Ibland satte man kurs mot djupare vatten. När man kom fram till fiskeplatsen samarbetade ofta två båtar. Man började med att spänna ett nät mellan båtarna, och sedan rodde man med kraftfulla tag i en cirkel mot varandra samtidigt som man släppte ut nätet. Förhoppningsvis stängdes fisken inne. När fångsten skulle bärgas drog man i repen som satt fast i hörnen av nätet. Näten kan ha varit mer än 30 meter långa och 2,5 meter djupa. De var alltså så stora att man kunde stänga inne ett helt fiskstim. Längs nätets överkant satt flöten och längs nederkanten sänken. Man lade ut nätet och halade in det igen, gång på gång, timme efter timme.

På grundare vatten använde man en annan fiskemetod. En båt drog med sig ena änden av ett dragnät ut på sjön och gjorde en mjuk sväng tillbaka mot stranden för att omringa fisken. På land stod andra fiskare och drog in nätet så att fångsten hamnade direkt på stranden och kunde börja sorteras.

En ensam fiskare kunde använda en lina och en krok av brons som han agnade med ett lämpligt bete. Men han kunde också använda ett litet kastnät. I så fall vadade han ut i vattnet, lade nätet över armen och kastade i väg det upp i luften. Det välvda nätet öppnade sig, landade på vattnet och sjönk. Om han hade tur följde några fiskar med när han drog in nätet med snöret som satt fast i mitten.

Eftersom näten var värdefulla och krävde mycket underhåll handskades man försiktigt med dem. Mycket av arbetstiden gick åt till att laga, skölja och torka näten, och man var tvungen att göra det efter varje fisketur. (Lukas 5:2) Aposteln Jakob och hans bror Johannes satt i en båt och lagade sina nät när Jesus uppmanade dem att bli hans efterföljare. (Markus 1:19)