På grund av Gestapos trakasserier i Freudenstadt var vi tvungna att flytta till en annan stad, och år 1936 begav vi oss därför till Stuttgart. Där tog jag kontakt med vår underjordiska organisation — och jag fick genast ”arbete” att utföra. Jag fick regelbundet vykort med hälsningar. Dessa hälsningar var i själva verket kodade meddelanden. Min uppgift var att vidarebefordra dem till en hemlig plats i staden. För att inte äventyra denna verksamhet blev jag tillsagd att inte sprida någon litteratur. Allt gick friktionsfritt ända fram till augusti 1938.

En dag fick jag ett kort där jag uppmanades att infinna mig framför en välkänd kyrka en viss kväll. Där skulle jag få ytterligare information. Jag gick till den avtalade platsen. Det var becksvart ute. En man kom fram och presenterade sig som Julius Riffel. Jag visste att detta var namnet på en trogen broder som var engagerad i den underjordiska verksamheten. Han förklarade helt kort att jag skulle bege mig till Bad Ems en viss dag för att möta någon där. Han försvann sedan snabbt.

När jag klev ner på plattformen i Bad Ems, var det emellertid bara Gestapo som väntade på mig. Vad hade gått på tok? Mannen som jag hade träffat utanför kyrkan — i själva verket en före detta broder från Dresden, Hans Müller, som visste allt om den underjordiska verksamheten i Tyskland och hade börjat samarbeta med Gestapo — hade gillrat en fälla för mig. Men den hade inte avsedd verkan. En kort tid dessförinnan hade min mor underrättat mig om att hon hade drabbats av ett mindre slaganfall, och jag i min tur hade lovat att besöka henne i Bad Ems en viss dag. Den råkade av en lycklig händelse sammanfalla med mitt uppdrag, och våra brev blev mitt alibi när jag senare ställdes inför rätta. Till min stora förvåning blev jag frikänd. Ja, i februari 1939, efter att ha suttit häktad i fem och en halv månader, var jag fri igen!

Jag återgäldar Guds vänskap

Jag ville naturligtvis inte vara overksam, i synnerhet som de flesta av bröderna fick utstå lidanden i koncentrationsläger eller avtjänade andra former av frihetsstraff.

Sedan de bröder som hade ansvaret för verksamheten i Tyskland hade blivit arresterade genom medverkan av Müller, tog Ludwig Cyranek över distributionen av den andliga födan. Denne broder, som tidigare hade tjänat på Betel i Magdeburg, hade just blivit frigiven och besökte mig i Bad Ems. ”Nu sätter vi i gång, Maria! Verket får inte upphöra”, sade han. Han tog mig med tillbaka till Stuttgart, där jag skaffade mig ett förvärvsarbete. Mitt verkliga arbete, som började i mars 1939, var emellertid att leverera hela väskor fulla av stencilerade exemplar av Vakttornet till olika adresser i Stuttgart med omgivningar. Andra vittnen tog också frimodigt del i detta arbete.

Under tiden täckte broder Cyranek hela landet utom den nordöstra delen. Eftersom vittnenas bostäder var bevakade, måste han vara mycket försiktig och var ibland till och med tvungen att sova i skogarna. Då och då reste han med expresståg till Stuttgart, där vi träffades och han dikterade speciella rapporter om vår verksamhet i Tyskland. Jag skrev sedan dessa meddelanden med osynligt bläck mellan raderna på vanliga brev och sände dessa, via en täckadress, till Betel i Nederländerna.

Jag ställdes inför rätta i Stuttgart den 17 september 1940. Genom att skriva och vidarebefordra Ludwig Cyraneks brev hade jag informerat människor i andra länder om vår underjordiska verksamhet och vår förföljelse. Detta var högförräderi, ett brott som bestraffades med döden. Det verkade därför som ett mirakel att jag, den värsta brottslingen vid denna rättegång, fick en så mild dom som tre och ett halvt år i ensamcell!

År 1943 var jag alltså fri igen och kunde därför, efter att ha vidtagit alla tänkbara försiktighetsåtgärder, ansvara för att hämta teokratiskt material från Holzgerlingen. Efter att ha kopierat det gömde jag det mellan väggarna på en termos full med kaffe och vidarebefordrade det till bröder som bodde utmed floden Rhen och i Westerwaldområdet. Från min frigivning och ända fram till krigsslutet kunde jag arbeta utan hinder.