En enda röst mitt i tystnaden

FÖR femtio år sedan dräptes ett monster. När världen till sist drog undan ridån och betraktade det fallna Tredje riket (Nazityskland), var synen så ohygglig och mardrömslik att den övergick människors fattningsförmåga. Stela av fasa stirrade soldater och civila på de kusliga resterna av en monstruös dödsmaskin.

Tidigare i år högtidlighöll tusentals människor femtioårsminnet av befriandet av koncentrationslägren genom att tysta tåga runt bland de övergivna anläggningarna. De försökte förgäves fatta vidden av det inträffade — enbart i dödslägret Auschwitz dog omkring 1.500.000 människor! Det var en stund av stillhet, ett tillfälle att fundera över människans omänsklighet. Obesvarade frågor ekade ur de kalla ugnarna, i de tomma barackerna, över de orörda bergen av beslagtagna skor.

I dag känner människor avsky och indignation inför dessa händelser. Förintelsen, i vilken flera miljoner människor systematiskt mördades, avslöjar hur monstruöst ond nazismen var. Men hur var det på den tiden? Vilka vågade säga ifrån? Vilka gjorde det inte?

Många fick inte kännedom om denna masslakt förrän vid slutet av andra världskriget. Boken Fifty Years Ago—Revolt Amid the Darkness förklarar: ”Stillbilderna och journalfilmerna från de likfabriker och dödsläger som befriades av de allierade åren 1944 och 1945 var det som först uppenbarade den fasansfulla verkligheten för den stora allmänheten, i synnerhet i Väst.”

Men redan innan dödslägren upprättades fanns det en röst som varnade för nazismen — tidskriften Vakna! som du håller i din hand. Den kallades först Den Gyllne Tidsåldern men bytte år 1938 namn till En Ny Värld. Från och med år 1929 framhöll dessa tidskrifter, utgivna av Jehovas vittnen, frimodigt farorna med nazismen och levde därmed upp till proklamationen på framsidan: ”Denna tidskrift framställer fakta samt inger hopp och mod.”

”Hur kan man tiga”, sades det i den engelska upplagan av En Ny Värld år 1939, ”om fasorna i ett land som Tyskland, där 40.000 oskyldiga människor arresterades på en enda gång, där 70 av dem avrättades på en enda natt i ett enda fängelse, ... där alla hem, institutioner och sjukhus för de gamla, fattiga och hjälplösa och alla hem för föräldralösa barn förstörs?”

Ja, hur skulle man kunna tiga? Medan världen i allmänhet var ovetande om eller skeptisk till de fruktansvärda rapporter som sipprade ut från Tyskland och de av Tyskland ockuperade länderna, kunde Jehovas vittnen inte hålla tyst. De hade själva upplevt nazistregimens grymheter, och de var inte rädda att säga ifrån.

[Bildkälla på sidan 3]

Foto: U.S. National Archives

Varför de inte var rädda att säga ifrån

SÅ HÄR i efterhand är det lätt att inse att konfrontationen mellan Jehovas vittnen och nazismen, dvs. nationalsocialismen, var så gott som oundviklig. Varför det? Därför att nazistregimens obevekliga lojalitetskrav stod i strid med tre av vittnenas fundamentala och på Bibeln grundade trosuppfattningar, nämligen: 1) Jehova Gud är den allenarådande Suveränen. 2) Sanna kristna är politiskt neutrala. 3) Gud kommer att uppväcka dem som har bevisat sig trogna mot honom ända till döden.

Dessa på Bibeln grundade trosuppfattningar var vägledande för Jehovas vittnens orubbliga hållning gentemot nazisternas orimliga krav. De stod därför modigt upp och avslöjade nazismen som den onda regim som den var.

Jehovas vittnen vägrade att uttala den officiella hälsningen ”Heil Hitler”. De vägrade därför att de har överlämnat sitt liv åt Gud och ingen annan och tillskriver honom sin räddning. Bibeln säger om Jehova: ”Du ensam är den Högste över hela jorden.” — Psalm 83:18.

Uttrycket ”Heil Hitler” innebar i själva verket att man hälsade Hitler som sin räddare. Vittnena kunde följaktligen inte vara trogna mot Gud och samtidigt ropa ”Heil” åt en människa. Deras liv — och deras lojalitet och trohet — tillhörde Gud.

Jehovas vittnen hade klara och tydliga exempel att följa i sin vägran att tillmötesgå Hitlers orättmätiga krav. När Jesu apostlar i det första århundradet blev beordrade att sluta upp att förkunna de goda nyheterna om Kristus, vägrade de bestämt. De sade: ”Vi måste lyda Gud såsom härskare mer än människor.” Bibeln förklarar att deras beslutsamma hållning resulterade i att myndigheterna ”pryglade dem och gav dem order att upphöra med att tala på grundval av Jesu namn”. Apostlarna vägrade emellertid att lyda denna order som trotsade Gud. ”De [fortsatte] utan uppehåll att ... förkunna de goda nyheterna.” — Apostlagärningarna 5:29, 40—42.

