När tystnad är samtycke

BOKEN Betrayal—German Churches and the Holocaust behandlar på ett öppet sätt religionens roll i nazismen. ”Det var vanligt att kristna gav sitt stöd åt regimen”, hävdas det i boken, ”och flertalet protesterade inte alls mot förföljelsen av judarna. I detta fall är tystnaden mycket talande.”

Vad var det i nazismen som till bekännelsen kristna lockades av? Boken förklarar att många tilltalades av Hitlers ”införande av lag och ordning i det tyska samhället”. Det sägs sedan: ”Han motsatte sig pornografi, prostitution, abort, homosexualitet och den moderna konstens ’obscenitet’, och han gav brons-, silver- och guldmedaljer till kvinnor som födde fyra, sex och åtta barn och uppmuntrade dem därigenom att stanna kvar i sin traditionella roll i hemmet. Denna vädjan till traditionella värderingar i förening med den militaristiska nationalism som Hitler erbjöd som svar på den nationella förödmjukelsen i samband med Versaillesfördraget gjorde nationalsocialismen till ett tilltalande alternativ för många, även för de flesta kristna i Tyskland.”

Men en grupp framstod i skarp kontrast. ”Jehovas vittnen”, sägs det i Betrayal, ”vägrade att ha någon del i våldshandlingar eller i användandet av militärstyrkor.” Självklart ledde detta till ett våldsamt angrepp på denna lilla grupp, och många av dess medlemmar sattes i koncentrationsläger. Men andra som påstod sig vara Kristi efterföljare förblev tysta. I boken heter det vidare: ”Katoliker och protestanter i allmänhet visade oftast fientlighet mot Jehovas vittnen i stället för medkänsla och delade hellre Hitlers stränga värderingar än vittnenas fredliga.” Deras tystnad bidrog utan tvivel till den dåliga behandling som Jehovas vittnen fick utstå under nazistregimen.

Medan kyrkornas inblandning i den nazistiska politiken fortsätter att vara en kontroversiell fråga, omnämner Betrayal Jehovas vittnen som ”en religiös grupp som vägrade att ge sitt stöd åt regimen eller samarbeta med den”.