När Orion skrider fram med sin båge i handen, ser det ut som om han är på väg mot stjärnbilden Oxen (Taurus). Nära spetsen på Oxens södra horn kan man, även med ett litet teleskop, se en svag ljusfläck. Den kallas Krabbnebulosan, och i ett stort teleskop ser den ut som en väldig explosion, vilket framgår av bilden på sidan 9. Om Orionnebulosan är ett stellariskt BB, kan den närbelägna Krabbnebulosan sägas vara begravningsplatsen för en stjärna som drabbats av en oerhört våldsam död.

Denna himmelska katastrof kan ha observerats av kinesiska astronomer, som beskrivit en ”gäststjärna” i stjärnbilden Oxen som plötsligt framträdde den 4 juli 1054 och var så ljusstark att den kunde ses i fullt dagsljus i 23 dagar. ”Under några veckor lyste stjärnan lika starkt som omkring 400 miljoner solar”, förklarar astronomen Robert Burnham. Astronomer kallar ett sådant spektakulärt stellariskt självmord för en supernova. Ännu i dag, närmare tusen år efter observationen, rusar partiklar från den fram genom rymden med en hastighet av cirka 80 miljoner kilometer per dag.

Hubbleteleskopet har varit i verksamhet i det här området också. Man har kikat in i nebulosans hjärta och upptäckt ”detaljer i Krabbnebulosan som astronomerna aldrig hade väntat sig att finna”, heter det i tidskriften Astronomy. Astronomen Paul Scowen förklarar att de upptäckter som gjorts ”bör få teoretiska astronomer att klia sig i huvudet en bra tid framöver”.

Enligt Harvardastronomen Robert Kirshner och andra forskare är det viktigt att skaffa sig kunskap om resterna av supernovor, till exempel Krabbnebulosan, eftersom de kan användas för att mäta avståndet till andra galaxer — ett område som nu är föremål för intensiv forskning. Som vi redan har sett har meningsskiljaktigheter beträffande avstånden till andra galaxer på senaste tiden gett upphov till en livlig debatt angående big bang-modellen som förklaring till universums uppkomst.

Mitt i Krabbnebulosan ligger ett av de egendomligaste objekt som finns i hela det kända universum. Enligt forskarna är det resterna av en kollapsad stjärna som pressats ihop till ofattbar täthet. Stjärnan roterar i sin grav omkring 30 gånger per sekund och sänder ut en stråle av radiovågor, som man lyckades registrera här på jorden för första gången år 1968. Stjärnan kallas pulsar och beskrivs som en roterande supernovarest, som är så komprimerad att elektronerna och protonerna i den ursprungliga stjärnans atomer pressats samman till neutroner. Enligt forskarna har den en gång utgjort den massiva kärnan i en superjätte av liknande slag som Betelgeuse eller Rigel i Orion. När stjärnan exploderade och de yttre skikten slungades ut i rymden, blev bara den hopfallna kärnan kvar — en vitglödgad slagghög, vars kärnreaktioner för länge sedan upphört.

Är Krabbnebulosan i Oxen en stjärnas begravningsplats?