Många av de första kristna förlorade livet därför att de valde att lyda Gud mer än människor. Ett stort antal blev dödade på de romerska arenorna, därför att de vägrade att tillskriva kejsaren sin räddning genom att utföra en handling av tillbedjan ägnad åt honom. Men de betraktade det som en ära och en seger att få bevisa sig trogna mot Gud ända till döden, precis som en tapper soldat är villig att dö för sitt fosterland.

Eftersom Jehovas vittnen förespråkar en enda regering, Guds kungarike, har somliga betraktat dem som samhällsomstörtare. Men ingenting kan vara mer fjärran från sanningen. I likhet med Jesu apostlar är de ”inte någon del av världen”. (Johannes 17:16) De är politiskt neutrala. På grund av sin lojalitet mot Gud lyder de lagarna i de länder där de bor. De är i själva verket exemplariska i fråga om att ”underordna sig de överordnade myndigheterna”. (Romarna 13:1) De har aldrig förespråkat uppror mot någon mänsklig regering.

Det finns emellertid en gräns som de inte kan överskrida under några som helst omständigheter, och det är gränsen mellan deras förpliktelser mot människor och deras förpliktelser mot Gud. De ger kejsaren, eller de statliga myndigheterna, det som tillkommer kejsaren, men de ger Gud det som tillkommer Honom. (Matteus 22:21) Om någon försöker avtvinga dem något som tillhör Gud, kommer det försöket att misslyckas.

Men hur är det om ett Jehovas vittne hotas med döden? Jehovas vittnen har en orubblig tro på Guds förmåga att återföra dem till liv. (Apostlagärningarna 24:15) Vittnena har därför samma inställning som tre unga hebréer i det forntida Babylon. När dessa ställdes inför hotet att bli avrättade i en brinnande eldsugn, sade de till kung Nebukadnessar: ”Om det skulle vara så, är vår Gud som vi tjänar i stånd att rädda oss. ... Må det bli känt för dig, o kung, att dina gudar tjänar vi inte, och den bildstod av guld som du har ställt upp kommer vi inte att tillbe.” — Daniel 3:17, 18.

När Hitler började klättra upp på sin piedestal som en självutnämnd gud, var, som tidigare påpekats, en ideologisk konflikt oundviklig. Det till tänderna beväpnade Tredje riket befanns stå öga mot öga med en liten skara Jehovas vittnen, som hade svurit den sanne Guden, den allsmäktige Guden, Jehova, sin trohet. Utgången var emellertid given redan innan striden började.

[Ruta på sidan 5]

Trogna till döden

WOLFGANG KUSSEROW var en av dem som avrättades, och det berodde på att han bevarade sig trogen mot Gud och vägrade att stödja nazismen. Strax innan han blev halshuggen den 28 mars 1942 skrev han till sina föräldrar och syskon: ”Jag måste nu som er tredje son och bror lämna er i morgon bitti. Var inte ledsna, för den tid skall komma när vi kommer att vara tillsammans igen. ... Hur stor kommer inte vår glädje att bli, när vi alla är återförenade! ... Nu har vi ryckts ifrån varandra, och var och en av oss måste bestå provet; därefter kommer vi att bli belönade.”

Strax innan Johannes Harms avrättades, den 8 januari 1941, skrev han i ett avskedsbrev till sin far: ”Min dödsdom har redan blivit tillkännagiven, och jag är i kedjor både dag och natt — märkena (på papperet) är från handbojorna. ... Min käre far, i anden uppmanar jag dig att förbli trofast alldeles som jag försökt att förbli trofast, och vi kommer sedan att se varandra igen. Jag skall tänka på dig in i det sista.”

Nazismens illgärningar avslöjade

PÅ 1920-TALET, då Tyskland försökte hämta sig från sitt nederlag i första världskriget, spred Jehovas vittnen där i landet enorma mängder biblisk litteratur. Denna litteratur skänkte tyskarna tröst och hopp, men inte bara det, utan den varnade dem också för militarismens växande inflytande. Mellan åren 1919 och 1933 lämnade vittnena i genomsnitt åtta böcker, broschyrer eller tidskriftsexemplar hos vart och ett av de cirka 15 miljoner hushållen i Tyskland.

Tidskrifterna Den Gyllne Tidsåldern och En Ny Värld riktade ofta uppmärksamheten på den militaristiska utvecklingen i Tyskland. År 1929, mer än tre år innan Hitler kom till makten, kunde man i den tyska upplagan av Den Gyllne Tidsåldern läsa följande frimodiga uttalande: ”Nationalsocialismen är ... en rörelse som ... direkt tjänar människans fiende, Djävulen.”

