Sidan två

Förintelsen — detta ord väcker minnen från det systematiska utrotandet av miljoner judar under Hitlers nazistiska regim i Tyskland åren 1933 till 1945. Men det väcker också många frågor:

Har detta verkligen hänt?

Bör förintelsen betraktas som enbart en judisk tragedi?

Varför ta upp detta ämne nu, mer än 40 år efter andra världskrigets slut?

Fanns det några som för sitt samvetes skull opponerade sig mot Hitlers ideologi?

Hur kunde Gud tillåta sådana grymheter?

Vilket hopp finns det för de miljontals människor som mördades eller dog av utmattning eller svält under denna mörka tid? Är de borta för evigt, eller kommer de att få liv igen?

Den artikelserie som nu följer tar upp dessa frågor till behandling.

Förintelsen — Hur berör den dig?

HAR förintelsen verkligen inträffat? Spelar det någon roll? Varför skulle jag bry mig om det? kanske någon säger.

En anledning till att människor borde intressera sig för denna händelse är att se till att historien inte upprepar sig. Författaren Primo Levi, själv överlevande från nazistiska koncentrationsläger, tvivlar på att koncentrationslägermentaliteten verkligen är död. Han ställer frågan: ”Hur mycket av detta har kommit tillbaka eller håller på att komma tillbaka? Vad kan vi som lever i denna hotfyllda värld göra för att slippa åtminstone detta hot?”

Levi gör sig följaktligen till tolk för alla de människor som undrar om sådana ohyggligheter skulle kunna inträffa igen. Vad svarar den historiska utvecklingen under senare år? Vittnesbörd om skändligheter, folkmord, tortyr, dödspatruller och ”försvunna” och ”likviderade” personer i land efter land sedan år 1945 bevisar att den mentalitet som låg bakom de nazistiska koncentrationslägren fortfarande lever kvar.

Och för de överlevande — barn, släktingar och vänner till de döda — spelar denna historiska händelse stor roll. Historien grundar sig på verkliga händelser och verkliga människor. Spelar det någon roll om Jesus bara var en myt? Eller om Napoleon eller Muhammed, islams profet, var verkliga människor eller uppdiktade? Naturligtvis gör det det. Dessa män har ändrat historiens förlopp.

Likaså är förintelsen det kanske mest förödande slag som riktats mot den civiliserade människan i hela historien. Som Primo Levi uttrycker det: ”Aldrig har så många liv utsläckts på så kort tid och med en så makaber kombination av teknologisk genialitet, fanatism och grymhet.”

Men det finns de som ifrågasätter att detta har hänt. De tvivlar på att den nazistiska förintelsen är ett historiskt faktum.

Förintelsen — en historisk händelse!

FÖRVÅNANSVÄRT nog finns det ett litet antal människor som vill göra gällande att den nazistiska förintelsen, såsom den skildras i den moderna historien, aldrig ägt rum. I sin publikation Did Six Million Really Die? The Truth at Last (Dog verkligen sex miljoner människor? Äntligen får vi veta sanningen) säger Richard Harwood: ”Påståendet att 6 miljoner judar dog under andra världskriget som en direkt följd av den officiella tyska utrotningspolitiken är fullständigt ogrundat.”

Vi måste därför fråga oss: Gav nazisterna order om utrotningsaktioner mot judarna under andra världskriget? Dog verkligen mellan fyra och sex miljoner judar i nazistiska koncentrationsläger? Fanns det verkligen gaskammare? Eller är allt detta en vrångbild av den tyska historien?

Vissa revisionistiska historiker har hävdat att dessa händelser aldrig ägt rum. De menar att på sin höjd några tusen judar dog och att det stora flertalet evakuerades till andra länder.

Ett rättsfall som nyligen avgjordes i Canada belyser denna kontrovers. En tysk invandrare i Canada åtalades för att ”medvetet ha publicerat vilseledande upplysningar som sannolikt skulle inverka menligt på människors sociala och rasmässiga tolerans” genom att förneka att de rasistiska utrotningsaktionerna någonsin ägt rum, rapporterade den kanadensiska tidningen The Globe and Mail. Mannen dömdes till 15 månaders fängelse, och publikationen som presenterade hans revisionistiska åsikter om den nazistiska förintelsen blev förbjuden.

I Västtyskland gjordes år 1985 ett tillägg till en ärekränkningslag med innebörden att även icke-judiska personer nu kan föra talan mot ”var och en som förolämpar, förtalar, skymfar eller talar nedsättande om människor som ’förlorade livet genom att de föll offer för nationalsocialismen eller andra former av tyranniskt eller despotiskt styre’”. Denna nya lag ”gör förnekandet av judemorden i koncentrationslägren under den nazistiska diktaturen till en straffbar handling”, förklarar Hamburger Abendblatt.

Ett sådant förnekande av den nazistiska förintelsen kallas vanligen ”auschwitzlögnen”. Auschwitz (nu Oświȩcim) var ett ökänt utrotningsläger i Polen. Enligt västtyska massmedier har högerextremister försökt dölja eller förneka dessa händelser, och därför har man myntat uttrycket ”auschwitzlögnen”.

Utvandring eller utrotning?

Det faktum att det i dag finns många miljoner judar av europeiskt ursprung bevisar att nazisterna inte lyckades utrota Europas judar. Att många judar undslapp utrotningsförsöken i koncentrationslägren med livet i behåll bekräftas av historikern William L. Shirer, som skriver i sin bok 20th Century Journey—The Nightmare Years 1930-1940 (En resa i 20:e århundradet — Mardrömsåren 1930—1940): ”Inte alla österrikiska judar dukade under i nazistiska läger och fängelser. Många judar fick möjlighet att köpa sig fria från fångenskapen och lämna landet. Vanligtvis kostade det dem deras förmögenhet. ... Kanske närmare hälften av Wiens 180.000 judar lyckades köpa sig fria innan utrotningsaktionerna började.” Denna möjlighet stod öppen särskilt under 1930-talet.

Shirer förklarar emellertid att även om ett judiskt emigrationskontor upprättades under Reinhard Heydrich, ”skulle detta senare komma att bli ett organ, inte för utvandring, utan för utrotning, och organisera det systematiska mördandet av mer än fyra miljoner judar”. Denna ”slutgiltiga lösning” av judefrågan organiserades av Karl Adolf Eichmann, som längre fram avrättades i Israel för sina krigsförbrytelser.

