I sin bok Anatomie des SS-Staates (SS-statens anatomi) skriver Helmut Krausnick och Martin Broszat: ”En annan kategori skyddsinterner som efter år 1935 utgjorde en ansenlig skara i koncentrationslägren var medlemmarna av Internationale Vereinigung der Ernsten Bibelforscher [Jehovas vittnen]. Organisationen hade upplösts i Tredje riket år 1933, och all nyrekrytering eller propaganda för Jehovas vittnen hade förbjudits i lag, eftersom organisationen främst betraktades som ett redskap för pacifistisk verksamhet.”

”I februari 1936 gav man order om att alla f. d. ledare i Internationale Bibelforschervereinigung (IBV) [Jehovas vittnen] skulle sättas i skyddshäkte ’i upp till två månader’. I mitten av maj 1937 vidtogs ytterligare åtgärder. Gestapo gav följande order: Alla som på något sätt främjar den olagliga organisationen IBV:s intressen eller endräkten mellan dess anhängare kommer att sättas i skyddshäkte och omedelbart ställas inför rätta för att en arresteringsorder i vederbörlig ordning skall kunna utfärdas.” I de flesta fall bestod detta ”skyddshäkte” av en transport till ett koncentrationsläger.

Författarna säger vidare: ”År 1937/1938 bestod det stora flertalet interner i Dachau av politiska fångar, medan det i Sachsenhausen redan på den tiden fanns lika många så kallade asociala element, homosexuella, Jehovas vittnen och vaneförbrytare.”

Andra världskriget och neutralitetsfrågan

Förhållandena förvärrades för vittnena år 1939, när krig bröt ut mellan Tyskland och de allierade — Storbritannien och Frankrike. Vad var det som hände?

Tjugotreårige August Dickmann från Dinslaken var ett av de omkring 600 Jehovas vittnen som fanns i Sachsenhausen år 1939.a När kriget bröt ut i september, såg lägerkommendanten Baranowsky sin möjlighet att bryta ner vittnenas viljestyrka. August vägrade att inställa sig till militärtjänst, och Baranowsky begärde tillstånd från Himmler att avrätta unge Dickmann inför alla fångarnas ögon. Han var övertygad om att många vittnen skulle avsvärja sig sin tro om de fick bevittna en avrättning. Dickmann sköts bakifrån av tre SS-män och fick sedan ett nådaskott i huvudet av en SS-officer.

Gustav Auschner, som själv bevittnade denna händelse, rapporterade senare: ”De sköt Dickmann och talade om för oss att vi alla skulle bli skjutna om vi inte undertecknade ett formulär där vi avsvor oss vår tro. Vi skulle föras till sandtaget 30 eller 40 stycken i taget, och sedan skulle de skjuta oss allihop. Följande dag gav SS var och en av oss ett papper som vi skulle skriva under om vi inte ville bli skjutna. Ni skulle ha sett hur långa de var i ansiktet när de gick därifrån utan en enda underskrift. De hade hoppats kunna skrämma oss med den offentliga avrättningen. Men vi hade större fruktan för att misshaga Jehova än för deras kulor. De sköt aldrig mer någon av oss offentligt.”

En liknande händelse utspelade sig i Buchenwald den 6 september 1939. Naziofficeren Rödl sade till vittnena: ”Om någon av er vägrar att kämpa mot Frankrike eller England, måste ni allesammans dö!” Det var en prövningens stund. Två fullt beväpnade SS-kompanier väntade vid porthuset. Men ”inte ett enda av Jehovas vittnen besvarade kommendantens vädjan att kämpa för Tyskland. Det var tyst en liten stund, och sedan kom plötsligt ordern: ’Upp med händerna! Ta ut allt ni har i fickorna!’” rapporterar Eugen Kogon i boken Der SS- Staat — das System der deutschen Konzentrationslager (SS-staten — Tysklands koncentrationslägersystem). Blev de skjutna? Nej, de blev misshandlade och rånade av SS-männen och skickades sedan i väg till ett stenbrott, där de fick arbeta under mycket svåra förhållanden. De blev också förvägrade varje form av sjukhusvård.

Doktor Christine King, som citerats tidigare i artikeln, förklarar: ”Men förvånansvärt nog för nazisterna kunde vittnena inte heller utplånas. Ju större press de utsattes för, desto mer sammansvetsade blev de, tills de blev hårda som diamant i sitt motstånd. Hitler tvingade dem att utkämpa en eskatologisk strid, och de bevarade tron. Med sin lila triangel (ett särskiljande märke på ärmen) bildade de ett starkt nätverk i lägren; deras erfarenheter är ett värdefullt material för alla som studerar människors möjligheter att överleva under extrem stress. För de lyckades verkligen överleva.”