Strax innan Hitler övertog makten kunde man läsa i den engelska upplagan av Den Gyllne Tidsåldern för 4 januari 1933: ”Den nationalsocialistiska rörelsen tornar upp sig likt en väldig, hotande klippa. Det verkar otroligt att ett politiskt parti med en så ringa begynnelse och en så kättersk politik inom loppet av några få år kan nå sådana proportioner att det ställer landets regering i skuggan. Adolf Hitler och hans nationalsocialistiska parti (nazisterna) har emellertid lyckats med denna ovanliga bedrift.”

En vädjan om förståelse

Den 30 januari 1933 blev Hitler rikskansler i Tyskland, och några månader senare, den 4 april 1933, stängdes Jehovas vittnens avdelningskontor i Magdeburg, varefter egendomen konfiskerades. Den 28 april 1933 upphävdes emellertid konfiskationen, och egendomen återlämnades. Vad skulle nu hända?

Den 25 juni 1933 anordnade Jehovas vittnen en sammankomst i Berlin med omkring 7.000 personer närvarande, trots att Hitlerregimen var så fientligt inställd till dem. Vittnena offentliggjorde klart och tydligt sina syften: ”Vår organisation har ingenting med politik att göra. Vi vill bara undervisa människor i Jehova Guds ord och göra det utan hinder.”

Jehovas vittnen gjorde således ett uppriktigt försök att framlägga sin sak. Vad blev följden?

Nazisterna går till angrepp

Vittnenas orubbligt neutrala hållning och deras lojalitet mot Guds kungarike var något som Hitlerregimen inte kunde acceptera. Nazisterna tänkte inte tolerera att någon vägrade att stödja deras ideologi.

Omedelbart efter sammankomsten i Berlin, den 28 juni 1933, stängde nazisterna återigen avdelningskontoret i Magdeburg. De upplöste vittnenas möten och arresterade en del av dem. Snart började Jehovas vittnen bli avskedade från sina arbeten. De fick sina hem genomsökta och blev misshandlade och fängslade. I början av år 1934 hade nazisterna beslagtagit 65 ton biblisk litteratur och bränt upp den utanför Magdeburg.

Vittnenas fasta hållning

Trots dessa inledande attacker stod Jehovas vittnen fasta och fördömde offentligt nazisternas tyranni och orättvisor. Vakttornet för 1 januari 1934 innehöll en specialartikel, ”Frukten icke för dem!”, som var speciellt avsedd för de tyska vittnena och uppmanade dem att fatta mod, trots den allt större press som de utsattes för.

Den 9 februari 1934 skickade Sällskapet Vakttornets president, J. F. Rutherford, ett protestbrev till Hitler med lydelsen: ”Ni kan måhända med framgång stå emot alla människor, men Ni kan inte med framgång stå emot Jehova, Gud. ... I Gud Jehovas och hans smorde konungs, Kristi Jesu, namn — uppfordrar jag Eder att utfärda order till Eder regerings alla ämbetsmän och tjänare, att Jehovas vittnen (som äro anslutna till Vereinigung Ernster Bibelforscher och Vakttornets Bibel- och Traktatsällskap) i Tyskland må tillåtas att samlas i frid och utan hinder dyrka Gud.”

Rutherford angav en tidsgräns — den 24 mars 1934. Han sade att om de tyska vittnenas situation inte hade förbättrats före den tidpunkten, skulle fakta om förföljelsen publiceras över hela Tyskland och den övriga världen. Nazisterna svarade med att intensifiera förföljelsen, och många Jehovas vittnen blev inspärrade i de nyligen upprättade koncentrationslägren. De var således bland de första som placerades i dessa läger.

Vittnena avslöjar nazisternas illdåd

Precis som de hade lovat började Jehovas vittnen öppet avslöja de illdåd som begicks i Tyskland. Vittnen över hela världen skickade gång på gång protestbrev till Hitler och hans regering.

Den 7 oktober 1934 samlades alla församlingar av Jehovas vittnen i Tyskland för att höra ett brev uppläsas som varje församling sedan skulle sända till Hitlers regering. I brevet sades det bland annat: ”Er lag står i direkt konflikt med Guds lag. ... Därför underrättar vi er om att vi till varje pris lyder Guds befallningar, att vi kommer att samlas för att studera hans ord och att vi kommer att tillbe och tjäna honom som han har befallt.”

