En dag fick jag ett kort där jag uppmanades att infinna mig framför en välkänd kyrka en viss kväll. Där skulle jag få ytterligare information. Jag gick till den avtalade platsen. Det var becksvart ute. En man kom fram och presenterade sig som Julius Riffel. Jag visste att detta var namnet på en trogen broder som var engagerad i den underjordiska verksamheten. Han förklarade helt kort att jag skulle bege mig till Bad Ems en viss dag för att möta någon där. Han försvann sedan snabbt.

När jag klev ner på plattformen i Bad Ems, var det emellertid bara Gestapo som väntade på mig. Vad hade gått på tok? Mannen som jag hade träffat utanför kyrkan — i själva verket en före detta broder från Dresden, Hans Müller, som visste allt om den underjordiska verksamheten i Tyskland och hade börjat samarbeta med Gestapo — hade gillrat en fälla för mig. Men den hade inte avsedd verkan. En kort tid dessförinnan hade min mor underrättat mig om att hon hade drabbats av ett mindre slaganfall, och jag i min tur hade lovat att besöka henne i Bad Ems en viss dag. Den råkade av en lycklig händelse sammanfalla med mitt uppdrag, och våra brev blev mitt alibi när jag senare ställdes inför rätta. Till min stora förvåning blev jag frikänd. Ja, i februari 1939, efter att ha suttit häktad i fem och en halv månader, var jag fri igen!

Jag återgäldar Guds vänskap

Jag ville naturligtvis inte vara overksam, i synnerhet som de flesta av bröderna fick utstå lidanden i koncentrationsläger eller avtjänade andra former av frihetsstraff.

Sedan de bröder som hade ansvaret för verksamheten i Tyskland hade blivit arresterade genom medverkan av Müller, tog Ludwig Cyranek över distributionen av den andliga födan.

Sorgligt nog hade ännu en broder blivit förrädare i hopp om att slippa bli fängslad. Ett år senare avslöjade han verksamheten i Stuttgart och på en del andra platser för Gestapo. Den 6 februari 1940 blev vi arresterade. Ludwig Cyranek begav sig till Müllers lägenhet i Dresden — i tron att Müller fortfarande var ett vittne — och greps där.

I Dresden konfronterade Gestapo mig med en tredje förrädare från våra egna led. Jag kände på mig att något var på tok, så jag sade inte ett ord, hälsade inte ens på honom. Därefter ställdes jag öga mot öga med en storväxt man i militäruniform: förrädaren Müller, som jag hade träffat utanför kyrkan. Jag lämnade rummet utan att säga ett ord. Gestapo fick inte ur mig några upplysningar.

Det gick illa för dessa trolösa bröder. Som nazisterna själva sade gillade de förräderiet men inte förrädaren. Alla tre sändes till östfronten och kom aldrig tillbaka.