Koncentrationslägren var inte det enda sättet att likvidera människor som av nazisterna ansågs tillhöra mindervärdiga och lägre stående raser. Det fanns också de fruktade s. k. Einsatzgruppen (speciella aktionsgrupper), utrotningspatruller som följde i invasionsarméns spår ”och vars enda uppgift var att verkställa masslakt på judarna. ... Genom att sluta upp tätt bakom den framryckande frontlinjen så att bara ett fåtal kunde undslippa deras nät dödade dessa Einsatzgruppen under de sex första månaderna närmare en halv miljon judar genom att brutalt skjuta dem, sticka ner dem med bajonett, bränna dem, tortera dem, klubba ner dem eller begrava dem levande.” — Bruce Quarrie: Hitler’s Samurai—The Waffen-SS in Action (Hitlers samurajer — Waffen-SS i verksamhet).

Låter denna siffra otrolig? Det blir i genomsnitt mindre än ett mord per dag och medlem för den 3.000 man starka gruppen. När dessa speciella aktionsgrupper nådde sovjetiskt territorium, uppges antalet döda enligt ofullständiga uppgifter ha varit ”mer än 900.000, vilket endast motsvarar omkring två tredjedelar av det totala antalet judiska offer i de rörliga operationerna”. — Raul Hilberg: The Destruction of the European Jews (Tillintetgörandet av Europas judar).

En kommendants bekännelse

Vilka vittnesmål finns det från dem som deltog i avrättningarna i koncentrationslägren? Rudolf Höss, som då var lägerkommendant i Auschwitz, beklagade sig: ”Tro mig, det var inte alltid så trevligt att se dessa berg av lik och känna den eviga lukten från ugnarna.” Han uttryckte också ”förvåning och ogillande över att judiska specialenheter (Sonderkommandos) i utbyte mot en kort förlängning av sina egna liv var villiga att hjälpa till att gasa ihjäl medlemmar av sin egen ras”. (The Face of the Third Reich [Tredje rikets ansikte], av den tyske författaren Joachim C. Fest, sidan 285) Fest tillägger: ”Något av expertens ensidiga perfektionistiska stolthet kommer fram i Höss’ uttalande: ’Enligt RFSS’ [Heinrich Himmlers] önskan blev Auschwitz alla tiders största anläggning för avlivande av människor’, eller när han med den framgångsrike organisatörens tillfredsställelse påpekar att gaskamrarna i hans eget läger hade tio gånger större kapacitet än dem i Treblinka.”

I sin självbiografi skrev Höss: ”Omedvetet blev jag en kugge i Tredje rikets stora utrotningsmaskin.” ”RFSS [Himmler] skickade åtskilliga gånger högre parti- och SS-ledare till Auschwitz så att de kunde se på avlivningen av judarna. På alla gjorde det ett djupt intryck.”a

De påverkades emellertid synbarligen av skillnaden mellan att tala om ”den slutgiltiga lösningen av judefrågan” och att se den ohyggliga verkligheten i gaskamrarna. När man frågade Höss hur han kunde stå ut med detta, svarade han: ”Jag brukade alltid svara att alla mänskliga känslor måste tvingas till tystnad inför den järnhårda konsekvens med vilken vi måste verkställa führerns order.”

Rudolf Höss, denna marionett i sadismens tjänst, erkände således öppet att förintelsen var en realitet och att han var en av dess tillskyndare som lägerkommendant i Auschwitz.

I förordet till boken Values and Violence in Auschwitz (Värderingar och våld i Auschwitz), som först publicerades på polska, uppger översättaren, Catherine Leach, att 3.200.000 judar förlorade livet till följd av massavrättningar, tortyr och slavarbete i olika koncentrationsläger. Hon säger: ”Förintelsen av Europas judar ägde rum på polskt territorium.”

Många dränktes

Döden kunde komma på många sätt i lägren — genom svält, sjukdom, en kula i nacken, gaskammare, prygel, hängning, halshuggning och dränkning. Dränkningen var en särskilt utstuderad metod.

Författaren Terrence Des Pres förklarar: ”Faktum är att fångarna systematiskt blottställdes för snusk och orenlighet. De utsattes medvetet för fysiskt övervåld i samband med latrinhanteringen. ... Fångarna i de nazistiska lägren drunknade bokstavligt talat i sin egen träck, och det hände faktiskt ofta att de dog i sina exkrementer. I Buchenwald, till exempel, bestod avträdena av öppna latringropar som var åtta meter långa, fyra meter djupa och fyra meter breda. ... Dessa gropar, som alltid var fyllda till brädden, tömdes nattetid av fångar som endast hade små hinkar till sitt förfogande.” Ett ögonvittne berättar: ”Platsen var hal och oupplyst. Av de trettio män som var sysselsatta med denna uppgift var det i genomsnitt tio som föll ner i gropen varje natt. De övriga fick inte dra upp offren. När arbetet var slutfört och gropen tom, då och först då fick de lov att avlägsna de döda kropparna.”

Mycket mer skulle kunna sägas för att bevisa att utrotning blev en del av nazisternas politik allteftersom fler och fler europeiska länder ockuperades. Ett ändlöst antal böcker har skrivits om detta ämne, och ögonvittnenas vittnesbörd och det fotografiska bevismaterialet är skrämmande. Men var det bara judarna som drabbades av de nazistiska utrotningsaktionerna? Var det bara judarna som nazisterna ville likvidera när de invaderade Polen?

[Fotnoter]

[Infälld text på sidan 5]

”Om man hade fört fångarna i Auschwitz [de som överfördes till arbetslägren] raka vägen in i gaskamrarna, hade de sluppit mycket elände.” — Rudolf Höss, kommendant i Auschwitz

[Infälld text på sidan 6]

”Tro mig, det var inte alltid så trevligt att se dessa berg av lik och känna den eviga lukten från ugnarna.” — Rudolf Höss

[Infälld text på sidan 8]

”Det kom fler och fler människor, ständigt fler, som vi inte hann med att döda. ... Gaskamrarna kunde inte ta hand om dem alla.” — Franz Suchomel, SS-officer

[Ruta på sidan 6]

Tvingades betala för bevis

”En belöning på 50.000 dollar som utlovats dem som kunde framlägga ’bevis’ för att nazisterna gasat ihjäl judiska fångar i koncentrationsläger måste enligt domstolens beslut betalas ut till en överlevande från Auschwitz, sade den överlevandes advokat i dag.

Domaren Robert Wenke vid överdomstolen [i Los Angeles] godkände en uppgörelse som går ut på att Institute for Historical Review skall betala ut summan till Mel Mermelstein, överlevande från Auschwitz. ...

Institutet, som säger att utrotningen aldrig ägt rum, måste också betala Mermelstein 100.000 dollar i skadestånd för det lidande han utsatts för genom den erbjudna belöningen, sade advokaten. ...

’Mermelsteins seger i detta rättsfall’ [sade advokaten Gloria Allred] ’gör klart för alla de människor världen utöver som försöker förvränga historien och åsamka judarna sorg och lidande att de överlevande från denna förintelse med lagens hjälp kommer att kämpa för att skydda sig själva och förfäkta sanningen om sina liv.’” — The New York Times, 25 juli 1985.