Samma dag kom Jehovas vittnen i 49 andra länder tillsammans i sina församlingar och sände ett telegram med följande lydelse till Hitler: ”Er hårda behandling av Jehovas vittnen upprör alla anständiga människor på jorden och vanärar Guds namn. Upphör med all vidare förföljelse mot Jehovas vittnen, i annat fall kommer Gud att förgöra Er och Ert nationalsocialistiska parti.”

Nazisterna reagerade nästan omedelbart genom att ytterligare intensifiera förföljelsen. Hitler själv skrek: ”Den avfödan skall utrotas i Tyskland!” Men ju intensivare motståndet blev, desto mer beslutsamma blev vittnena.

År 1935 avslöjade Den Gyllne Tidsåldern vid flera tillfällen nazistregimens inkvisitoriska tortyrmetoder och spioneriverksamhet. Det avslöjades också att ett av Hitlerjugends mål var att få tyska ungdomar att överge sin tro på Gud. Följande år genomförde Gestapo en landsomfattande kampanj, som resulterade i att tusentals Jehovas vittnen arresterades. Kort därefter, den 12 december 1936, svarade vittnena med en egen kampanj. De täckte hela Tyskland med tiotusentals exemplar av en tryckt resolution, i vilken de protesterade mot förföljelsen av Jehovas vittnen.

Den 20 juni 1937 delade de Jehovas vittnen som fortfarande var fria ut ett nytt budskap, ett öppet brev, som skoningslöst och detaljerat redogjorde för förföljelsen. Det namngav tjänstemän och uppgav tider och platser. Bestörtningen blev stor hos Gestapo över detta avslöjande och över att vittnena hade lyckats sprida det.

Kärleken till nästan drev vittnena att vilja varna det tyska folket för att låta sig luras av den storvulna drömmen om ett strålande, tusenårigt styre utövat av Tredje riket. ”Vi måste tala om sanningen och bära fram varningen”, sades det i broschyren Se fakta i ögonen, som kom ut år 1938. ”Vi inse, att det totalitära regeringssystemet ... är Satans verk, som han frambragt såsom ett surrogat för Guds rike.” Jehovas vittnen var bland de första som blev utsatta för övergrepp från nazisternas sida, men de fördömde också i skarpa ordalag de skändligheter som begicks mot judar, polacker, handikappade och andra grupper.

I resolutionen ”Varning!”, som antogs vid ett konvent i Seattle i Förenta staterna år 1938, sades det: ”Fascister och nazister, radikala politiska organisationer, har orättmätigt tagit makten i många länder i Europa. ... Alla invånare kommer att likriktas, alla deras fri- och rättigheter kommer att tas ifrån dem, alla kommer att bli tvungna att underkasta sig en despotisk diktators styre, och därefter kommer den gamla inkvisitionen att bli fullständigt återupplivad.”

Rutherford utnyttjade regelbundet radion och höll kraftfulla tal som avslöjade nazismens sataniska natur. Talen radierades över hela världen och spreds i tryckt form i miljontals exemplar. Den 2 oktober 1938 höll han föredraget ”Fascism eller frihet”, i vilket han i otvetydiga ordalag fördömde Hitler. Han sade bland annat:

”I Tyskland är folket i allmänhet fredsälskande. Djävulen har satt sin representant Hitler vid styret, en man som har ett sjukligt sinne, är grym, illvillig och hänsynslös. ... Han förföljer judarna på ett grymt sätt, därför att de en gång varit Jehovas förbundsfolk och burit Jehovas namn och emedan Kristus Jesus var jude.”

Vartefter nazisternas hat mot Jehovas vittnen ökade i intensitet, blev också vittnenas fördömanden allt skarpare. I den engelska upplagan av En Ny Värld för 15 maj 1940 kunde man läsa: ”Hitler är ett djävulens barn i så fullkomligt måtto att dessa tal och beslut flödar fram genom honom som genom en välbyggd avloppsledning.”

Koncentrationslägrens fasor avslöjas

Även om människor i allmänhet inte kände till koncentrationslägrens existens förrän år 1945, hade detaljerade beskrivningar av dessa läger ofta förekommit i Sällskapet Vakttornets publikationer redan under 1930-talet. År 1938 omnämnde således tidskriften En Ny Värld experiment med giftgas som gjorts i Dachau. Fram till år 1940 hade vittnenas publikationer namngett 20 olika läger och beskrivit de fasansfulla förhållanden som rådde där.

Varför var Jehovas vittnen så väl insatta i det som hände i dessa läger? Redan vid andra världskrigets utbrott år 1939 var 6.000 vittnen inspärrade i koncentrationsläger och fängelser. Den tyske historikern Detlef Garbe beräknar att vittnena vid den tidpunkten utgjorde mellan 5 och 10 procent av det totala antalet fångar i de nazistiska koncentrationslägren!

