Vid de övriga tillfällen då Bibeln nämner kejsaren åsyftas Nero, som regerade från 54 till 68 v.t., då han begick självmord vid cirka 31 års ålder. Det var Nero som Paulus syftade på när han, förmodligen omkring år 58, under ett förhör inför Festus i Caesarea förnekade att han hade begått någon synd mot kejsaren och vägrade att gå med på att bli dömd i Jerusalem med orden: ”Jag står inför kejsarens domarsäte, och det är där jag bör dömas. ... Jag vädjar till kejsaren!” (Apg 25:1, 6–11) Paulus utnyttjade här sin rättighet som romersk medborgare. En sådan vädjan till kejsaren kunde framföras efter det att domen avkunnats eller när som helst under rättegångsförhandlingarna. Eftersom Festus lät förstå att han inte själv ville avgöra saken och eftersom det knappast fanns något hopp om att en rättegång i Jerusalem skulle resultera i en rättvis dom, framförde Paulus denna formella begäran om att få bli dömd av rikets högsta domstol. Det verkar som om en sådan begäran i vissa fall kunde avslås, till exempel om det rörde sig om en tjuv, en sjörövare eller en upprorsman som tagits på bar gärning. Det var förmodligen av den orsaken som Festus talade med ”församlingen av rådgivare” innan han godkände Paulus vädjan. Det förhör som senare ägde rum inför den besökande Herodes Agrippa II hölls för att Festus skulle få mer ingående upplysningar om Paulus fall innan han överlämnade det till ”hans Majestät”, Nero. (Apg 25:12–27; 26:32; 28:19) Paulus vädjan tjänade också det syftet att den förde honom till Rom, dit han länge haft för avsikt att bege sig. (Apg 19:21; Rom 15:22–28) Jesu profetiska löfte och det budskap som Paulus senare fick ta emot genom en ängel vittnar om att Gud ledde händelseförloppet. (Apg 23:11; 27:23, 24)

Det var uppenbarligen under sin första fångenskap i Rom (ca 60–61) som Paulus skrev sitt brev till församlingen i Filippi. I slutet av brevet nämner han att bröderna i Rom, ”särskilt de av kejsarens hus”, sänder sina hälsningar. (Flp 4:21, 22) Uttrycket ”kejsarens hus” avser inte nödvändigtvis kejsar Neros närmaste familj, utan kan åsyfta dem som var i kejsarens tjänst, hans slavar och underordnade ämbetsmän. Huruvida dessa hade blivit kristna som en följd av Paulus predikande nämns inte. Om det hus där Paulus hölls fången på något sätt stod i förbindelse med pretoriangardet (Flp 1:13), måste han ha bott i närheten av Neros palats och haft möjlighet att predika för många ”av kejsarens hus”. (Apg 28:16, 30, 31) Men oavsett hur dessa kristna av kejsarens hus hade kommit i kontakt med Paulus hyste de uppenbarligen ett speciellt intresse för bröderna i Filippi. Eftersom Filippi var en romersk koloni där det bodde många före detta soldater och statstjänstemän, är det möjligt att några av de kristna där var släktingar eller vänner till dem som Paulus hälsade från.

År 64 härjades Rom av en stor brand som ödelade omkring en fjärdedel av staden. Det gick rykten om att Nero hade anlagt branden, och enligt den romerske historikern Tacitus försökte Nero undgå misstankar genom att skjuta skulden på de kristna. (Annaler, 1968, XV, 44) Massarresteringar följde, och otaliga kristna och personer som misstänktes vara kristna blev torterade och dödade, en del genom att offentligt brännas levande. Dessa händelser tycks ha utlöst en våg av våldsam förföljelse, inte från religiöst håll, utan från politiska motståndare som satt sig i sinnet att utplåna den kristna församlingen. Paulus, som förmodligen blivit frigiven efter två års fångenskap i Rom (ca 59–61), hade nu sannolikt blivit fängslad för andra gången (ca 65). Det anses allmänt att han därefter avrättades på Neros befallning. (Jfr 2Ti 1:16, 17; 4:6–8.)

Judarnas uppror började år 66, två år före Neros död,

Nero

54–68

Den första rättegången mot Paulus i Rom. (Apg 25:21; 26:32) Den stora branden i Rom utlöser våldsam förföljelse av de kristna; sannolikt också den andra rättegången mot Paulus och hans avrättning. Judarnas uppror börjar (år 66)