[Ruta på sidan 7]

Sachsenhausen — ”Skyddsinterneringsläger”?

Var Sachsenhausen verkligen ett utrotningsläger? Eller var det bara ett ”skyddsinterneringsläger”?

Max Liebster, en av de judar som överlevde förintelsen, besvarar den frågan:

”Mina uppgifter baserar sig på egna erfarenheter och sådant som jag själv har bevittnat i detta läger. Jag behöver inte lita till någon utomståendes klassificering för att få reda på hur förhållandena var i Sachsenhausen. Det är sant att massmedia och den nazistiska regeringen hävdade att Sachsenhausen var ett Schutzhaftlager, ett ’skyddsinterneringsläger’. Följande erfarenheter talar emellertid för sig själva:

I januari 1940, då jag av Gestapo (hemliga statspolisen) fördes från Pforzheim till fängelset i Karlsruhe, sade man att jag var på väg till ett utrotningsläger. Gestapomännen överöste mig med glåpord och sade: ’Du Stinkjude wirst dort verecken, kommst nicht mehr zurück!’ (Din stinkande jude! Du kommer att dö som ett djur, du kommer aldrig mer tillbaka!)

Den misshandel som vi utsattes för när vi kom till Sachsenhausen går inte att beskriva i ord. Alla judar skickades till ett särskilt läger inne i huvudlägret. De hade det sämre än andra fångar. Judarna hade till exempel inga britsar att sova på, bara halmsäckar som låg på golvet. Barackerna var så överfyllda att vi var tvungna att ligga skafföttes som sardiner. På morgonen låg det döda och levande kroppar om vartannat. Det fanns ingen sjukvård för judar.

Jag hörde att min far befann sig tre baracker längre bort. Jag fann honom liggande bakom högen med halmsäckar med uppsvällda ben och förfrusna händer. När han hade dött, var jag tvungen att bära hans kropp på mina egna axlar till krematoriet. Där såg jag högar med lik, fler än de hann bränna.

Tusentals människor dog i Sachsenhausen på grund av omänsklig behandling. För många offer var det värre att dö i Sachsenhausen än i gaskamrarna i Auschwitz.”

[Ruta på sidan 8]

”Det får inte finnas minsta spår kvar av dem”

”När den sista massgraven öppnades, fick jag syn på hela min familj. Min mamma och mina systrar. Tre systrar och deras barn. Alla låg de där. De hade legat i jorden i fyra månader, och det var vinter.” ”Chefen för Gestapo i Vilna sade till oss: ’Det ligger nittio tusen människor här, och det får inte finnas minsta spår kvar av dem.’” — Motke Zaïdl och Itzhak Dugin, judiska överlevande.

”Just när vi gick förbi, öppnade man dörrarna till gaskammaren, och människor ramlade ut som potatisar. ... Varje dag valde man ut ett hundra judar som fick släpa i väg kropparna till massgravarna. På kvällarna föste ukrainarna in dessa judar i gaskamrarna eller sköt ihjäl dem. Detta inträffade varje dag! ... Det kom fler och fler människor, ständigt fler, som vi inte hann med att döda. ... Gaskamrarna kunde inte ta hand om dem alla.” — Franz Suchomel, SS-officer (Unterscharführer), om sina första intryck från utrotningslägret i Treblinka.

(Dessa citat är hämtade från intervjuer i dokumentärfilmen Shoah.)

Förintelsen — de bortglömda offren

”Nazisternas raspolitik ledde till döden för ungefär lika många icke-judar som judar i Polen och gjorde dem således till olycksbröder i ’den bortglömda förintelsen’.” — Richard C. Lukas: ”The Forgotten Holocaust” (Den glömda förintelsen)

NÄR man i engelskspråkiga länder talar om Hitlers utrotningsaktioner, använder man ofta ordet holocaust. Vad betyder egentligen detta ord? Somliga lexikon ger definitionen: ”Nazisternas folkmord på europeiska judar under andra världskriget”. Detta skulle lätt kunna uppfattas så att det bara var judar som fick lida och dö för nazisternas hand. Men är det rätt och riktigt att tillämpa denna term enbart på nazismens judiska offer?

Författaren Richard Lukas förklarar: ”Ordet holocaust [förintelsen] väcker hos de flesta människor tanken på de tragiska händelser som judarna fick uppleva till följd av tyskarnas aktioner under andra världskriget. Från psykologisk ståndpunkt sett är det förståeligt att judarna i våra dagar föredrar att låta denna term beteckna uteslutande de judiska erfarenheterna. ... Men genom att man undviker att inbegripa andra i förintelsen blir de fasor som polacker, andra slaver och zigenare fick utstå för nazisternas hand ofta ignorerade, om inte rentav bortglömda.”

Lukas säger vidare: ”För dem [historikerna] var förintelsen något som enbart drabbade judarna, och de har därför praktiskt taget ingenting att säga om de cirka nio miljoner icke-judar, däribland tre miljoner [icke-judiska] polacker, som också miste livet i den största tragedi som världen någonsin har upplevt.”

Hitlers krav på livsrum

När Hitlers arméer invaderade Polen i september 1939, hade de order att verkställa Hitlers idéer om att skaffa Lebensraum, livsrum, för det tyska folket. Som Richard Lukas förklarar: ”För nazisterna var polackerna Untermenschen (lägre stående varelser) som hade tagit i besittning ett land som ingick i det Lebensraum (livsrum) som den överlägsna tyska rasen eftertraktade.” Hitler gav därför sina trupper befogenhet att ”utan medlidande eller barmhärtighet [döda] alla män, kvinnor och barn av polsk härkomst. ... Endast på detta sätt kan vi skaffa oss det livsrum vi behöver.”

I september 1939 igångsattes en skoningslös terror mot det polska folket. Hitler hade sagt: ”Detta krig måste bli ett utrotningskrig.” Hitlers hantlangare, Heinrich Himmler, förklarade: ”Alla polacker skall försvinna från jordens yta. ... Det är viktigt att det stora tyska folket ser som en av sina största uppgifter att tillintetgöra alla polacker.” Utrotningsaktionerna riktade sig således inte bara mot polska judar, utan mot ”alla polacker”.

”Terror kom till användning i alla ockuperade länder. ... Men i Polen utsattes alla medborgare för sådan brutalitet, och massavrättningar på grund av kollektiv skuld var långt vanligare, eftersom varje polack, oavsett ålder, kön eller hälsotillstånd, tillhörde en dödsdömd nation — dödsdömd av ideologerna i nazistpartiet och regeringen”, säger Catherine Leach, översättare av den polska boken Values and Violence in Auschwitz. Hon förklarar att Himmler betraktade polackerna som en lägre ras som skulle hållas i slaveri.

