De stod fasta under nazisternas förföljelse

DEN ostrafflighet som Jehovas vittnen utan att frukta visade i Nazisttyskland står i skarp kontrast till den ståndpunkt som kristenhetens kyrkor intog. Det framhåller historieprofessorn John Weiss i sin bok Ideology of Death. Han skriver:

”År 1934 hävdade den protestantiska kyrkan att ’protestanterna måste välkomna’ nazisterna och tacka ’Herren Gud’ för att han gett tyskarna en ’andlig och pålitlig överherre’. ... En protestantisk biskop skrev till sina präster: ’Gud har gett oss [Hitler].’” Weiss fortsätter: ”Den tyska metodistkyrkan ... höll med biskop Dibelius om att Hitler hade räddat Tyskland från en hotande bolsjevikisk revolution, åstadkommit fred och stabilitet. ... Mormonkyrkan meddelade sina medlemmar att motstånd mot Hitler var ett brott mot mormonsk lag.” Och han tillägger: ”Katoliker fick veta att det var en helig plikt att lyda den nya staten, en plikt som aldrig upphävdes — inte ens efter det att de ohyggligheter som begicks av nazisterna i Östeuropa blivit fullständigt kända för prästerskapet.”

Men hur var det med Jehovas vittnen? Professor Weiss framhåller att ”som grupp var det bara Jehovas vittnen som motstod nazisterna”. Han fortsätter med att säga att tusentals av dem var fängslade och det ”trots att varje vittne som sändes till ett koncentrationsläger kunde ha blivit frigivet bara genom att underteckna ett papper där han eller hon avsade sig sin tro”.

Professor Weiss kommenterar Jehovas vittnens ostrafflighet så här: ”Genom sitt exempel visar de den enastående beslutsamhet och sällsynta styrka som den tidiga kristendomen hade, innan den blev en institution och en del av samhället och önskan att leva ett principfast liv blev undertryckt. En protestantisk präst skrev om dem: ’Det ... var [inte] de stora kyrkorna, utan flera av de förtalade och förhånade människorna från olika sekter, som var de första som satte sig upp mot nazistdemonens raseri och som vågade hålla fast vid sin tro och göra motstånd.’”