Brutal behandling i koncentrationslägren

I Adolf Hitler fann prästerskapet en villig bundsförvant. År 1933, samma år som ett konkordat mellan Vatikanen och Nazisttyskland undertecknades, satte Hitler i gång en kampanj för att utrota Jehovas vittnen i Tyskland. År 1935 var de förbjudna i hela landet. Men vem låg bakom detta?

En katolsk präst skrev den 29 maj 1938 i Der Deutsche Weg (en tyskspråkig tidning som gavs ut i Łódź i Polen): ”Det finns nu ett land på jorden, där de så kallade uppriktiga bibelforskarna [Jehovas vittnen] är förbjudna. Det är Tyskland! ... När Adolf Hitler kom till makten och det tyska katolska episkopatet upprepade sin begäran, sade Hitler: ’Dessa så kallade uppriktiga bibelforskare är orosstiftare. ... Jag betraktar dem som charlataner, och jag tänker inte finna mig i att de tyska katolikerna skall smutskastas på ett sådant sätt av denne amerikanske domare Rutherford. Jag upplöser [sammanslutningen av] uppriktiga bibelforskare i Tyskland.’” — Kursiverat av oss.

Var det bara det tyska katolska episkopatet som ville få till stånd en sådan åtgärd? Enligt en rapport i tidningen Oschatzer Gemeinnützige för 21 april 1933 talade den lutherske prästen Otto i en radiosändning den 20 april om ett ”nära samarbete” mellan den tyska lutherska kyrkan i Sachsen och landets politiska ledare. Därpå förklarade han: ”De första resultaten av detta samarbete kan redan rapporteras i och med det förbud som i dag har utfärdats mot den internationella föreningen av uppriktiga bibelforskare [Jehovas vittnen] och dess underavdelningar i Sachsen.”

Därefter släppte den nazistiska staten lös en av historiens mest barbariska förföljelsekampanjer mot kristna. Tusentals Jehovas vittnen — från Tyskland, Österrike, Polen, Tjeckoslovakien, Nederländerna, Frankrike och andra länder — spärrades in i koncentrationsläger. Här utsattes de för den grymmaste och mest sadistiska behandling man kan tänka sig. Det var inte ovanligt att de blev utskällda och sparkade och sedan tvingade att utföra knäböjningar, hoppa och krypa flera timmar i sträck tills de svimmade eller kollapsade av utmattning, medan vakterna skrattande såg på. Somliga tvingades stå nakna eller lätt klädda ute på gårdsplanen mitt i vintern. Många piskades tills de svimmade och deras ryggar var alldeles blodiga. Andra användes som försökskaniner i medicinska experiment. Somliga bakbands och hängdes sedan upp i handlederna. Trots att de var försvagade av hunger och dåligt klädda i den bitande kylan, tvingades de utföra hårt arbete i många timmar, ofta med bara händerna i brist på spadar och andra redskap. Både män och kvinnor, från tonåren till över sjuttioårsåldern, misshandlades på det sättet. Deras plågoandar utmanade Jehova genom det de ropade och skrek.

I ett försök att bryta ner Jehovas vittnen befallde lägerkommendanten i Sachsenhausen att ett ungt vittne, August Dickmann, skulle avrättas i närvaro av alla fångarna, med Jehovas vittnen längst fram, där det skulle göra starkast intryck på dem. Efter avrättningen skickades de övriga fångarna i väg, men Jehovas vittnen måste stanna kvar. Med stort eftertryck frågade kommendanten dem: ”Vem är nu redo att skriva under förklaringen?” — en förklaring om att man avsvor sig sin tro och var villig att bli soldat. Inte en enda av de över 400 reagerade. Så gick två fram! Nej, inte för att underteckna förklaringen, utan för att begära att de underskrifter som de hade gjort omkring ett år tidigare skulle annulleras!

I lägret Buchenwald utsattes Jehovas vittnen för liknande påtryckningar. Naziofficeren Rödl sade till dem: ”Om någon av er vägrar att kämpa mot Frankrike eller England, måste ni allesammans dö!” Två fullt beväpnade SS-kompanier väntade vid vakthuset. Inte ett enda vittne föll till föga. De blev mycket brutalt behandlade, men officeren gjorde inte allvar av sina hotelser. Det blev känt för alla att även om vittnena i lägren utförde nästan alla slags arbetsuppgifter de tilldelades, vägrade de kategoriskt att göra något som helst som stödde kriget eller som var riktat mot en medfånge, även om de systematiskt straffades med utsvältning och mer arbete.