”Även efter Polens kapitulation [28 september 1939] fortsatte Wehrmacht [den tyska armén] att ta allvarligt på den order som Hitler gett den 22 augusti 1939, när han gav dem befogenhet att ’utan medlidande eller barmhärtighet [döda] alla män, kvinnor och barn av polsk härkomst ...’.” Hur kunde man motivera den tyska armén och SS att utföra sådana skoningslösa mord? Genom att överskölja dem med propaganda om den ariska rasens överlägsenhet och alla andras underlägsenhet. Som Lukas framhåller i The Forgotten Holocaust: ”Den nazistiska teorin om kolonialvälde i Polen grundade sig på uppfattningen att polackerna, som näst efter judarna var de som Hitler hatade mest, saknade människovärde.”

Hitlers ”negativa demografiska politik”

I förordet till den engelska upplagan av boken Kommendant i Auschwitz skriver lord Russell of Liverpool: ”Under kriget var det förmodligen minst tolv miljoner män, kvinnor och barn från de invaderade och ockuperade områdena som dödades av tyskarna. Enligt en försiktig beräkning förlorade åtta miljoner av dem livet i olika koncentrationsläger. Av dessa var åtminstone fem miljoner judar. ... Det verkliga antalet kommer vi emellertid aldrig att få veta.” Om vi håller oss till dessa siffror, var minst sju miljoner av offren icke-judar.

Ytterligare vittnesbörd kommer från Catherine Leach, som skriver: ”Polen var det första land som drabbades av Hitlers ’negativa demografiska politik’, vars syfte var att förbereda de vidsträckta landområdena ’i öster’ för tysk bosättning, och Polen led också de största förlusterna i människoliv av alla de ockuperade länderna — 220 per 1.000 invånare. Polska källor hävdar att inte mindre än 6.028.000 polska medborgare ... förlorade livet.” Av dessa var 3.200.000 judar. Det innebär att närmare 50 % av de polska offren var icke-judar.

Det går inte att förneka att det verkligen har förekommit en ”bortglömd förintelse” av miljontals icke-judar, huvudsakligen av slavisk härkomst. Till dessa hör de miljontals ryssar som dödades av nazisterna. Dessa ryssar hade inget val. Enligt nazisternas rasprogram var de obevekligen dömda till döden.

I denna statistik har man emellertid inte tagit hänsyn till de tusentals icke-judiska tyskar som också föll offer för nazisternas utrotningsaktioner därför att de vågade opponera sig mot Hitler och hans rasistiska herrefolksfilosofi. Bland dessa fanns tusentals Jehovas vittnen, som vägrade att stödja Hitlers militaristiska ambitioner. Ja, runt om i Tyskland och de ockuperade länderna fanns tusentals människor som medvetet valde en kurs som förde dem till koncentrationslägren och i många fall till döden som martyrer.

En viktig fråga i detta sammanhang är: Vad är det för skillnad mellan dem som var nazismens offer och dem som var martyrer?

[Karta/bilder på sidan 10]

(För formaterad text, se publikationen)

Några av de koncentrations- och utrotningsläger som nazisterna hade runt om i Europa. Förutom dessa hade man 165 arbetsläger

NORDSJÖN

LETTLAND

Riga

LITAUEN

Kaunas

OSTPREUSSEN

POLEN

Stutthof

Treblinka

Chelmno

Sobibor

Lublin

Skarzysko-Kamienna

Majdanek

Plaszow

Belzec

Auschwitz

TYSKLAND

Papenburg

Neuengamme

Belsen

Ravensbrück

Sachsenhausen

Oranienburg

Lichtenberg

Dora-Nordhausen

Torgau

Buchenwald

Gross-Rosen

Ohrdruf

Flossenburg

Dachau

Landsberg

NEDERL.

Westerbork

Vught

BELG.

LUX.

FRANKRIKE

Natzweiler-Struthof

SCHWEIZ

ITALIEN

ÖSTERRIKE

Mauthausen

Sachsenburg

TJECKOSLOVAKIEN

Theresienstadt

[Bild]

Hitler förklarade: ”Detta krig måste bli ett utrotningskrig.” Döda ”utan medlidande eller barmhärtighet alla män, kvinnor och barn av polsk härkomst”

[Bildkälla]

Library of Congress

[Bild]

Himmler deklarerade: ”Alla polacker skall försvinna från jordens yta”

[Bildkälla]

UPI/Bettmann Newsphotos

Förintelsen — offer eller martyrer?

VARFÖR göra åtskillnad mellan offer och martyrer? Därför att alla som fick lida till följd av nazisternas utrotningsaktioner var dess offer, men endast ett fåtal var martyrer i ordets egentliga bemärkelse. Vari ligger då skillnaden?

Ett offer är ”någon som blir dödad eller utsatt för tortyr eller lidande av någon annan”. Offer har vanligtvis inget val.

En martyr är ”en som väljer att dö hellre än att avsvärja sig sina religiösa principer” eller ”en som offrar något som är mycket värdefullt för honom för att främja en viss trosuppfattning, sak eller princip”. (The American Heritage Dictionary of the English Language) Den som blir offer för något blir det vanligtvis ofrivilligt, men en martyr blir detta av egen fri vilja.

Tre typer av offer

Vid en konferens rörande nazismens icke-judiska offer framhöll dr Gordon Zahn, som är verksam vid University of Massachusetts i USA, att nazismens offer kan delas in i tre olika kategorier: 1) de som fick lida för vad de var — judar, slaver, zigenare; 2) de som fick lida för vad de gjorde — homosexuella, politiska aktivister och motståndare 3) och de som fick lida för vad de vägrade göra — vapenvägrare, Jehovas vittnen och andra.

Miljoner judar fick lida och dö bara därför att de var judar i etnisk bemärkelse. Det spelade ingen roll för Hitlers hejdukar om de var ortodoxa judar eller ateister. De var dömda till utrotning — ”den slutgiltiga lösningen på judefrågan”, som man kallade Hitlers tillvägagångssätt för att befria Europa från alla judar. Likaså blev de slaviska folk mot vilka Hitler företog sitt korståg — huvudsakligen polacker, ryssar och ukrainare — dödsdömda bara därför att de var slaver, ”en lägre ras” i jämförelse med den ”överlägsna” ariska rasen.

Men det var annorlunda med Jehovas vittnen. De tillhörde många olika nationaliteter men uppfattades med orätt som ett pacifistiskt hot mot den nationalsocialistiska regimen i Tyskland på grund av sin kristna neutralitet och sin vägran att låta sig inlemmas i någon nations krigsansträngningar. Hitler kallade dem för en ”avföda” som skulle ”utrotas”. Hur stor var denna ”avföda”, och i vilken omfattning blev den utrotad?