Vid ett symposium om Jehovas vittnen och Förintelsen sade Garbe: ”Av de 25.000 personer som bekände sig vara Jehovas vittnen vid Tredje rikets början satt omkring 10.000 fängslade under längre eller kortare tid. Av dessa var drygt 2.000 internerade i olika koncentrationsläger. Detta innebär att näst efter judarna var Jehovas vittnen de som fick utstå mest förföljelse från SS av alla religiösa grupper.”

I juni 1940 skrev den engelska upplagan av En Ny Värld: ”Det fanns 3.500.000 judar i Polen när Tyskland började sitt blixtkrig ... , och om de rapporter som når västvärlden är korrekta, tycks de nu vara på väg att utplånas.” År 1943 kunde man läsa: ”Hela folkslag, till exempel greker, polacker och serber, utrotas systematiskt.” År 1946 hade Den Gyllne Tidsåldern och En Ny Värld utpekat 60 olika fängelser och koncentrationsläger.

Vittnena gäckar nazisterna

Trots att nazisterna försökte stoppa spridningen av Sällskapet Vakttornets litteratur, medgav en tjänsteman i Berlin: ”Det är svårt att hitta de hemliga platser där bibelforskarna i Tyskland fortfarande trycker sin litteratur; de bär aldrig på sig namn och adresser, och de förråder aldrig varandra.”

Trots frenetiska ansträngningar lyckades Gestapo aldrig tillfångata mer än hälften av vittnena i Tyskland. Vilken besvikelse det måste ha varit för nazisterna att de med sin raffinerade spioneriapparat inte kunde spåra upp och tysta denna lilla skara vittnen eller stoppa strömmen av tryckalster. Vittnenas litteratur spreds på gatorna och letade sig till och med in bakom koncentrationslägrens taggtrådsstängsel!

Vittnenas triumf över barbariet

Nazisterna, som ansågs vara mästare på att knäcka människors viljekraft, försökte desperat få Jehovas vittnen att göra våld på sin kristna neutralitet, men de misslyckades ömkligen. Boken Der SS-Staat — das System der deutschen Konzentrationslager förklarar: ”Man kan inte komma ifrån det intrycket att SS psykologiskt sett aldrig var riktigt vuxna den utmaning mot dem som Jehovas vittnen utgjorde.”

Ja, med Guds andes hjälp kunde Jehovas vittnen vinna kampen. Historikern Christine King, universitetskansler vid Staffordshire University i England, beskriver de båda parterna i denna konflikt: ”På den ena sidan stod ... [nazismen], enorm, mäktig, till synes oövervinnlig. På den andra stod en mycket, mycket liten grupp ... utan något annat vapen än sin tro. Jehovas vittnen fick det mäktiga Gestapo på knä i moraliskt hänseende.”

Jehovas vittnen var en liten, fridsam enklav inom det nazistiska riket. Ändå utkämpade de och vann en strid på sitt eget sätt — en strid för rätten att tillbe sin Gud, en strid för att få älska sina medmänniskor, en strid för att få säga sanningen.

[Ruta på sidan 9]

Vittnena avslöjade koncentrationslägrens existens

ÄVEN om namn som Auschwitz, Buchenwald, Dachau och Sachsenhausen var okända för de flesta ända fram till andra världskrigets slut, var de välkända för läsare av Den Gyllne Tidsåldern och En Ny Värld. De rapporter om Jehovas vittnen som med risk för livet smugglades ut ur lägren och publicerades i Sällskapet Vakttornets litteratur avslöjade Tredje rikets mordiska avsikter.

År 1933 publicerade den engelska upplagan av Den Gyllne Tidsåldern den första av många rapporter om koncentrationslägrens existens. År 1938 gav Jehovas vittnen ut boken Kreuzzug gegen das Christentum, som översattes till franska och polska. Den dokumenterade mycket grundligt nazisternas brutala angrepp på Jehovas vittnen och innehöll schematiska teckningar över koncentrationslägren i Sachsenhausen och Esterwegen.

Nobelpristagaren och författaren dr Thomas Mann skrev: ”Jag har med djupaste rörelse läst er bok och dess fruktansvärda dokumentation. Jag kan inte beskriva de blandade känslor av vämjelse och fasa som har fyllt mitt hjärta, medan jag läst igenom dessa beskrivningar av mänsklig förnedring och bestialisk grymhet. ... Att tiga skulle bara tjäna den moraliska likgiltigheten i dagens värld. ... Ni har gjort er plikt genom att ge ut den här boken och bringa dessa fakta i dagen.” — Kursiverat av oss.