Det de fick gå igenom trotsar all beskrivning. Flera hundra av dem dog. När de överlevande kom ut från lägren vid krigsslutet, skrev ett Jehovas vittne från Flandern: ”Det var endast genom en orubblig önskan att leva, ett fast förankrat hopp och förtröstan på Honom, Jehova, som är allsmäktig, och kärlek till teokratin som gjorde det möjligt att uthärda allt detta och vinna seger. — Romarna 8:37.”

Föräldrar blev obarmhärtigt skilda från sina barn. Äkta makar skildes åt, och somliga hörde aldrig av varandra igen. Kort efter det att Martin Pötzinger hade gift sig blev han arresterad och förd till det ökända koncentrationslägret i Dachau och därefter till Mauthausen. Hans hustru, Gertrud, skickades till Ravensbrück. De återsåg inte varandra på nio år. Längre fram skrev han om sina upplevelser i Mauthausen: ”Gestapo försökte med alla tänkbara metoder förmå oss att bryta vår tro på Jehova. Svältkost, falska vänner, brutalitet, att tvingas stå i upprätt ställning dag efter dag, att bli upphängd i handlederna på en tre meter hög stolpe med bakbundna händer, att bli piskad — allt detta och annat som är för vedervärdigt att nämnas prövade man på oss.” Men han förblev lojal mot Jehova. Han hörde också till dem som överlevde, och senare tjänade han som medlem av Jehovas vittnens styrande krets.

Fängslade på grund av sin tro

Jehovas vittnen spärrades inte in i koncentrationslägren därför att de var brottslingar. När officerare ville bli rakade, var det ett vittne de betrodde med rakkniven, eftersom de visste att inget Jehovas vittne någonsin skulle använda ett sådant redskap som vapen och skada en annan människa. När SS-officerare i utrotningslägret i Auschwitz behövde hjälp med att städa sina hem eller ta hand om barnen, valde de Jehovas vittnen, eftersom de visste att dessa inte skulle försöka förgifta dem eller försöka fly. När lägret i Sachsenhausen evakuerades vid krigsslutet, placerade vakterna en vagn med allt sitt byte mitt i en kolonn av Jehovas vittnen. Varför det? Därför att de visste att vittnena inte skulle stjäla något från dem.

Jehovas vittnen fängslades på grund av sin tro. Gång på gång lovade man dem att de skulle bli frigivna från lägren, om de bara undertecknade en förklaring i vilken de avsvor sig sin tro. SS-männen gjorde allt som stod i deras makt för att övertala eller tvinga vittnena att underteckna en sådan förklaring. Det var det de önskade mest av allt.

Med några få undantag bevarade Jehovas vittnen sin ostrafflighet. Men de gjorde mer än att lida på grund av sin lojalitet mot Jehova och sin hängivenhet för Kristi namn. De gjorde mer än att uthärda den inkvisitoriska tortyr de utsattes för. De bevarade en stark andlig enhet.

De hade inte den inställningen att de personligen måste överleva till varje pris. De visade självuppoffrande kärlek till varandra. När någon av dem blev svag, delade de andra med sig av sina torftiga matransoner. När de förvägrades varje form av läkarvård, tog de kärleksfullt hand om varandra.

Trots att förföljarna gjorde allt för att förhindra det, kom bibelstudiematerial fram till vittnena — gömt i gåvopaket utifrån, förmedlat muntligen av nyanlända fångar, instoppat i en ny fånges träben, eller på annat sätt när de arbetade utanför lägren. Exemplar av litteraturen gick från den ene till den andre; ibland mångfaldigades litteraturen i all hemlighet på dupliceringsmaskiner på lägerledningens egna kontor. Trots att det var förenat med stora risker, hölls till och med en del kristna möten i lägren.

Jehovas vittnen fortsatte att förkunna att Guds kungarike är mänsklighetens enda hopp — till och med i koncentrationslägren! I Buchenwald fick tusentals fångar höra de goda nyheterna tack vare sådan organiserad verksamhet. I lägret i Neuengamme i närheten av Hamburg genomfördes en intensiv predikokampanj i början av år 1943. Det hela var noggrant planerat. Vittnesbördskort utarbetades på de olika språk som talades i lägret. Man ansträngde sig för att nå varje fånge. Man ordnade så att de intresserade kunde få ett regelbundet bibelstudium. Vittnena var så nitiska i sitt predikande att vissa politiska fångar klagade: ”Vart man än går hör man bara talas om Jehova!” När det kom order från Berlin att sprida ut Jehovas vittnen bland de andra fångarna för att försvaga deras tro, gjorde detta i själva verket det möjligt för dem att predika för ännu fler.