”Denna lilla sekt” — ett hot för nazisterna

Vid den konferens som tidigare nämndes presenterade dr Christine King vissa fakta rörande Jehovas vittnen i Nazisttyskland. Hon rapporterade: ”Att denna lilla sekt — 20.000 medlemmar i en befolkning på 65 miljoner, av vilka 20 miljoner var katoliker och 40 miljoner var protestanter — tilldrog sig myndigheternas uppmärksamhet är vid första påseendet förvånande. Men när man tänker på deras starka anknytning till Amerika, deras internationella prägel och deras förmenta kommunistiska och sionistiska sympatier, står det genast klart att de inte kunde tolereras.” Jehovas vittnen var naturligtvis varken kommunister eller sionister, utan var neutrala i politiska och rasmässiga frågor. Detta insåg emellertid inte nazisterna.

Den nazistiska kampanjen mot vittnena började år 1933, då Hitler kom till makten. När Adolf Hitler år 1934 fick motta protesttelegram från vittnen över hela världen, blev han rasande och skrek: ”Den avfödan skall utrotas i Tyskland!” Förföljelsen av Jehovas vittnen intensifierades.

I sin bok Anatomie des SS-Staates (SS-statens anatomi) skriver Helmut Krausnick och Martin Broszat: ”En annan kategori skyddsinterner som efter år 1935 utgjorde en ansenlig skara i koncentrationslägren var medlemmarna av Internationale Vereinigung der Ernsten Bibelforscher [Jehovas vittnen]. Organisationen hade upplösts i Tredje riket år 1933, och all nyrekrytering eller propaganda för Jehovas vittnen hade förbjudits i lag, eftersom organisationen främst betraktades som ett redskap för pacifistisk verksamhet.”

”I februari 1936 gav man order om att alla f. d. ledare i Internationale Bibelforschervereinigung (IBV) [Jehovas vittnen] skulle sättas i skyddshäkte ’i upp till två månader’. I mitten av maj 1937 vidtogs ytterligare åtgärder. Gestapo gav följande order: Alla som på något sätt främjar den olagliga organisationen IBV:s intressen eller endräkten mellan dess anhängare kommer att sättas i skyddshäkte och omedelbart ställas inför rätta för att en arresteringsorder i vederbörlig ordning skall kunna utfärdas.” I de flesta fall bestod detta ”skyddshäkte” av en transport till ett koncentrationsläger.

Författarna säger vidare: ”År 1937/1938 bestod det stora flertalet interner i Dachau av politiska fångar, medan det i Sachsenhausen redan på den tiden fanns lika många så kallade asociala element, homosexuella, Jehovas vittnen och vaneförbrytare.”

Andra världskriget och neutralitetsfrågan

Förhållandena förvärrades för vittnena år 1939, när krig bröt ut mellan Tyskland och de allierade — Storbritannien och Frankrike. Vad var det som hände?

Tjugotreårige August Dickmann från Dinslaken var ett av de omkring 600 Jehovas vittnen som fanns i Sachsenhausen år 1939.a När kriget bröt ut i september, såg lägerkommendanten Baranowsky sin möjlighet att bryta ner vittnenas viljestyrka. August vägrade att inställa sig till militärtjänst, och Baranowsky begärde tillstånd från Himmler att avrätta unge Dickmann inför alla fångarnas ögon. Han var övertygad om att många vittnen skulle avsvärja sig sin tro om de fick bevittna en avrättning. Dickmann sköts bakifrån av tre SS-män och fick sedan ett nådaskott i huvudet av en SS-officer.

Gustav Auschner, som själv bevittnade denna händelse, rapporterade senare: ”De sköt Dickmann och talade om för oss att vi alla skulle bli skjutna om vi inte undertecknade ett formulär där vi avsvor oss vår tro. Vi skulle föras till sandtaget 30 eller 40 stycken i taget, och sedan skulle de skjuta oss allihop. Följande dag gav SS var och en av oss ett papper som vi skulle skriva under om vi inte ville bli skjutna. Ni skulle ha sett hur långa de var i ansiktet när de gick därifrån utan en enda underskrift. De hade hoppats kunna skrämma oss med den offentliga avrättningen. Men vi hade större fruktan för att misshaga Jehova än för deras kulor. De sköt aldrig mer någon av oss offentligt.”

En liknande händelse utspelade sig i Buchenwald den 6 september 1939. Naziofficeren Rödl sade till vittnena: ”Om någon av er vägrar att kämpa mot Frankrike eller England, måste ni allesammans dö!” Det var en prövningens stund. Två fullt beväpnade SS-kompanier väntade vid porthuset. Men ”inte ett enda av Jehovas vittnen besvarade kommendantens vädjan att kämpa för Tyskland. Det var tyst en liten stund, och sedan kom plötsligt ordern: ’Upp med händerna! Ta ut allt ni har i fickorna!’” rapporterar Eugen Kogon i boken Der SS- Staat — das System der deutschen Konzentrationslager (SS-staten — Tysklands koncentrationslägersystem). Blev de skjutna? Nej, de blev misshandlade och rånade av SS-männen och skickades sedan i väg till ett stenbrott, där de fick arbeta under mycket svåra förhållanden. De blev också förvägrade varje form av sjukhusvård.

Doktor Christine King, som citerats tidigare i artikeln, förklarar: ”Men förvånansvärt nog för nazisterna kunde vittnena inte heller utplånas. Ju större press de utsattes för, desto mer sammansvetsade blev de, tills de blev hårda som diamant i sitt motstånd. Hitler tvingade dem att utkämpa en eskatologisk strid, och de bevarade tron. Med sin lila triangel (ett särskiljande märke på ärmen) bildade de ett starkt nätverk i lägren; deras erfarenheter är ett värdefullt material för alla som studerar människors möjligheter att överleva under extrem stress. För de lyckades verkligen överleva.”

Anna Pawełczyńska, själv överlevande från Auschwitz, skriver i sin bok Values and Violence in Auschwitz: ”I förhållande till hela antalet fångar i det jättelika Auschwitzlägret var Jehovas vittnen endast en liten, obetydlig grupp. ... Men trots detta märktes [den lila] färgen på deras trekantiga märken så tydligt i lägret att deras ringa antal inte återspeglar den verkliga styrkan hos denna grupp. Denna lilla grupp fångar var en stark ideologisk styrka, och de vann sin strid mot nazismen. Den tyska gruppen av denna sekt var med sitt aldrig sviktande motstånd som en liten ö mitt i en terroriserad nation. Och med hjälp av denna samma oförfärade anda fungerade de i Auschwitzlägret.” Hon tillägger: ”Alla visste att inget Jehovas vittne skulle utföra en befallning i strid mot sin religiösa tro och övertygelse.”