[Ruta på sidan 10]

Vittnena bland de första att bli internerade

MADAME Geneviève de Gaulle, brorsdotter till den tidigare franske presidenten Charles de Gaulle, tillhörde under andra världskriget den franska motståndsrörelsen. Sedan hon tillfångatagits fördes hon år 1944 till koncentrationslägret i Ravensbrück, där hon träffade Jehovas vittnen. Efter kriget höll madame de Gaulle föreläsningar på många platser i Schweiz och talade ofta om vittnenas mod och ostrafflighet. Den 20 maj 1994 sade hon i en intervju:

”De var bland de första fångarna i lägret. Många av dem hade redan dött. ... Vi kände igen dem på det speciella märke som de bar. ... Det var absolut förbjudet för dem att tala om sin tro eller att ha några religiösa böcker — i synnerhet Bibeln, som ansågs vara den mest samhällsomstörtande av alla böcker. ... Jag känner till ... [ett Jehovas vittne], och det lär ha funnits fler, som avrättades bara för att hon hade några få blad med bibelställen. ...

Det jag särskilt beundrade hos dem var att de hade kunnat lämna lägret när som helst, om de bara undertecknade en förklaring i vilken de avsvor sig sin tro. I längden var dessa kvinnor, som verkade så svaga och uttröttade, starkare än SS, som hade sådan makt och hade alla medel till sitt förfogande. Men ... [Jehovas vittnen] hade sin styrka, och deras viljekraft kunde ingen krossa.”

[Ruta på sidan 11]

Vittnenas uppförande i koncentrationslägren

AV KÄRLEK till sina medmänniskor — cellkamrater och andra medfångar — delade vittnena med sig, inte bara av den andliga maten, utan också av den bokstavliga, hur små ransonerna än var.

En judisk man, som överlevde vistelsen i Buchenwald, förklarade: ”Där träffade jag bibelforskarna. De vittnade ständigt om sin tro. Det fanns faktiskt ingenting som kunde hindra dem från att tala om sin Gud. De var mycket snälla och hjälpsamma mot andra fångar. När massvis av judar anlände till lägret efter pogromerna den 10 november 1938, gick ’Jehovasvinen’, som vakterna kallade dem, runt och delade ut små brödransoner till gamla och uthungrade judar, trots att det ibland betydde att de själva var utan mat i upp till fyra dagar.”

En judisk kvinna, som satt inspärrad i koncentrationslägret i Lichtenburg, sade likaså om vittnena: ”De var modiga människor, som bar sitt öde med stort tålamod. Det var egentligen förbjudet för icke-judiska fångar att tala med oss, men dessa kvinnor följde aldrig denna föreskrift. De bad för oss, som om vi hade tillhört deras familj, och uppmanade oss att hålla ut.”

[Ruta på sidan 12]

Dementier av Förintelsen förutsagda

I BÖRJAN av år 1946 skrev tidskriften En Ny Värld att man i framtiden förmodligen skulle försöka revidera historien och förneka det som hänt. I artikeln ”Är nazismen utrotad?” kunde man läsa:

”Propagandamakarna tror att folk har kort minne. Det är deras avsikt att radera ut den förflutna tidens historia och framställa sig själva som rena välgörare och på så sätt dölja sitt brottsliga förflutna.”

Tidskriften gav också denna klarsynta varning: ”Intill dess Jehova utkämpar denna strid vid Harmageddon, kommer nazismen att fortsätta att resa upp sitt otäcka huvud.”

[Diagram på sidan 11]

(För formaterad text, se publikationen)

Dessa schematiska teckningar över koncentrationsläger förekom i Jehovas vittnens publikationer år 1937

[Bild på sidan 7]

De 150 medlemmarna av Betelfamiljen som arbetade vid Jehovas vittnens avdelningskontor i Magdeburg år 1931

[Bilder på sidan 8]

Jehovas vittnens publikationer avslöjade kyrkornas nära samröre med nazismen

Varför kyrkorna teg

DEN 8 december 1993 höll professor Franklin Littell från Baylor University i Texas ett anförande i Holocaust Memorial Museum i Washington, i vilket han talade om en besvärande ”sanning”. Vad var det han syftade på?

Sanningen var den, sade Littell, att ”sex miljoner judar systematiskt förföljdes och mördades i hjärtat av kristenheten av döpta katoliker, protestanter och ortodoxa, vilka aldrig blev tillrättavisade, än mindre exkommunicerade”. Det fanns emellertid en röst som konsekvent sjöng ut om prästerskapets samröre med Hitlerregimen, och den rösten tillhörde, som vi har sett, Jehovas vittnen.

Hitler var själv döpt katolik, liksom många andra i den tyska statsledningen. Varför blev de inte exkommunicerade? Varför fördömde inte katolska kyrkan de fruktansvärda illdåd som dessa män begick? Varför sade inte de protestantiska kyrkorna något?

Var kyrkorna verkligen tysta? Finns det bevis för att de stödde Hitlers krigsansträngningar?

