att det inte var de stora kyrkorna, utan flera av de förtalade och förhånade människorna från olika sekter, som var de första som satte sig upp mot nazistdemonens raseri. ... De vägrar att tillbe Hitler och hakkorset.”

Även Martin Niemöller, en protestantisk präst som själv suttit inspärrad i ett nazistiskt koncentrationsläger, erkände längre fram: ”Det kan sanningsenligt sägas att kristna kyrkosamfund under tidernas lopp alltid har gått med på att välsigna krig, trupper och vapen och att de på ett mycket okristligt sätt bett om sina fienders tillintetgörelse.” Han medgav: ”Allt detta är vårt fel och våra fäders fel, men uppenbarligen inte Guds fel.”

Niemöller tillade sedan: ”Tänka sig att vi kristna i våra dagar skäms inför den så kallade sekten av de allvarligt sinnade bibelforskarna [Jehovas vittnen], som i hundratal och tusental har sänts till koncentrationsläger och dött på grund av att de vägrat att göra krigstjänst och vägrat att skjuta på andra människor.”

En expert på judiska förhållanden, professor Susannah Heschel, har funnit kyrkliga dokument som bevisar att de protestantiska prästerna var villiga, ja rentav ivriga, att ge Hitler sitt stöd. Hon säger att de tiggde och bad om privilegiet att få sätta upp hakkorsflaggan i sina kyrkor. Det stora flertalet präster hade inte tvingats till underkastelse, visade hennes undersökningar, utan de var entusiastiska anhängare av Hitler och hans ariska ideal.

När Heschel håller sina föreläsningar, frågar kyrkomedlemmar ofta: ”Vad skulle vi ha kunnat göra?”

”Ni kunde ha handlat som Jehovas vittnen”, svarar hon.

Det fanns emellertid en röst som aldrig tystnade. Trots att nyhetsmedierna på det hela taget förbisåg den roll som kyrkorna spelade i det nazistiska dramat, kände Jehovas vittnen det som sin plikt att avslöja prästernas svek och skrymteri genom detaljerade beskrivningar av deras bedrägliga agerande bakom kulisserna. I denna tidskrifts föregångare och andra publikationer framförde de under 1930- och 1940-talen skarp kritik mot religiösa organisationer som blev nazismens hantlangare.

Hur man kan känna igen Kristi sanna efterföljare

Jehovas vittnen är helt annorlunda än den här världens religioner. Eftersom de inte är någon del av världen, tar de inte del i nationernas krig. De har lytt Guds befallning att ”smida sina svärd till plogbillar”. (Jesaja 2:4) De har också lytt den befallning som Kristus gav dem — att älska varandra. (Johannes 13:35) Detta innebär att de aldrig går ut i krig och uppsåtligt skadar varandra.

Bibeln visar i tydliga ordalag hur man kan känna igen Guds sanna tillbedjare: ”Härigenom blir Guds barn och Djävulens barn uppenbara: Var och en som inte utövar rättfärdighet, han härstammar inte från Gud, inte heller den som inte älskar sin broder. Detta är nämligen det budskap som ni har hört från början, att vi skall älska varandra; inte vara såsom Kain, som härstammade från den onde och tog livet av sin bror.” — 1 Johannes 3:10—12.

Ja, historien uppenbarar att Jehovas vittnen alltid har visat kärlek till sina medmänniskor, även när de utsatts för intensiva påtryckningar. När Hitler utkämpade sina krig i Europa, stod vittnena fasta, trots nazisternas brutala försök att få dem att ta del i slaktandet. Som professor Christine King så träffande uttryckte det: ”Jehovas vittnen vågade säga ifrån. De sade ifrån redan från början. De sade ifrån med en mun. Och de sade ifrån med ett enastående mod, som kan tjäna som ett exempel för oss alla.”