Arminianerna — Bibelstudium gjorde dem annorlunda

Har du hört talas om Arminianerna?

Denna lilla religiösa grupp som fanns i nederländerna på 1600-talet skilde sig från de etablerade kyrkosamfunden på den tiden. Hur kunde det komma sig, och vad kan vi lära oss av dem? Låt oss göra en resa bakåt i tiden för att ta reda på det.

ÅR 1587 kom Jacobus Arminius (eller Jacob Harmensen) till Amsterdam. Han hade inga svårigheter att få anställning, eftersom han hade en imponerande meritlista. Vid 21 års ålder hade han avlagt examen vid universitetet i Leiden i Holland. Sedan tillbringade han sex år i Schweiz, där han studerade teologi under Theodor Beza, den protestantiske reformatorn Johan Calvins efterträdare. Det var inte så konstigt att protestanterna i Amsterdam var glada över att få den 27-årige Arminius till präst! Men några år senare var det många kyrkomedlemmar som ångrade sitt val. Varför det?

Frågan om predestination

Strax efter det att Arminius tillträtt som präst uppstod en spänd situation bland Amsterdams protestanter på grund av läran om predestination. Denna lära utgjorde kärnan i kalvinismen, men en del kyrkomedlemmar tyckte att en Gud som hade förutbestämt räddning åt några och fördömelse åt andra var hård och orättvis. Kalvinisterna hyste förhoppningar om att Arminius, som hade varit elev hos Beza, skulle få de oliktänkande att ändra uppfattning. Men till kalvinisternas bestörtning tog Arminius ställning för de oliktänkande. År 1593 hade debatten blivit så hetsig att den hade delat stadens protestanter i två grupper — de som stödde läran och de som förkastade den, de moderata.

På några år utvecklade sig denna lokala dispyt till en landsomfattande protestantisk schism. Slutligen, i november 1618, var allt klart för en uppgörelse. Kalvinisterna, som hade stöd av armén och den allmänna opinionen, kallade de oliktänkande (som då kallades remonstrantera) till ett nationellt kyrkomöte, den protestantiska Dordrechtsynoden. Vid slutet av mötet ställdes alla remonstrantiska präster inför ett val: att antingen skriva under ett löfte om att aldrig predika igen eller också lämna landet. De flesta valde landsförvisning. Stränga kalvinistiska präster ersatte de remonstranter som hade gett sig av. Kalvinismen hade segrat — det var i varje fall vad synoden hoppades.

Arminianismens födelse och utveckling

Precis som andra remonstrantiska församlingar förlorade församlingen i byn Warmont, i närheten av Leiden, sin präst. Men till skillnad från andra församlingar accepterade inte denna församling den av synoden utsedde ersättaren. När en remonstrantisk präst sedan riskerade sitt liv för att återvända till Warmont 1620 för att ta hand om församlingen, ville några församlingsmedlemmar inte ha honom heller. De hade börjat hålla sina religiösa möten i hemlighet utan hjälp av någon präst. Dessa möten kom senare att kallas kollegier och de närvarande kollegianter.

Det var mer omständigheter än principer som gjorde att man började ha möten utan präst, men situationen ändrades snart. Församlingsmedlemmen Gijsbert van der Kodde menade att om gruppen inte hade någon prästerlig tillsyn, skulle den vara mer trogen i att följa Bibeln och de första kristnas tillvägagångssätt än vad de etablerade kyrkorna var. Han ansåg att prästklassen hade skapats efter apostlarnas död för att ge arbete åt män som var ovilliga att lära sig ett yrke.

År 1621 började van der Kodde och likasinnade församlingsmedlemmar hålla sina möten i den närbelägna byn Rijnsburg.b Några år senare, när religiös förföljelse hade fått ge efter för tolerans, spred sig ryktet om arminianernas möten över hela landet, vilket lockade ”fåglar med olika fjäderdräkt”, som historikern Siegfried Zilverberg uttrycker det. Det kom remonstranter, mennoniter, socinianer, ja till och med teologer. En del var bönder. Där fanns även poeter, boktryckare, läkare och hantverkare. Filosofen Spinoza (Benedictus de Spinoza) och pedagogen Johann Amos Comenius (eller Jan Komenský) och även den berömde konstnären Rembrandt van Rijn sympatiserade med denna rörelse. De olika tankar som dessa gudfruktiga människor förde med sig påverkade utvecklingen av arminianismens trosläror.

Efter 1640 växte denna dynamiska grupp snabbt. Grupper av arminianer bildades i Rotterdam, Amsterdam, Leeuwarden och andra städer. Historieprofessorn Andrew C. Fix konstaterar att mellan åren 1650 och 1700 ”växte arminianismen till en av de viktigaste och mest inflytelserika religiösa krafterna i 1600-talets Holland”.

