När en kvinna i Nepal gifter sig, flyttar hon in hos sin äkta mans föräldrar. Om sonen flyttar, betraktas det med ogillande. Han förväntas bo kvar i föräldrahemmet och fortsätta att stödja familjen. Därför granskar föräldrarna en blivande svärdotter noggrant för att se hur hon passar ihop med deras son och med dem. På så sätt drar man vid valet av hustru och äkta man nytta av många års erfarenhet.

År 1971 åkte jag hem till Nepal på ett kort besök. Föreställ dig min förvåning, när min mor berättade för mig att hon kände en trevlig flicka från en god familj. Var jag möjligen intresserad av att gifta mig med henne? Jag tänkte att det kunde jag väl göra när jag hade fullbordat mina studier i USA inom ett års tid eller så. Det blev emellertid så att vi gifte oss inom fyra veckor. Vårt bröllop var ett traditionellt nepalesiskt bröllop, som pågick i två dagar. Eftersom vi båda är från chitrakarkasten, var många av våra släktingar närvarande.

Nu undrar du kanske hur vi kunde tro att vårt äktenskap skulle bli framgångsrikt, med tanke på att det var byggt på våra föräldrars val och på en sådan bräcklig kunskap om varandra. Svaret är att vi litade på deras omdöme — och tiden har utvisat att de hade rätt. I stället för att följa det västerländska tillvägagångssättet, dvs. stämma träff och ha sällskap, följde vi vår traditionella metod — att låta våra föräldrar avgöra om våra egenskaper, värderingar och personligheter passade varandra.