I maj 1924 hade nazistpartiet 32 platser i den tyska riksdagen. I maj 1928 hade antalet sjunkit till 12 platser. Men år 1930 kom den stora depressionen som uppslukade världen, och i dess kölvatten lyckades nazisterna på ett märkligt sätt återhämta sig, så att de fick 230 av 608 platser vid de tyska valen i juli 1932. Inte långt därefter kom den före detta rikskanslern Franz von Papen, som beklätts med påvlig riddartitel, till nazisternas hjälp. Enligt historiker drömde von Papen om ett nytt heligt romerskt rike. Hans egen korta ämbetsperiod som rikskansler hade varit ett misslyckande, men nu hoppades han vinna makt genom nazisterna. I januari 1933 hade han samlat stöd åt Hitler bland industrimagnaterna, och med hjälp av illistiga intriger ordnade han det så att Hitler blev Tysklands rikskansler den 30 januari 1933. Han själv gjordes till vicekansler och utnyttjades av Hitler för att vinna stöd i de katolska delarna av Tyskland. Inom två månader efter maktövertagandet upplöste Hitler riksdagen, skickade tusentals oppositionsledare till koncentrationslägren och påbörjade en öppen förföljelsekampanj mot judarna.

⁷ Den 20 juli 1933 visade Vatikanen sitt intresse för nazisternas ökande makt genom att kardinal Pacelli (sedermera påven Pius XII) i Rom undertecknade ett konkordat mellan Vatikanen och Nazisttyskland. von Papen undertecknade dokumentet som Hitlers representant, och Pacelli tilldelade von Papen den höga påvliga utmärkelsen Piusordens stora kors.b

[Ruta på sidan 237]

Churchill avslöjar skökans otukt

I sin bok Stormmolnen hopas (1948) berättar Winston Churchill att Hitler utnämnde Franz von Papen till att som tysk minister bege sig till Wien för att ”mjuka upp och värva ledande personer inom den österrikiska politiken”. Churchill citerar vad den amerikanske ministern i Wien sade om von Papen: ”På det mest djärva och cyniska sätt ... började Papen utveckla att ... han ämnade använda sitt namn som god katolik för att vinna inflytande på sådana österrikare som kardinal Innitzer.”