Anna Pawełczyńska, själv överlevande från Auschwitz, skriver i sin bok Values and Violence in Auschwitz: ”I förhållande till hela antalet fångar i det jättelika Auschwitzlägret var Jehovas vittnen endast en liten, obetydlig grupp. ... Men trots detta märktes [den lila] färgen på deras trekantiga märken så tydligt i lägret att deras ringa antal inte återspeglar den verkliga styrkan hos denna grupp. Denna lilla grupp fångar var en stark ideologisk styrka, och de vann sin strid mot nazismen. Den tyska gruppen av denna sekt var med sitt aldrig sviktande motstånd som en liten ö mitt i en terroriserad nation. Och med hjälp av denna samma oförfärade anda fungerade de i Auschwitzlägret.” Hon tillägger: ”Alla visste att inget Jehovas vittne skulle utföra en befallning i strid mot sin religiösa tro och övertygelse.”

Ett framträdande exempel på detta är familjen Kusserow från Bad Lippspringe i Tyskland. Franz och Hilda hade en stor familj med 11 barn: sex pojkar och fem flickor. Under den nazistiska regimen dömdes 12 av de 13 familjemedlemmarna till sammanlagt 65 år i fängelser och koncentrationsläger. År 1940 blev 25-årige Wilhelm skjuten för vapenvägran. Två år senare blev hans bror Wolfgang vid 20 års ålder halshuggen i Brandenburgfängelset av samma orsak. År 1946 dog 28-årige Karl-Heinz av tuberkulos som han ådragit sig i koncentrationslägret i Dachau. Föräldrarna och döttrarna avtjänade allesammans straff i olika fängelser och koncentrationsläger. (Fler detaljer om denna enastående familj av martyrer finns i Vakttornet för 1 oktober 1985, sidorna 26—31.)

Eugen Kogon ger i sin bok Der SS-Staat — das System der deutschen Konzentrationslager följande kommentar: ”Man kan inte komma ifrån det intrycket att SS psykologiskt sett aldrig var riktigt vuxna den utmaning mot dem som Jehovas vittnen utgjorde.”

Om denna lilla grupp kristna vittnen på grundval av sin på bibeln grundade tro kunde stå fast mot Hitler, frågar man sig osökt: Varför kunde då inte de miljontals protestanterna och katolikerna göra detta? Var fanns den klara, otvetydiga religiösa ledning och vägledning i fråga om kristna principer som skulle ha kunnat beröva den nazistiska regimen omkring 60 miljoner tyskars stöd? (Se rutan på sidan 13.)

[Ruta på sidan 13]

Jehovas vittnen var Hitlers offer

Utdrag ur ”The New York Times”, 14 maj 1985

Herr redaktör:

Min hustru och jag, båda tyskar, tillbringade sammanlagt 17 år i nazistiska koncentrationsläger. Jag var i Dachau och Mauthausen, och min hustru, Gertrud, var i Ravensbrück. Vi hörde till de tusentals icke-judiska tyskar som fick lida på grund av att vi gjorde det som naziförbrytarna inte gjorde — vi vägrade för vårt samvetes skull att foga oss i Hitlers obligatoriska avguderi och militarism. Tusentals av oss överlevde dessa läger, men många gjorde det inte.

De nyligen införda insändare som berättade om vanliga tyskar som fick lida under Hitlers nazistiska regim (av Sabina Lietzmann, den 25 april, och av Anna E. Reisgies, den 30 april) gör att jag känner mig manad att nämna en ofta förbigången minoritetsgrupp som fick utstå våldsam förföljelse från Gestapo. De var kända under namnet Ernste Bibelforscher (Uppriktiga bibelforskare) eller Jehovas Zeugen (Jehovas vittnen).

Så snart Hitler kom till makten år 1933, påbörjade han en systematisk förföljelse av Jehovas vittnen på grund av deras neutrala hållning gentemot krig och politik. Följden blev att tusentals tyska Jehovas vittnen, av vilka många var mina personliga vänner, inte bara blev förintelsens offer, utan också martyrer. Varför denna subtila skillnad? Därför att vi när som helst kunde ha fått lämna koncentrationslägret om vi hade varit villiga att underteckna ett papper där vi avsvor oss vår religiösa tro.

Jag vill bara anföra två korta exempel som visar vilket brinnande nit som präglade några av de tyskar som hade kurage nog att motstå Hitlers regim. Tjugofemårige Wilhelm Kusserow från Bad Lippspringe blev skjuten den 27 april 1940, därför att han vägrade att tjäna i Hitlers väpnade styrkor.

Två år senare blev Wilhelms bror, Wolfgang, halshuggen i Brandenburgfängelset av samma orsak. Arkebusering var då, enligt Hitlers uppfattning, ett alltför värdigt dödssätt för vapenvägrare. Wolfgang var 20 år gammal.

Jag skulle kunna berätta om hundratals tyska män och kvinnor som fick röna liknande öden på grund av att de, i Guds namn, vågade hålla stånd mot tyranniet. Varför det inte fanns miljontals rakryggade tyskar som kunde räknas till denna skara, i stället för några få tusen, är kanske en fråga som andra får besvara.

Martin Poetzinger

Brooklyn den 1 maj 1985