Ett framträdande exempel på detta är familjen Kusserow från Bad Lippspringe i Tyskland. Franz och Hilda hade en stor familj med 11 barn: sex pojkar och fem flickor. Under den nazistiska regimen dömdes 12 av de 13 familjemedlemmarna till sammanlagt 65 år i fängelser och koncentrationsläger. År 1940 blev 25-årige Wilhelm skjuten för vapenvägran. Två år senare blev hans bror Wolfgang vid 20 års ålder halshuggen i Brandenburgfängelset av samma orsak. År 1946 dog 28-årige Karl-Heinz av tuberkulos som han ådragit sig i koncentrationslägret i Dachau. Föräldrarna och döttrarna avtjänade allesammans straff i olika fängelser och koncentrationsläger. (Fler detaljer om denna enastående familj av martyrer finns i Vakttornet för 1 oktober 1985, sidorna 26—31.)

Eugen Kogon ger i sin bok Der SS-Staat — das System der deutschen Konzentrationslager följande kommentar: ”Man kan inte komma ifrån det intrycket att SS psykologiskt sett aldrig var riktigt vuxna den utmaning mot dem som Jehovas vittnen utgjorde.”

Om denna lilla grupp kristna vittnen på grundval av sin på bibeln grundade tro kunde stå fast mot Hitler, frågar man sig osökt: Varför kunde då inte de miljontals protestanterna och katolikerna göra detta? Var fanns den klara, otvetydiga religiösa ledning och vägledning i fråga om kristna principer som skulle ha kunnat beröva den nazistiska regimen omkring 60 miljoner tyskars stöd? (Se rutan på sidan 13.)

Vad var det som uppehöll dem?

Författaren Primo Levi skriver i sin bok The Drowned and the Saved (De dränkta och de räddade): ”I den tristess som präglade det dagliga livet [i koncentrationslägren] levde de som hade en [religiös eller politisk] tro ett bättre liv ... tack vare tilliten till deras gemensamma trosuppfattningars frälsande kraft.”

Han tillägger: ”Deras värld var större än vår, mer utsträckt i tid och rum och framför allt mer begriplig: de hade framför sig en ... tusenårig morgondag ... en plats i himmelen eller på jorden, där rättvisa och barmhärtighet hade segrat eller skulle segra i en kanske avlägsen men säker framtid.”

Jehovas vittnens osvikliga tro på ett framtida millennium kanske bäst kommer till uttryck genom följande brev från tyska vittnen som dömts till döden:

”Kära bror, svägerska, föräldrar och alla andra bröder!

Jag måste skriva och meddela er den smärtsamma nyheten att när ni får detta brev, då är jag inte längre i livet. Var inte alltför bedrövade. Tänk på att det är en enkel sak för den allsmäktige Guden att uppväcka mig från de döda. ... Ni vet att jag bemödat mig om att tjäna honom i min svaghet, och jag är fullständigt övertygad om att han har varit med mig ända till slutet. Jag överlämnar mitt liv i hans vård. ... Och nu, min kära mor och far, låt mig tacka er båda för allt det goda ni har gjort för mig. ... Må Jehova återgälda er för allt ni har gjort.

(Undertecknat) Ludwig Cyranek”

Ludwig Cyranek avrättades i Dresden på grund av att han var ett Jehovas vittne.

Sedan Johannes Harms hade dömts till döden genom halshuggning, fick han vid sju tillfällen möjlighet att avsvärja sig sin tro som ett Jehovas vittne. Strax före sin avrättning år 1940 skrev han detta brev till sin far Martin, som också satt i fängelse för att han var ett vittne.

”Min käre far!

Det är fortfarande tre veckor kvar till den 3 december, den dag då det är två år sedan vi såg varandra för sista gången. Jag minns fortfarande ditt kära leende när du arbetade i fängelsets källarvåning och jag var ute och gick på fängelsegården.

Jag har ofta tänkt på dig under den här tiden och känner mig mycket stolt men också förvånad över det sätt varpå du har burit din börda i trohet mot Herren. Och nu har också jag fått ett tillfälle att visa min trohet mot Herren intill döden, ja, att visa trohet inte bara intill döden, utan till och med in i döden.

Min dödsdom har redan blivit tillkännagiven, och jag är i kedjor både dag och natt — märkena (på papperet) är från handbojorna — men jag har ännu inte till fullo vunnit seger. ... Jag har fortfarande en möjlighet att rädda mitt jordiska liv, men därigenom skulle jag förlora det verkliga livet. ...

När du, käre far, är hemma igen, ta då särskilt hand om min kära Lieschen [hustrun], för det kommer att bli särskilt svårt för henne att veta att hennes käraste inte kommer att återvända. Jag vet att du kommer att göra detta, och jag tackar dig på förhand. Min käre far, i anden uppmanar jag dig att förbli trofast alldeles som jag försökt att förbli trofast, och vi kommer sedan att se varandra igen. Jag skall tänka på dig in i det sista.

Din son Johannes.”

Detta är bara två av de hundratals Jehovas vittnen som dog som martyrer därför att de hade mod att vara vapenvägrare under en ond regim. En fullständig redogörelse för deras kollektiva martyrskap skulle fylla många volymer.b

[Fotnoter]

[Ruta på sidan 13]

Jehovas vittnen var Hitlers offer

Utdrag ur ”The New York Times”, 14 maj 1985

Herr redaktör:

Min hustru och jag, båda tyskar, tillbringade sammanlagt 17 år i nazistiska koncentrationsläger. Jag var i Dachau och Mauthausen, och min hustru, Gertrud, var i Ravensbrück. Vi hörde till de tusentals icke-judiska tyskar som fick lida på grund av att vi gjorde det som naziförbrytarna inte gjorde — vi vägrade för vårt samvetes skull att foga oss i Hitlers obligatoriska avguderi och militarism. Tusentals av oss överlevde dessa läger, men många gjorde det inte.

De nyligen införda insändare som berättade om vanliga tyskar som fick lida under Hitlers nazistiska regim (av Sabina Lietzmann, den 25 april, och av Anna E. Reisgies, den 30 april) gör att jag känner mig manad att nämna en ofta förbigången minoritetsgrupp som fick utstå våldsam förföljelse från Gestapo. De var kända under namnet Ernste Bibelforscher (Uppriktiga bibelforskare) eller Jehovas Zeugen (Jehovas vittnen).

Så snart Hitler kom till makten år 1933, påbörjade han en systematisk förföljelse av Jehovas vittnen på grund av deras neutrala hållning gentemot krig och politik. Följden blev att tusentals tyska Jehovas vittnen, av vilka många var mina personliga vänner, inte bara blev förintelsens offer, utan också martyrer. Varför denna subtila skillnad? Därför att vi när som helst kunde ha fått lämna koncentrationslägret om vi hade varit villiga att underteckna ett papper där vi avsvor oss vår religiösa tro.

Jag vill bara anföra två korta exempel som visar vilket brinnande nit som präglade några av de tyskar som hade kurage nog att motstå Hitlers regim. Tjugofemårige Wilhelm Kusserow från Bad Lippspringe blev skjuten den 27 april 1940, därför att han vägrade att tjäna i Hitlers väpnade styrkor.

