nazism: fascism så som den utövades av det nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet under Hitler.

För att åstadkomma nationell storhet såg den italienska fascismen och den tyska fascismen åt olika håll. Författaren A. Cassels förklarar att ”medan Mussolini förmanade sina landsmän att efterlikna de forntida romarnas gärningar, syftade den nazistiska andliga revolutionen till att inge tyskarna i sinnet inte bara att göra det som de forna germanska giganterna hade gjort, utan även att vara dessa samma stamhjältar reinkarnerade i det tjugonde århundradet”.

Tyskland, å andra sidan, försökte återvinna tidigare storhet genom att återvända till ett mytiskt förgånget.

I The Encyclopedia of the Third Reich håller man med om denna bedömning och förklarar att socialdarwinism var ”ideologin bakom Hitlers folkmordspolitik”. I överensstämmelse med den darwinistiska utvecklingsläran ”hävdade tyska ideologer att den moderna staten, i stället för att ägna sin energi åt att beskydda de svaga, borde förkasta sin underlägsna befolkning till förmån för de starka, friska elementen”. De hävdade att krig är någonting normalt i kampen för de bäst anpassades överlevnad, att ”segern går till de starka, och de svaga måste undanröjas”.

Fascism på tyskt sätt

”Trots sammanträffandet när det gäller den italienska fascismens och den tyska nazismens väg till makten skilde de sig markant från varandra i fråga om temperament och framtidsvisioner”, sägs det i boken Fascism av A. Cassels.

Förutom de ovan nämnda tyska filosoferna, som tjänade som förelöpare till fascistiskt tänkesätt, var det andra, som den tyske 1800-talsfilosofen Friedrich Nietzsche, som hjälpte till att skapa en fascism som var helt och hållet tysk. Inte så att Nietzsche var fascist, men han efterlyste en härskande elit, en ras av övermänniskor. När han gjorde det hade han dock ingen särskild ras eller nation i tankarna, allra minst tyskarna, som han inte hade mycket till övers för. Men några av hans idéer låg nära det som nationalsocialistiska ideologer betraktade som det idealiskt tyska. Man anammade således dessa idéer, medan andra som inte var i linje med den nazistiska doktrinen avfärdades.

Hitler blev också mycket influerad av den tyske kompositören Richard Wagner. Wagner var extremt nationalistisk och patriotisk och betraktade Tyskland såsom av ödet bestämt att utföra någonting stort i världen. ”För Hitler och naziideologer var Wagner den perfekte hjälten”, sägs det i Encyclopedia of the Third Reich (Uppslagsbok om Det tredje riket). Det förklaras: ”Kompositören representerade Tysklands storhet. I Hitlers ögon rättfärdigade Wagners musik den tyska nationalismen.”

Författaren William L. Shirer tillägger: ”Det var emellertid inte Wagners politiska skrifter som fick betydelse, utan hans stormande operor som på ett så levande sätt återgav den tyska forntiden med dess hjältesagor, dess stridbara hedniska gudar och riddare, dess demoner och drakar, dess blodiga strider och primitiva stamlagar, dess känsla av ödesbestämmelse, av kärlekens och livets glans liksom av dödens höghet. De blev en förebild för myterna i det moderna Tyskland och gav det en germansk ’världsåskådning’ som Hitler och nazisterna med skäl kunde betrakta som sin egen.”

Både Nietzsches och Wagners tänkesätt formades av greve Joseph Arthur de Gobineau, fransk diplomat och etnolog, som åren 1853—1855 skrev sin Essai sur l’inégalité des races humaines (Essä om de mänskliga rasernas olikställighet). Han hävdade att rassammansättningen avgör civilisationernas öden. Utspädningen av de ariska samhällenas raskaraktär skulle till sist leda till deras fall, varnade han.

Den rasism och antisemitism som utvecklades ur dessa idéer var karakteristiska för den tyska fascismen.