Katolska kyrkans roll

Den katolske historikern E. I. Watkin skrev: ”Trots att detta medgivande oundvikligen är smärtsamt, kan vi inte till förmån för en falsk uppbyggelse eller en oärlig lojalitet förneka eller ignorera det historiska faktum att biskopar alltid har stött alla krig som har förts av deras nations regering. ... När det blivit fråga om krigförande nationalism har de blivit ’kejsarens’ språkrör.”

När Watkin sade att den katolska kyrkans biskopar ”har stött alla krig som har förts av deras nations regering”, inbegrep han de anfallskrig som Hitler utkämpade. En katolsk professor i historia vid universitetet i Wien, Friedrich Heer, erkände: ”Enligt den tyska historiens kalla fakta kom korset och hakkorset allt närmare varandra, tills hakkorset förkunnade sitt segerbudskap från de tyska katedralernas torn, hakkorsflaggor sattes upp runt altarna och katolska och protestantiska teologer, pastorer, kyrkomän och statsmän välkomnade alliansen med Hitler.”

Romersk-katolska kyrkans ledare gav Hitlers krig ett så oreserverat stöd att den katolske professorn Gordon Zahn skrev: ”Den tyske katolik som vände sig till sina religiösa överordnade för att få andlig vägledning och råd i fråga om att ta del i Hitlers krig fick praktiskt taget samma svar som han skulle ha fått från nazistledaren själv.”

Att katolikerna lydigt följde den ledning som deras religiösa ledare gav bekräftades av professor Heer. Han förklarade: ”Av omkring trettiotvå miljoner tyska katoliker — av vilka femton och en halv miljoner var män — var det endast sju som öppet vägrade militärtjänst. Sex av dessa var österrikare.” På senare tid har det framkommit att det fanns ett fåtal andra katoliker och protestanter som modigt motstod nazistregimen på grund av religiösa övertygelser. Somliga av dem fick till och med plikta med sitt liv, medan deras andliga ledare sålde sig till Tredje riket.

Vilka andra som teg, och vilka som inte gjorde det

Som tidigare nämnts sade professor Heer att även protestantiska ledare ”välkomnade alliansen med Hitler”. Är detta sant?

Många protestanter har plågats av självanklagelser för att de inte protesterade mot Hitlers anfallskrig. I oktober 1945 träffades till exempel 11 ledande protestantiska präster för att utarbeta det så kallade Stuttgartmedgivandet om skuld. De sade: ”Vi anklagar oss för att inte ha varit modigare i fråga om att uttrycka våra övertygelser, trognare i att frambära våra böner, gladare i fråga om att uttrycka vår tro och ivrigare i att visa vår kärlek.”

I boken A History of Christianity skriver Paul Johnson: ”Av 17.000 protestantiska pastorer var det aldrig mer än 50 som avtjänade långa straff [för att de inte stödde nazistregimen] vid något tillfälle.” Johnson ställer dessa pastorer i kontrast till Jehovas vittnen och säger vidare: ”De tappraste var Jehovas vittnen, som från början öppet deklarerade sitt på trosfrågor grundade motstånd och fick lida för detta. De tillbakavisade allt samarbete med den nazistiska staten.”

År 1939, samma år som andra världskriget började, citerade den engelska upplagan av En Ny Värld den protestantiske prästen T. Bruppacher, som sade: ”Medan människor som kallar sig kristna har misslyckats i avgörande trosprov, vägrar dessa okända vittnen för Jehova, som kristna martyrer, kategoriskt att göra våld på samvetet och ta del i hednisk avgudadyrkan. Den framtida kyrkohistorien måste en dag erkänna att det inte var de stora kyrkorna, utan flera av de förtalade och förhånade människorna från olika sekter, som var de första som satte sig upp mot nazistdemonens raseri. ... De vägrar att tillbe Hitler och hakkorset.”

Även Martin Niemöller, en protestantisk präst som själv suttit inspärrad i ett nazistiskt koncentrationsläger, erkände längre fram: ”Det kan sanningsenligt sägas att kristna kyrkosamfund under tidernas lopp alltid har gått med på att välsigna krig, trupper och vapen och att de på ett mycket okristligt sätt bett om sina fienders tillintetgörelse.” Han medgav: ”Allt detta är vårt fel och våra fäders fel, men uppenbarligen inte Guds fel.”

Niemöller tillade sedan: ”Tänka sig att vi kristna i våra dagar skäms inför den så kallade sekten av de allvarligt sinnade bibelforskarna [Jehovas vittnen], som i hundratal och tusental har sänts till koncentrationsläger och dött på grund av att de vägrat att göra krigstjänst och vägrat att skjuta på andra människor.”