Arminianismens läror

Eftersom arminianismen kännetecknades av förnuft, tolerans och yttrandefrihet, var de enskilda arminianerna fria att ha olika uppfattningar. Men de hade ändå vissa gemensamma uppfattningar som förenade dem. Alla arminianer var till exempel medvetna om vikten av att var och en själv studerade Bibeln. Varje församlingsmedlem, skrev en arminian, bör ”forska och studera själv och inte lära känna Gud genom någon annan”. Och det gjorde de också. Enligt Jacobus C. van Slee, en kyrkohistoriker som levde på 1800-talet, fann man mer bibelkunskap hos arminianerna än hos andra religiösa grupper på den tiden. Till och med motståndare lovordade arminianerna för att de var så skickliga i att använda Bibeln.

Men ju mer arminianerna studerade Bibeln, desto mer utvecklade de trosuppfattningar som skilde sig från det de etablerade kyrkorna lärde. Källor som daterar sig från 1600-talet och fram till och med 1900-talet beskriver några av deras trosuppfattningar:

Fornkyrkan. Arminianen och teologen Adam Boreel skrev 1644 att när fornkyrkan på kejsar Konstantins tid började blanda sig i politik, bröt den sitt förbund med Kristus och gick miste om den heliga andens inspiration. Boreel tillade att till följd av detta ökade antalet falska läror, och de bestod ända till hans dagar.

Reformationen. Den reformation som genomförts på 1500-talet under ledning av Luther, Calvin och andra hade inte gått tillräckligt långt, när det gäller att omdana kyrkan. Enligt den ledande arminianen och läkaren Galenus Abrahamsz (1622–1706) förvärrade reformationen i stället de religiösa förhållandena i det att den framkallade hat och stridigheter. En sann reform skulle förändra hjärtat, vilket reformationen hade misslyckats med.

Kyrkan och prästerskapet. De etablerade kyrkorna är moraliskt fördärvade, världsliga och i avsaknad av myndighet från Gud. Den som tar religion på allvar gör väl i att lämna den kyrka han tillhör, så att han inte blir delaktig i dess synder. Arminianerna ansåg att prästämbetet är i strid med Bibeln och ”till skada för den kristna församlingens andliga välfärd”.

Guds kungarike och paradiset. En av grundarna av ett arminianskt kollegium i Amsterdam, Daniel de Breen (1594–1664), skrev att Kristi kungarike inte var ett andligt rike som finns i ens hjärta. Läraren Jacob Ostens, en arminian från Rotterdam, framhöll att ”patriarkerna såg fram emot att få leva på jorden”. På samma sätt väntade arminianerna på den tid då jorden skall förvandlas till ett paradis.

Treenigheten. En del ledande arminianer, som var påverkade av socinianska trosuppfattningar, förkastade treenighetsläran.c Så till exempel skrev Daniel Zwicker (1621–1678) att alla läror som stred mot förnuftet, till exempel treenighetsläran, var ”omöjliga och falska”. År 1694 utkom en bibelöversättning gjord av arminianen Reijnier Rooleeuw. Den återger den senare delen av Johannes 1:1 med: ”Och Ordet var en gud” i stället för med det traditionella: ”Och Ordet var Gud.”d

Möten varje vecka

Även om det inte förhöll sig så att alla arminianer hade exakt samma trosuppfattningar, fungerade deras kollegier ungefär på samma sätt i olika städer. Historikern van Slee berättar att under arminianismens första år förberedde man inte sina möten i någon högre grad. Arminianerna ansåg med tanke på Paulus ord angående behovet att ”profetera” att alla män i församlingen kunde tala fritt till kollegiet. (1 Korinthierna 14:1, 3, 26) Därför pågick mötena ofta till långt in på natten, och några av åhörarna föll ”i djup sömn”.

Längre fram blev mötena mer organiserade. Arminianerna samlades inte bara på söndagar, utan också på vardagskvällar. För att talaren och församlingen skulle kunna förbereda sig för alla de möten som hölls under året, fanns det ett tryckt program med alla bibelverser som skulle behandlas tillsammans med talarens initialer. Mötet inleddes med sång och bön, och därefter gav en talare en förklaring till bibelverserna. När han hade gjort det, bad han männen ge kommentarer om det ämne som hade behandlats. Därefter gav en annan talare tillämpningen av samma verser. Man avslutade mötet med sång och bön.

Arminianer i staden Harlingen i provinsen Friesland hade ett ovanligt sätt att hålla mötestiderna. Talare som drog över tiden fick betala en liten summa i böter.

Nationella sammankomster

Arminianerna kände också behov av att samlas i större grupper. Från och med 1640 började de därför att två gånger om året (på våren och sommaren) församlas i Rijnsburg. Dessa sammankomster, skriver historikern Fix, gav dem möjlighet att ”sätta sig in i vilka idéer, känslor, trosuppfattningar och aktiviteter som deras bröder från när och fjärran hade”.