Beträffande de över 500 trogna kvinnliga vittnena i Ravensbrück skrev en brorsdotter till den franske generalen Charles de Gaulle efter sin frigivning: ”Jag hyser stor beundran för dem. De var av olika nationalitet — tysk, polsk, rysk och tjeckisk — och uthärdade mycket stora lidanden för sin tro. ... Alla visade prov på mycket stort mod och tilltvang sig till slut respekt till och med hos SS. De hade genast kunnat bli frigivna, om de hade avsvurit sig sin tro. Men de upphörde inte med sitt motstånd, och de lyckades till och med få in böcker och traktater i lägret.”

I likhet med Jesus Kristus segrade de över den värld som försökte pressa in dem i sin sataniska gjutform. (Joh. 16:33) Christine King skriver om dem i boken New Religious Movements: A Perspective for Understanding Society: ”Jehovas vittnen [utgjorde] en utmaning för det totalitära begreppet om ett nytt samhälle, och denna utmaning och dess envisa fortbestånd oroade bevisligen den nya ordningens skapare. ... De traditionella metoderna med förföljelse, tortyr, fångenskap, hån och löje ledde inte till att ett enda vittne omvändes till den nazistiska ideologin och slog faktiskt tillbaka mot dem som låg bakom förföljelsen. ... Mellan dessa båda rivaler om anspråken på lojalitet var striden hård, i synnerhet eftersom de fysiskt starkare nazisterna i många avseenden var mindre säkra, mindre fast förankrade i sin egen övertygelse, mindre övertygade om sitt 1.000-åriga rikes fortbestånd. Vittnena tvivlade inte på sina egna rötter, eftersom deras tro hade varit uppenbar ända sedan Abels tid. Medan nazisterna måste kuva motstånd och övertyga sina anhängare, ofta genom att låna språk och bilder från den sekteriska kristenheten, var vittnena övertygade om sina medlemmars fullständiga och orubbliga lojalitet, ända in i döden.” — Utgiven år 1982.

Vid krigsslutet kom över tusen överlevande Jehovas vittnen ut ur lägren, med sin tro i behåll och stark kärlek till varandra. När de ryska trupperna närmade sig, evakuerade vakterna snabbt lägret i Sachsenhausen. De grupperade fångarna efter nationalitet. Men Jehovas vittnen höll ihop som en grupp — det var 230 enbart från detta läger. När ryssarna var alldeles i hälarna på dem, blev vakterna nervösa. Det fanns ingen mat, och fångarna var svaga; alla som kom på efterkälken eller stupade av utmattning blev skjutna. Tusentals lämnades på så sätt kvar längs marschrutten. Men Jehovas vittnen hjälpte varandra så att inte ens den svagaste av dem blev liggande på vägen! Ändå var somliga av dem mellan 65 och 72 år gamla. Andra fångar försökte stjäla mat utefter vägen, och många blev skjutna när de gjorde det. Jehovas vittnen däremot tog alla tillfällen i akt att tala med människor längs evakueringsvägen om Jehovas kärleksfulla uppsåt, och av tacksamhet över det trösterika budskapet var det somliga som gav dem och deras kristna bröder mat.

[Ruta/Bild på sidan 661]

Översättning av den förklaring som SS försökte tvinga Jehovas vittnen att underteckna

Koncentrationsläger ....................................

Avdelning II

FÖRKLARING

Jag ....................................................

född den ...............................................

i ......................................................

avger härmed följande förklaring:

1. Jag har insett att Internationella Bibelstudiesällskapet sprider villoläror och att det under religiös täckmantel uteslutande arbetar för statsfientliga mål.

2. Jag har därför helt dragit mig ur denna organisation och även i mitt innersta frigjort mig från sekten.

3. Jag försäkrar härmed att jag aldrig mer skall ta del i Internationella Bibelstudiesällskapets verksamhet. Personer som vänder sig till mig med bibelforskarnas läror för att värva mig eller som på annat sätt visar att de har bibelforskarnas syn kommer jag omedelbart att anmäla. Om jag skulle få litteratur från bibelforskarna mig tillsänd, skall jag omgående lämna in den på närmaste polisstation.

4. Jag skall hädanefter respektera statens lagar; i synnerhet skall jag i händelse av krig försvara mitt fädernesland med vapen i hand, och jag skall inordna mig i folkgemenskapen helt och fullt.

5. Jag har blivit underrättad om att jag måste räkna med att åter sättas i skyddshäkte, om jag skulle handla i strid med den förklaring jag avger i dag.