En expert på judiska förhållanden, professor Susannah Heschel, har funnit kyrkliga dokument som bevisar att de protestantiska prästerna var villiga, ja rentav ivriga, att ge Hitler sitt stöd. Hon säger att de tiggde och bad om privilegiet att få sätta upp hakkorsflaggan i sina kyrkor. Det stora flertalet präster hade inte tvingats till underkastelse, visade hennes undersökningar, utan de var entusiastiska anhängare av Hitler och hans ariska ideal.

När Heschel håller sina föreläsningar, frågar kyrkomedlemmar ofta: ”Vad skulle vi ha kunnat göra?”

”Ni kunde ha handlat som Jehovas vittnen”, svarar hon.

Varför de var tysta

Orsaken till att kyrkorna teg är utan tvivel den att kristenhetens präster och deras hjordar hade övergett Bibelns läror och i stället gav den politiska staten sitt fulla stöd. År 1933 slöt romersk-katolska kyrkan ett konkordat med nazisterna. Den katolske kardinalen Faulhaber skrev till Hitler: ”Detta handslag med påvedömet ... är en bedrift som kommer att leda till oräkneliga välsignelser. ... Må Gud bevara rikskanslern [Hitler].”

Ja, såväl katolska kyrkan som andra kyrkor blev lydiga redskap i händerna på Hitlers onda regim. Trots att Jesus Kristus hade sagt att hans sanna efterföljare ”inte [är] någon del av världen”, blev kyrkorna och deras församlingsmedlemmar en integrerande del av Hitlers värld. (Johannes 17:16) Därför vågade de inte protestera mot de illdåd som nazisterna begick mot mänskligheten i sina dödsläger.

Det är sant att det fanns några få modiga individer från katolska, protestantiska och andra religionssamfund som vågade stå emot den nazistiska staten. Men medan somliga av dem fick plikta med livet, var deras andliga ledare, som påstod sig tjäna Gud, villiga tjänare åt Tredje riket.

Det fanns emellertid en röst som aldrig tystnade. Trots att nyhetsmedierna på det hela taget förbisåg den roll som kyrkorna spelade i det nazistiska dramat, kände Jehovas vittnen det som sin plikt att avslöja prästernas svek och skrymteri genom detaljerade beskrivningar av deras bedrägliga agerande bakom kulisserna. I denna tidskrifts föregångare och andra publikationer framförde de under 1930- och 1940-talen skarp kritik mot religiösa organisationer som blev nazismens hantlangare.

Hur man kan känna igen Kristi sanna efterföljare

Jehovas vittnen är helt annorlunda än den här världens religioner. Eftersom de inte är någon del av världen, tar de inte del i nationernas krig. De har lytt Guds befallning att ”smida sina svärd till plogbillar”. (Jesaja 2:4) De har också lytt den befallning som Kristus gav dem — att älska varandra. (Johannes 13:35) Detta innebär att de aldrig går ut i krig och uppsåtligt skadar varandra.

Bibeln visar i tydliga ordalag hur man kan känna igen Guds sanna tillbedjare: ”Härigenom blir Guds barn och Djävulens barn uppenbara: Var och en som inte utövar rättfärdighet, han härstammar inte från Gud, inte heller den som inte älskar sin broder. Detta är nämligen det budskap som ni har hört från början, att vi skall älska varandra; inte vara såsom Kain, som härstammade från den onde och tog livet av sin bror.” — 1 Johannes 3:10—12.

Ja, historien uppenbarar att Jehovas vittnen alltid har visat kärlek till sina medmänniskor, även när de utsatts för intensiva påtryckningar. När Hitler utkämpade sina krig i Europa, stod vittnena fasta, trots nazisternas brutala försök att få dem att ta del i slaktandet. Som professor Christine King så träffande uttryckte det: ”Jehovas vittnen vågade säga ifrån. De sade ifrån redan från början. De sade ifrån med en mun. Och de sade ifrån med ett enastående mod, som kan tjäna som ett exempel för oss alla.”

Ända till den dag då världen lyckligt och väl har kommit under Guds kungarikes kärleksfulla styre och blivit fullständigt befriad från krig och ondska kommer Jehovas vittnen att fortsätta att säga ifrån. Så länge det är den suveräne Herrens, Jehovas, vilja kommer den här tidskriften att avslöja den sataniska världens ondska och förkunna det enda sanna hoppet för mänskligheten — Guds kungarike. — Matteus 6:9, 10.

[Bilder på sidan 13]

Den amerikanska pressen bekräftade att kyrkorna stödde nazismen

New York Post, 27 augusti 1940, Blue Final Edition, sidan 15

The New York Times, 25 september 1939, Late City Edition, sidan 6

The New York Times, 7 december 1941, Late City Edition, sidan 33

[Bild på sidan 15]

I motsats till kyrkorna vågade Jehovas vittnen kritisera nazismen