Två år senare blev Wilhelms bror, Wolfgang, halshuggen i Brandenburgfängelset av samma orsak. Arkebusering var då, enligt Hitlers uppfattning, ett alltför värdigt dödssätt för vapenvägrare. Wolfgang var 20 år gammal.

Jag skulle kunna berätta om hundratals tyska män och kvinnor som fick röna liknande öden på grund av att de, i Guds namn, vågade hålla stånd mot tyranniet. Varför det inte fanns miljontals rakryggade tyskar som kunde räknas till denna skara, i stället för några få tusen, är kanske en fråga som andra får besvara.

Martin Poetzinger

Brooklyn den 1 maj 1985

[Bild på sidan 15]

Familjen Kusserow — Wilhelm (nummer två från höger) blev skjuten; Wolfgang (den tredje från vänster) blev halshuggen; Karl-Heinz (nummer två från vänster) dog av tuberkulos sedan han frigetts från Dachau

[Bild på sidan 16]

Martin Poetzinger (död år 1988) och hans hustru Gertrud tillbringade vardera omkring nio år i nazistiska koncentrationsläger

Förintelsen — Hur kunde Gud tillåta något sådant?

FÖRINTELSEN har haft en förödande effekt på många människors tro. Såväl judar som icke-judar har ställt sig frågan: Om det finns en Gud, hur kunde han då tillåta något sådant? Kan alla dessa grymheter tillskrivas ”människans omänskliga natur”? Eller finns det några andra faktorer som förklarar hur ”civiliserade” män och kvinnor kunde se genom fingrarna med, finna sig i, uppmana till eller aktivt delta i av staten sanktionerade mord och utrotningsaktioner?

En konservativ judisk sammanslutning i Förenta staterna gav för en tid sedan ut en publikation med titeln ”Statement of Principles of Conservative Judaism” (Redogörelse för den konservativa judaismens principer), där det sades: ”Det ondas existens har alltid utgjort ett synnerligen allvarligt hinder för tron. Till följd av sådana fasansfulla händelser som de som utspelade sig i Auschwitz och Hiroshima har detta dilemma i vår generation antagit nya och skrämmande dimensioner. Hur en rättvis och mäktig Gud kunde tillåta att så många oskyldiga människor fick sätta livet till är en fråga som oroar det religiösa samvetet och trotsar förnuftet.”

Jehovas vittnen har, liksom miljoner andra människor, intresserat sig för denna fråga, och det är inte så svårt att förstå, eftersom många av deras medtroende förlorade livet i nazistiska koncentrationsläger. Varför har då Gud tillåtit ondskan?

Den fria viljan och stridsfrågan

Den ovan nämnda judiska publikationen besvarar delvis denna fråga. Det heter där: ”Genom att skapa mänskliga varelser med fri vilja begränsade Gud med nödvändighet sitt eget framtida verksamhetsfält. Om inte människor hade en faktisk möjlighet att välja fel när de ställs inför frågan om gott och ont, skulle hela tanken på valfrihet vara meningslös. Att utrusta människan med en fri vilja kan ses som en gudomlig kärlekshandling, som gör det möjligt för oss att visa vår egen ostrafflighet och utvecklas som människor, även om våra beslut också kan förorsaka stor sorg och bedrövelse.”

Denna uppfattning stämmer överens med de hebreiska skrifternas vittnesbörd. Människan har från allra första början haft frihet att välja — vare sig det nu rör sig om Adams och Evas val att vara olydiga mot Gud (1 Moseboken 3:1—7) eller Kains val att mörda sin bror Abel (1 Moseboken 4:2—10). De forntida israeliterna blev också förelagda ett val av Jehova: ”Se, jag förelägger dig i dag livet och vad gott är, döden och vad ont är. ... Så må du då välja livet, för att du och dina efterkommande må leva.” — 5 Moseboken 30:15, 19.

Men det finns en viktig faktor som den judiska publikationen inte tar upp. Just den som låg bakom upproret mot Gud och som sedan förorsakade den trogne Jobs lidanden är fortfarande verksam och förgiftar människors sinnen med djävulska alternativ som i vissa fall har gett upphov till koncentrationsläger, tortyr och massmord. Denne identifieras klart och tydligt i Jobs bok som en upprorisk andeson till Gud, nämligen Satan, vedersakaren. — Job 1:6; 2:1, 2.

Satans inflytande och de valmöjligheter som han erbjuder genomsyrar världen i våra dagar, vilket har lett till våld och bristande respekt för moraliska principer och för livet självt. Allt som avleder människors uppmärksamhet från hoppet om Guds rikes styre, vare sig det är politiska ideologier, rasmässig och religiös splittring, narkotikamissbruk, omåttlig nöjeslystnad, mänskliga idoler — allt detta tjänar Satans syfte. Det är därför inte att undra på att bibeln har förutsagt att när denne onde potentat skulle bli nerkastad till jordens närhet, skulle det betyda ”ve [för] jorden och havet, eftersom djävulen har kommit ner till er i stor förbittring, då han vet att han har en kort tidsfrist”! Sedan år 1914 har vi levt i denna period av våldsam förbittring. — Uppenbarelseboken 12:12.

Människorna har haft, och har fortfarande, valfrihet att underkasta sig Guds styre eller hans motståndares, Satans. Detta val är förknippat med en stridsfråga mellan Gud och Satan, som sträcker sig så långt tillbaka i tiden som 6.000 år. Men bibeln visar att Jehova Gud har fastställt en tid då han skall avgöra denna stridsfråga — och sedan år 1914 har mänskligheten levt i ändens tid för denna djävulsbehärskade världsordning. — 2 Timoteus 3:1—5, 13.

Guds rike kommer snart att utplåna all ondska och dem som föredrar att ägna sig åt sådant. De som väljer att göra det goda kommer att få möjlighet att leva för evigt och underordna sig Guds styre på en fullkomlig, ofördärvad jord. — Uppenbarelseboken 11:18; 21:3, 4.

”Se, jag gör allting nytt!”

Den framtid som Gud har stakat ut för denna vår jord och dess lydiga invånare kommer att avlyfta det förflutnas börda från vårt minne: ”Man skall ej mer komma ihåg det förgångna eller tänka på det.” — Jesaja 65:17.

När Guds rike härskar över hela jorden, kommer följaktligen allt lidande som människor kan ha fått gå igenom så småningom att utplånas ur deras sinnen. Då kommer glädjeämnena att undantränga alla mardrömslika minnen, för enligt bibelns löfte skall Gud då ”torka bort varje tår från deras ögon, och döden skall inte vara mer; inte heller skall sorg eller skrik eller smärta vara mer. De förra tingen har försvunnit.” — Uppenbarelseboken 21:4, 5.