En del av de besökande arminianerna hyrde rum hos byborna, medan andra bodde på Groote Huis, Stora huset, en byggnad på 30 rum som ägdes av arminianerna. Där serverades gemensamma måltider för mellan 60 och 70 personer. Efter maten kunde besökarna ta en promenad genom den ansenliga trädgården och njuta av ”Guds natur, ägna sig åt en stunds begrundan eller i lugn och ro samtala med varandra”.

Alla arminianer ansåg inte att det var viktigt med dop, men många tyckte det. Dop blev därför ett framträdande inslag vid deras sammankomster. Historikern van Slee berättar att ceremonin brukade äga rum på lördag förmiddag. Sång och bön följdes av ett föredrag som handlade om hur viktigt det var att dop skedde genom nedsänkning. Därefter inbjöd talaren alla vuxna som önskade bli döpta att uttala en trosbekännelse, till exempel: ”Jag tror att Jesus Kristus är den levande Gudens Son.” När föredraget hade avslutats med bön, gick alla de närvarande till dopbassängen och bevittnade hur män och kvinnor knäböjde i bassängen, så att vattnet nådde axlarna. Dopförrättaren tryckte sedan den nye troendes huvud långsamt framåt och under vattnet. När ceremonin var avslutad, återvände alla till sina platser för att lyssna till ännu ett tal.

På lördag eftermiddag, klockan 17, inleddes det egentliga mötet med en kort bibelläsning, sång och bön. För att försäkra sig om att det alltid fanns talare till hands turades arminianerna från Rotterdam, Leiden, Amsterdam och provinsen Noord-Holland om att ordna med talare till varje sammankomst. Söndag förmiddag var reserverad för högtidlighållandet av nattvarden. Efter ett tal, följt av sång och bön, tog männen och kvinnorna del av brödet och vinet. Ytterligare föredrag hölls på söndag kväll, och på måndag förmiddag samlades alla för det avslutande talet. Historikern van Slee skriver att de flesta tal som hölls vid dessa sammankomster var av praktisk natur; de betonade tillämpningen mer än att ge en förklaring.

I byn Rijnsburg var man glad över att få vara värd för dessa sammankomster. En iakttagare som levde på 1700-talet skrev att tillströmningen av främlingar gav byn goda inkomster, eftersom det gick åt mycket mat och dryck. Efter varje sammankomst donerade arminianerna dessutom en summa pengar till de fattiga i Rijnsburg. Det var onekligen en förlust för byn, när dessa möten upphörde 1787. Efter detta förde arminianismen en tynande tillvaro. Varför?

Varför den tynade bort

Vid slutet av 1600-talet hade det uppstått en konflikt som gällde förnuftets roll i religionen. En del arminianer ansåg att mänskligt tänkande skulle ha företräde framför gudomlig uppenbarelse, men alla höll inte med om det. Så småningom uppstod en splittring inom arminianismen. Inte förrän de främsta förespråkarna för båda sidor i dispyten hade dött kunde arminianerna enas på nytt. Efter denna schism blev dock den arminianska rörelsen ”aldrig sig lik”, skriver historikern Fix.

Den allt större toleransen inom 1700-talets protestantiska kyrkor bidrog också till arminianismens tillbakagång. När arminianska principer som förnuft och tolerans blev mer accepterade av samhället, ”uppslukades arminianismens en gång så ensamma ljusstråle av upplysningstidens klara gryningsljus”. Vid slutet av 1700-talet hade de flesta arminianer anslutit sig till mennoniterna och andra religiösa grupper.

Eftersom man inom arminianismen inte strävade efter att vara eniga i tanke, fanns det lika många uppfattningar som det fanns arminianer. De erkände detta och gjorde följaktligen inte anspråk på att vara ”förenade ... i samma tankegång”, som aposteln Paulus uppmanar de kristna att vara. (1 Korinthierna 1:10) Men samtidigt såg arminianerna fram emot den tid när endräkt i tanke, som ju är något grundläggande i den kristna tron, skulle bli en verklighet.

Med tanke på att man på arminianernas tid ännu inte hade så mycket kunskap, gav de ett exempel som många religiösa grupper kan lägga märke till. (Jämför Daniel 12:4.) Att de framhöll behovet av bibelstudium var i linje med Paulus råd: ”Förvissa er om allt.” (1 Thessalonikerna 5:21) Genom sitt studium av Bibeln kom Jacobus Arminius och andra att inse att vissa religiösa läror och sedvänjor som förespråkats under lång tid inte alls hade något stöd i Bibeln. När de insåg detta, hade de modet att ta avstånd från den etablerade religionen. Skulle du ha gjort detsamma?

[Fotnoter]

[Bild på sidan 24]

Rembrandt van Rijn

[Bilder på sidan 26]

Byn Warmont där arminianismen föddes och floden De Vliet där dop förrättades

[Bildkälla på sidan 23]

Bakgrunden: Genom tillmötesgående från American Bible Society Library, New York