Underskrift

[Ruta på sidan 662]

Brev från några som dömdes till döden

Från Franz Reiter (som väntade på att bli avrättad med giljotin) till hans mor, den 6 januari 1940, från fånglägret Berlin-Plötzensee:

”Jag är fast övertygad i min tro om att jag handlar rätt. Så länge jag är här kan jag fortfarande ändra mig, men det skulle vara illojalt mot Gud. Alla vi som är här önskar vara trogna mot Gud till hans ära. ... Om jag, med den kunskap jag har, hade avlagt [militär]eden, skulle jag ha begått en dödssynd. Det skulle vara en katastrof för mig. Jag skulle inte få någon uppståndelse. Men jag håller fast vid vad Kristus sade: ’Var och en som vill rädda sitt liv kommer att förlora det; men var och en som förlorar sitt liv för min skull, han kommer att få det.’ Och nu, min kära mor och alla mina bröder och systrar! I dag fick jag min dom. Bli inte förskräckta — jag är dömd till döden. I morgon bitti kommer jag att avrättas. Jag får min styrka från Gud, alldeles som det alltid har varit med alla sanna kristna alltifrån fordom. Apostlarna skriver: ’Var och en som är född av Gud, han kan inte synda.’ Det gäller också mig. Det har jag bevisat för er, och ni har insett det. Mina kära, bli inte ledsna. Det skulle vara bra för er alla om ni kände den Heliga skrift ännu bättre. Om ni alla står fasta intill döden, kommer vi att mötas igen i uppståndelsen. ...

Er Franz

Tills vi ses igen.”

Från Berthold Szabo, som avrättades av en exekutionspluton i Körmend i Ungern den 2 mars 1945:

”Min kära syster Marika!

Denna halvannan timme som jag har kvar skall jag försöka skriva till dig, så att du kan berätta för våra föräldrar om hur situationen är, att jag strax skall möta döden.

Jag önskar dem samma frid i sinnet som jag känner i min sista stund i denna olycksmättade värld. Klockan är nu tio, och jag skall avrättas halv tolv; men jag är alldeles lugn. Jag lägger mitt framtida liv i händerna på Jehova och hans älskade Son, kungen Jesus Kristus, vilka aldrig glömmer dem som uppriktigt älskar dem. Jag vet också att det snart kommer att bli en uppståndelse för dem som är döda, eller rättare sagt, som har somnat in, i Kristus. Jag vill också gärna särskilt nämna att jag önskar er alla Jehovas rikaste välsignelse för den kärlek ni har visat mig. Ge far och mor en kyss från mig, och Annus också. De skall inte bekymra sig för mig; vi kommer snart att ses igen. Min hand är lugn nu, och jag går till vila tills Jehova kallar på mig igen. Också nu vill jag hålla det löfte jag har gett honom.

Nu är min tid ute. Må Gud vara med er och med mig.

Många kära hälsningar ...

Berthi”

[Ruta på sidan 663]

Uppmärksammade för sitt mod och sin övertygelse

◆ ”Mot alla odds församlades vittnena i lägren och bad tillsammans, framställde litteratur och omvände andra. Vittnena, som uppehölls av sitt kamratskap och som i motsats till många andra fångar var väl medvetna om varför sådana platser fanns och varför de måste lida på det sättet, visade sig vara en liten men oförglömlig skara fångar, märkta med en lila triangel och uppmärksammade för sitt mod och sin övertygelse.” Så skrev dr Christine King i sin bok ”The Nazi State and the New Religions: Five Case Studies in Non-Conformity”.

◆ I boken ”Values and Violence in Auschwitz” säger Anna Pawełczyńska: ”Denna grupp fångar bildade en sluten ideologisk front, och de segrade i kampen mot nazismen. Den tyska gruppen av denna sekt var som en liten ö av aldrig sviktande motstånd mitt i en terroriserad nation, och med samma oförfärade anda uppträdde de i lägret i Auschwitz. De lyckades tillvinna sig sina medfångars, ... fångfunktionärernas och till och med SS-officerarnas respekt. Alla visste att ingen ’Bibelforscher’ [inget Jehovas vittne] skulle utföra en befallning i strid mot sin religiösa övertygelse.”

◆ Rudolf Höss berättade i sin självbiografi, i boken ”Kommendant i Auschwitz”, om avrättningen av några Jehovas vittnen som vägrade att bryta sin kristna neutralitet. Han sade: ”Så föreställde jag mig de första kristna martyrerna när de väntade i arenan på att bli sönderslitna av vilda djur. Fullkomligt strålande av glädje, med ögonen riktade mot himmelen, med knäppta, upplyfta händer mötte de döden. Alla som såg dem dö var gripna, till och med på arkebuseringsplutonen hade det gjort intryck.” (Denna bok utgavs i Polen under titeln ”Autobiografia Rudolfa Hössa-komendanta obozu oświęcimskiego”.)