Bibeln visar tydligt att den tid nu är nära då Gud skall göra bruk av sin allmakt för att undanröja dem som förorsakar andra lidande, vare sig de är människor eller demoner. Ordspråksboken 2:21, 22 förklarar: ”De redliga skall förbli boende i landet, och de ostraffliga får stanna kvar i det. Men de ogudaktiga skall utrotas ur landet.” Ja, Gud skall ”störta dem i fördärvet som fördärvar jorden”. (Uppenbarelseboken 11:18) Detta kommer också till sist att inbegripa Satan, djävulen.

Snart kommer Gud inte längre att tillåta att de onda fördärvar jorden, och inte heller kommer han att tillåta ondskefulla människor att plåga, tortera och fängsla sina medmänniskor. Den som väljer att inte bringa sitt liv i överensstämmelse med hans rättvisa lagar kommer inte att tolereras. Endast de som visar respekt för Guds vilja och lag får fortsätta att leva.

För mer än 4.000 år sedan såg Gud ”att människornas ondska var stor på jorden och att deras hjärtans alla uppsåt och tankar alltid var endast onda”. Han ingrep då genom att sända den stora syndafloden. (1 Moseboken 6:5) I dag har Gud ännu större anledning att ingripa. Men om vi visar Gud tillbörlig ära nu, kommer evigt liv inom kort att bli vår lyckliga lott. — Jesaja 65:17—25; Johannes 17:3; 1 Timoteus 6:19.

Men hur är det då med alla de miljontals döda som finns i gravarna, däribland den nazistiska förintelsens offer? Vilket hopp finns det för dem? Har Gud glömt dem?

Kommer förintelsens offer att återvända?

FINNS det något hopp för de miljontals offer som dog i förintelsen? Kan vi förvänta oss att Gud skall ingripa och skipa fullständig rättvisa för dessa nazismens offer?

De hebreiska skrifterna innehåller ett hopp som uppehållit Guds trogna profeter och tjänare i tusentals år. Är detta hopp grundat på den forntida grekiska uppfattningen om en odödlig själ som sägs överleva kroppens död? Knappast, eftersom de hebreiska skrifterna och lärorna är hundratals år äldre än de gamla grekernas filosofiska system.

Människosjälen är dödlig

Den hebreiska skildringen i Första Moseboken förklarar hur det gick till när den första människan skapades: ”Och Herren [Jehova] Gud danade människan av stoft från jorden och inblåste livsande i hennes näsa, och så blev människan en levande varelse [hebreiska: lené·fesh].” (1 Moseboken 2:7) Många översättningar, däribland en som Jewish Publication Society gav ut år 1917, återger lené·fesh med ”själ”. En själ, eller né·fesh, är således en varelse, en levande skapelse, antingen ett djur eller en människa.

Ingenstans i de hebreiska skrifterna förknippas ordet né·fesh med odödlighet. Faktum är att ordet ”odödlig” inte ens förekommer i de hebreiska skrifterna. Den hebreiska bibeln visar tvärtom att né·fesh är människan själv, en levande själ. (Hesekiel 18:4, 20, NW; Åkeson) Döden är därför slutet, åtminstone tillfälligtvis, för människan som en levande själ. Döden är ett tillstånd av fullständig overksamhet, likt en djup sömn, som psalmisten David förklarade: ”Skåda ned, svara mig, Herre [Jehova], min Gud. Upplys mina ögon, så att jag inte somnar in i döden.” — Psalm 13:4.

De hebreiska skrifterna spinner vidare på denna enkla logik: ”De döda vet alls ingenting, och de har ingen vinning mer att vänta, utan minnet av dem är borta. Allt vad du förmår uträtta med din kraft må du söka uträtta, ty i dödsriket [hebreiska: she’ṓl, mänsklighetens gemensamma grav], dit du går, kan man inte verka eller tänka, där finns ingen insikt eller vishet.” (Predikaren 9:5, 10) Detta stämmer överens med Jobs resonemang när hans lidande var som svårast: ”Varför fick jag ej dö strax i modersskötet ... ? [Då] låg jag nu i ro, jag fick då sova, jag njöt då min vila.” (Job 3:11, 13) Job trodde sannerligen inte att han hade ”förnimbart liv” som en odödlig själ efter döden, som publikationen ”Statement of Principles of Conservative Judaism” vill göra gällande.

Innebär då det att de döda är helt bortglömda? Mycket få människor i våra dagar kommer ihåg namnen på sina förfäder ens fem eller tio generationer tillbaka i tiden, men hur förhåller det sig med Gud? Kommer han ihåg dem? Kommer han att tänka på dem? Kommer han att minnas de miljontals människor som föll offer för nazisternas förföljelser? Eller alla de miljoner som har dött i meningslösa krig? Profeten Daniel trodde att Gud kommer ihåg de döda. Hans profetia pekar fram emot en uppståndelse för de döda, när den säger: ”Många av dem som sover i mullen skall vakna upp, somliga till evigt liv, och somliga till vanära och evig skam.” — Daniel 12:2.

En framtida uppståndelse till jordiskt liv var det välgrundade hopp som de trogna profeterna och kungarna i det forntida Israel hyste. De hade ingen tanke på att få sväva omkring som en immateriell, odödlig själ i ett liv efter detta. Samma hopp om en uppståndelse till fullkomligt liv på jorden är en realitet också i våra dagar. Hur vet vi det?

Hopp för förintelsens offer

För mer än 1.900 år sedan talade en judisk lärare om ett sådant hopp, när han sade: ”Förundra er inte över detta, därför att den stund kommer, i vilken alla som är i minnesgravarna skall höra hans röst och komma ut, de som har gjort goda ting till en livets uppståndelse, de som har bedrivit usla ting till en domens uppståndelse.” (Johannes 5:28, 29) Uttrycket ”minnesgravarna” antyder att de som befinner sig i dem bevaras i Guds minne till den dag då de uppväcks och återförs till liv på jorden.

I detta avseende har därför den ovan nämnda publikationen ”Statement of Principles of Conservative Judaism” rätt när den säger: ”Tanken på olam ha-ba (ett liv efter detta) kan ge oss hoppet att vi inte skall bli övergivna i graven, att vi inte skall falla i fullständig glömska.” Tack vare Guds kärleksfulla godhet och rättvisa kommer dessa uppväckta, genom att lyda Gud, att få möjlighet att välja evigt liv under Rikets styre, utövat av Jesus Kristus, Messias.

Hur berör då allt detta de miljoner judar, slaver och andra som föll offer för förintelsen? De befinner sig i Guds minne i väntan på en uppståndelse, då de kommer att ställas inför ett val: lydnad mot Gud med utsikt till liv eller olydnad mot honom med ogynnsam dom i sikte. Det är vår förhoppning att miljoner av dem skall träffa det rätta valet!